Aktivitet

Datum: 2012-03-17 ♥ Klockan: 09:19:38 ♥ Kategori: Kropp å själ/ADHD

Jag har varit frånvarande. Inte närvarande.

Jag kämpar ganska hårt med mig själv just nu. Samt att få saker i vardagen att rulla på. Det är aningen mycket nu runt barnen framför allt men även med MIG.

I måndags jobbade jag, var sedan på ett två timmar långt möte ang Albin och hans svårigheter i skolan. Sedan åkte jag med enbart en banan i magen vidare på föreläsning i Karlstad med goaste Maria Andersson som föreläste om Flickor med ADHD.

Jag har i flera år tänkt gå och lyssna till hennes föreläsning men av olika anledningar har det bara inte blitt av. Det var nog meningen så. Det var nog helt enkelt så att det var just NU jag skulle gå.

Mitt första möte i livet med Maria var när hon kom tillbaka till samhället vi växte upp i när vi började sjuan. Jag lärde sedan känna henne mera som människa när hon och min syster bodde grannar. Men jag har ju i alla år vetat vem Maria är. Hört om henne och sett henne.

Det var med många känslor jag lyssnade till hennes historia. En historia jag hört delar av. Vetat om men inte på detta vis fått ta del av. Maria berättar sin livshistoria med både glädje och sorg, på ett lättsamt sätt och med det sätt som är så mycket Maria... med glimen i ögat och med charm fast det bakom orden finns så mycket trauma.

Jag skrattade men tårarna rann också. Inte bara för Marias skull utan även för min egen. För att jag kände igen så många saker. För att jag kände OJ de är ju sådär de är. Sådär JAG är. Så jag fungerar. Så jag känner.

Vi är inte lika. Men ändå har vi många likheter. Jag har dock haft turen att inte hamna så fel som Maria och haft en sån uppväxt som hon fick. Men ändå finns paralellerna fast jag har klarat vissa av dom på andra sätt eller egentligen fått de större problemen mer som vuxen än som barn. Eller rättare sagt jag har svårare att klara mig nu än som barn på något vis.

Men jag brottas med känslorna. Det väckte så mycket. Jag bearbetar och jag söker svar och förklaringar. Tyvärr möter man så mycket motstånd. Man möts med saker som att man försöker ge skuld, dåligt samvete eller att hitta någon att skylla på.

Det är ingens fel. Ingen bär skuld. Ingen ska ha dåligt samvete. Men jag frågar för att jag behöver veta. Jag behöver få svar för min egen skull.

Bortskämda svåra barn. Barn som gör saker ingen förstår. Saker jag själv hört om mig själv genom livet som gjort mer och mer ont. Ju mer jag förstått och lärt mig. Samtidigt förstår jag dom. De runt mig. Det var så mycket Maria gav mig ord för.

Men så är de de där att förlika sig med allt. Att acceptera. Så vill jag prata om det. Reda ut. Försöka förstå och samtidigt förklara. Men så blir de så fel på något vis. För det blir för mycket. Jag blir så frustrerad och arg. Jag blir så ledsen och går igång. Fast att jag vill förklara för mamma att jag nu förstår saker så känns det som om hon inte kan ta det till sig. Som om jag ger henne eller andra skuld. Jag vill ju bara förklara att jag förstår och att jag vill ha förståelsen och säga att jag vet va ni har kämpat. Att jag vet att alla har gjort va de kunnat och vad de kände var rätt. Min mamma hon har gjort massa RÄTT, men från andra fått höra vad hon gjorde fel och skämde bort. Jag har själv sagt att sådär skulle jag aldrig gjort. Du borde ha gjort si eller så, envisa ungen som jag naturligtvis var hade allt ätit till slut om hon bara låtit bli att koka mina stuvade makaroner..... men hon gjorde helt rätt. Faktiskt.

Men mitt i min egen kaos så får jag inte fram det rätt. När jag vill förklara att jag förstår. Att det fanns orsaker. Många vill inte ens ta det till sig eller inse att det fanns något där bakom. För man har redan en bild. Bilden av problemet. Jag var envis och bortskämd eller vad det nu kunde vara. Jag var dessutom duktig i skolan. Inte var jag överaktiv. Visst sov jag till slut. Inte hade jag besvärligt med kompisar. Jag gjorde ju inte några dumheter. Inte var jag impulsiv. Tvär och hade svårt med vissa situationer. Kläder fungerade ju också.

Men nu kan jag räkna upp massa saker. Ännu mera saker sedan jag lyssnat på Maria. Saker jag aldrig tänkt på själv.

Vi är alla individer. Vi är olika. Men vi kan ändå ha samma diagnos. Olikheter men ändå likheter.

Kommentera här ♥ 5 st

Svar:

Ja precis så det är. SÅ blir dom sura för man inte fattade. Den evigt onda cirkeln. Men glad att de bara är en som nu som inte fattade, de andra känner mig ju utan och innan så de blir inte brydd om jag tolkar saker galet, skönt att kunna slappna av med dom.



hehe jag blir också galen på tystnad, ironiskt nog så är jag ju blyg själv så de blir en rejäl krock om tystnad uppstår, men då brukar jag vara snabb att försöka fylla ut de.



Jag skrev till henne igår att jag är beredd att gräva ner det, men då på vilkoret att hon aldrig mer jämför mig med sina andra vänner på det viset för de kan jag inte acceptera. Samt att hon tar mig för den jag är. Hon verkade gå med på de så får väl se om hon klarar det.



Tack för dina fina ord

dom skorna på sista bilden är sååå söta :)



Svar:

Bra formulerat av dig :)

De går nog aldrig jämföra, visa är lika och andra inte. Med eller utan diagnos liksom. Därför de tog extra hårt när man vart jämförd med dom som kan tänka och fungera relativtnormalt ändå, de man kämpar med men de går ju inte i ett fingerknäpp.



Ja jag läste de i henne blogg, skrev till henne att jag klarar inte av att läsa hela inlägget för vill hon snacka så får hon säga det till mig direkt, de där var bara barnfasoner jag förväntar mig av 12 åringar att göra så.

Mailade lite mer till henne nu i helgen och hon verkar förstå. Men återstår att se, är ju tyvärr inte första gången men detta är absolut sista chansen, jag vill inte omringa mig med dom som bara tar energi men inte kan ge

Passande inlägg för mig idag. Har suttit på psyk och pratat om just utredning av ADHD. Jag är inte mogen för att ta det steget, tror jag. Och jag vet inte riktigt vad det ska vara bra för när det gäller mig. För jag vet redan svaret. Jag behöver ingen utredning, jag är helt övertygad om att jag har ADD. Nån gång i framtiden kanske jag tar steget att göra en utredning, men just nu räcker det med att försöka landa i min bipolaritet.

Men när jag läser ditt inlägg handlar det ju mycket om identitet också, att förstå sig själv på nåt sätt. Jag har kommit dithän när det gäller min nuvarande diagnos. Det är så skönt att förstå sig själv i ett annat ljus. Att förstå VARFÖR en del saker har blivit galet. Sista raderna i ditt inlägg satte sig skarpt i mig också. Mycket som jag känner stämmer på mig också, just det där att faktiskt inte vara hyperaktiv m.m. Alla myter om vad ADHD är som folk tror liksom. Jaja, nu får vi se hur det blir för min del. Uppskattar verkligen detta inlägg och hoppas du berättar mer om din ADHD-diagnos.

Många många kramar!

Svar:

Han har ju inte det, därför blir man så paff varje gång man blir jämförd med sådana personer. De borde ju ändå se att jag inte är något likt dessa filmer om inte annat på min skrift.

Funderar på nå videoinlägg men jag är kass på att snacka till mig själv haha



Alla filmer görs ju alltid extrema för att bli roligare/intressantare. Känns ju lite fel samtidigt på våran bekostnad att plötsligt får alla för sig att de är sådär man är.

<3