Utifrån min historia såg hon saker bortom symtomen jag uppgav och förstod mer än jag. Jag hade drabbats av panikångest. Depression.

Hon ville då att jag skulle börja prata hos en kurator. Jag var inte alls sugen men jag lovade att göra ett försök. Jag hade inte tänkt prata med kuratorn men jag lovade att gå dit. Det gjorde jag. Jag hade turen att komma till en bra kurator också.

Efter ett tag insåg hon att jag behövde hjälp. Mer än att prata och komma fram till vad mitt mående berodde på. Jag tog mig inte ut ur den svacka jag var inne i. Jag kunde inte ta till mig verktygen som fanns. Jag orkade och kunde inte.

Medicin kom på tal. Jag ville absolut inte. Herregud va man hade hört mycket kring detta om lyckopiller och att de inte löste några problem. De dövade och de visste minsann inte vad detta skulle göra med alla oss som knaprade i oss dessa. Det lät som om vi åt någon form av drog och godis.

Jag började i alla fall med sk lyckopiller och vägen till att det fungerade tog lite tid. Sk inställningstid. Jag mådde skit av att ta pillren men jag började må bättre och fungera i vardagen igen.

Jag ringde ibland till min läkare och frågade HUR länge jag skulle äta medicin och om det var farligt och hade tusen frågor som i sig var ångestbildande. Hennes svar var att jag hade en för låg halt med Serotonin i kroppen. Jag behövde tillsätta detta precis som någon som måste ta insulin för att deras kropp inte producerar rätt mängd av insulin. Hon var klok och kunde förklara. Göra mig lugn.

Åren har gått sedan dess och mitt mående har åkt berg och dalbana så många gånger. Jag har stått på livets kant och funderat på om jag orkat leva. Jag har alltid haft förmågan att be om hjälp och jag har även fått hjälp från sjukvården. Det är inte alla som får, det vet jag. Men jag har haft tur och jag har träffat bra läkare. Jag har gått i olika former av terapi och jag har gjort många olika saker under åren som lett till lite olika insikter och behandlingar.

Jag har även mött konstiga människor i vården. När jag i andra sammanhang sökt hjälp och man sett vad jag äter för mediciner. Är man ledsen för att man är fruktansvärt sjuk i bukspottkörtelinflamation eller ska opereras och mår dåligt när man vaknar beror det inte på just detta utan det faktum att jag har ADHD. Har man detta eller panikångest eller haft depression kan man bli behandlad på väldigt konstiga sätt. Man KAN ju behöva ta sin medicin så man inte blir våldsam. Men jag är inte våldsam. Jag har min medicin för ADHD för att få ordning i skallen. Kunna hålla fokus. Inte för att jag har bukspottkörtelinflamation. Inte för min onda mage. Inte för att jag har migrän. Jag behöver heller inte ta den för att jag är ledsen när jag är sjuk och ensam på sjukhuset och känner mig nere för att det är svårt. Att jag har ont. Att ingen kommer och besöker mig. Att ingen ringer. Min ADHD medicin hjälper inte mot detta. Inte alls. Den botar heller inte dessa åkommor. Ändå kan man få för sig att jag blir hjälpt bara jag tar den eller att de ringer dit en psykolog. Eller att jag rent av inte har ont i magen och svimmade i ambulansen av smärta eftersom SÅHÄR kan en person med diagnos bete sig för att få UPPMÄRKSAMHET. Alla med diagnoser är ju EXAKT lika.... tror många. Tänk va fel de har.

Jag har fått fler mediciner. Jag behövde tex en stämningsstabiliserande medicin. När jag hade ätit den ett litet tag fick jag höra att den var både vanebildande och att den snart skulle narkotikaklassas. Självklart blir man rädd. Jätterädd. Men så får man tänka till. Man får prata kring detta med sin läkare. Jag har ju en bra läkare med många års erfarenhet. Han har verkligen fått mig att förstå att man ibland måste välja.

Välja? Ett liv där du knaprar piller och inte löser dina problem? Bli beroende av vanebildande mediciner?

Jag blir så förbannat trött på att höra detta. En medicin som du tar för att du mår så dåligt så ditt liv inte fungerar, ett mående som gör att du inte fungerar vare sig hemma eller på en arbetsplats. När du mår så dåligt så att det handlar om du orkar leva överhuvudtaget. Vad ska man göra när inget annat fungerar? När din livssituation är så svår att du inte kan ta dig ur sängen eller kanske till och med gör dig själv eller andra illa? Är det då något fel att använda en medicin? Säger någon till en diabetiker att du borde inte ta ditt insulin. Eller till någon med svår smärta att låt bli morfinet, du blir beroende. Ja givetvis får den som tar morfinpreparat höra att man blir beroende.

Men vet ni... om man tar en medicin i medicinskt syfte är det skillnad. Det är en annan sak om jag får en medicin som jag överdoserar eller tar fast att jag inte behöver. Om jag börjar ta morfin för att jag tycker om känslan av att ta en dos inte för att jag har smärta. När jag tar mediciner för att få någon form av rus.

När jag var runt tio år fick jag migrän. Det tog lång tid innan jag fick medicin som hjälpte. Till att börja med fick jag flytande alvedon på literflaskor. Jag kan säga att alvedon inte hjälper mig ett skit än idag. Att få medicin för migrän var det inte tal på. Inte till någon så ung. Så istället gav man mig CITODON. JAA, det är ju beroendeframkallande. Så sa man. Jag fick bara ta detta i yttersta nödfall. Jag var säkert inte mer än 12 13 år. Mamma och pappa slet med mig. Jag var galen när jag fick mina anfall och jag vet inte hur många vändor vi var till akuten. Man skikade både mig och mina föräldrar till barnspyk också där en dum läkare satt och pratade med mig som om jag var tokig. Jag hade sån huvudvärk men tokig? Nja det var nog han som var mer tokig än jag. Men de är en annan historia.

Citodon omvandlas till morfin. Jag fick med andra ord ganska rejäla mediciner väldigt liten. Migränmedicin hade varit bättre för de hjälper bättre. Men jag fick ta detta. Några år. Jag är inte beroende och har inte ätit Citodon på säkerligen 20 år. Men jag anser det var fel att ge mig detta. Men jag har överlevt och det räddade både mig och min familj där och då. Vi fick inget annat alternativ. Jag hade så int i skallen så jag var totalt tokig eller helt utslagen i flera dagar. Vi gjorde allt för att jag inte skulle få huvudvärk och jag hamnade i massa konstiga ideer som kunde utläsa migrän. Jag begränsade mitt liv och idag kan ja verkligen skratta åt alla dumma saker jag trodde gav mig migrän. Men jag är ändå glad att jag till slut fick något som hjälpte något. Som gjorde att jag till slut kunde hantera min migrän och till slut inse vad som verkligen kunde ge migrän och inte. Att sluta äta korv tex som jag gjorde för att jag råkat få migrän EN gång efter att ha ätit detta var ju dumheter.

Ingen vet vad de mediciner jag tar gör med kroppen i långa loppet. Man skrämmer upp mig titt som tätt med lyckopillersnacket eller narkotipreparat eller vad det nu kan bli. Till och med en personal på Apoteket påtalade att medicinen mot smärta jag fick utskrivet när jag fick gallstensanfall var vanebildande och att jag BARA skulle ta den OM jag verkligen var tvungen. Jag hade fått TIO stolpiller. TIO!!!! Tror någon att om jag gått hem och tagit de där vid TIO olika anfall under några månader som jag hade problem gjorde mig beroende? Hur mycket morfin och annat fick jag inte under tre månader? Av smärtor och sjukdom och operationer med komplikationer? Jag sitter här idag och har inget sug efter dessa mediciner. Jag tog dom DÄR och DÅ för att jag var tvungen. Jag fick även ta lugnande under min sjukdomstid. Men jag har inget sug efter några preparat. Mediciner som jag fick under den här tiden.

Jag kommer säkerligen få men någon gång eller rent av dö i förtid, av medicner jag äter. MEN jag har inte något val. För OM jag inte väljer detta så kommer jag inte fungera. Jag kan inte må så pass bra så jag kan leva. Ja jag har provat utan. Jag har provat olika alternativ. Många gånger. Men det går inte. Jag vill kunna vara jag, mamma, vän, maka, kunna arbeta och fungera. Jag kanske inte ens skulle orka leva. Så mitt val har varit att ta emot den hjälp jag fått och även förstått att medinerna är en hjälp. Inte en lösning. Men den är en del i att kunna klara av livet och lära sig sätt att hantera saker på.

Jag vill leva. Därför har jag fått välja mediciner. Jag har inte bara tagit medicin för att hitta en väg ur något problem som jag inte velat göra något åt. Jag har jobbat massor med mig själv. Jag har massa kvar att lära. Men att man har brist i ballansen i kroppen och någon defekt i hjärnan kan jag inte göra något åt. Det här är jag. Förr visste man mindre. Många fick stora doser mediciner och man åt dom vare sig man hade problemen kvar eller inte. Lugnande. Man fortsatte livet ut. Man fick ingen hjälp att reda ut varför man mådde som man gjorde. Diagnoserna var inte de vi idag har. De flesta kunde få diagnoser inom pyskiatrin som väldigt många hamnade i fast man idag skulle ha fått helt andra diagnosnamn på. Diagnoser idag anses vara en sk trend. Något man vill ha för att ha något att skylla sitt beteende eller sätt att vara på. För de flesta som får en diagnos handlar dom om att få svar på VARFÖR man fungerar som man gör. Att få en förståelse för sig själv. Att kunna få hjälp och verktyg så man får ett liv som fungerar.

Varför det har blivit så många som mår dåligt eller kan få en diagnos idag beror väl inte på att det är något nytt. Förr fanns inte de krav som finns idag. Vilka i min ålder gick i en skola där de krävdes att man skulle vara så lika i sitt kunnande? Hur många fick streck i betyg fast att de var där och kämpade? Ingen. De va de som inte var där som fick de. De flesta fick betyg men kanske inte de bästa. Många var hemma och tog hand om barnen under deras uppväxt. Man jobbade deltid. Idag utsätts vi för så många krav så de som idag får diagnoser kanske inte hade fått de för ex antal år sedan för de kanske hade haft det lite lugnare. Jag kanske inte heller hade klarat skolan om det sett ut som idag. Mitt liv rasade när jag både skulle klara av ett hem, barn, vänner som ställde krav ett jobb och allt vad livet innebär. DÅ först rasade de. Hade tempot i livet och kraven varit mindre hade jag kanske fortsatt klara livet.

Nu har jag fått en hel del svar. Jag har hjälp av medicin. Jag är inte rädd att ta de där tabletterna som andra anser att jag blir beroende av eller som förstör min kropp. Jag har att välja mellan liv eller död. Jag har valt att leva här och nu. Dö gör alla förr eller senare. Men att sluta leva nu, eller när jag började må skit strax efter 20 så väljer jag att leva nu och dö lite tidigare om det är så det blir. Måste jag någon gång ta en sömntablett för att jag inte kan sova och blir så trött att livet rasar tänker jag ta en sömntablett. Jag tänker inte ta sömntabletter om jag kan sova. Får jag så svår ångest att jag inte klarar av mig själv och mår så dåligt att jag inte fungerar tänker jag ta en lugnande tablett. För att orka ta mig tillbaka till livet. Jag kommer aldrig ta lugnande tabletter för att jag söker ett rus. Eller vill döva min kropp. Om jag får så svår smärta att jag inte kan fungera så kommer jag ta smärtstillande. Men om jag inte har ont kommer jag inte ta några preparat som kallas morfinpreparat.

Andra kanske ska tänka till varför de allt oftare dricker alkohol. De är så skönt att ta ett par glas vin och lugna ner sig hör man. Jag sover bättre. Jag tycker det är så avkopplande. Hur många med handen på hjärtat skulle tänka att de är i farosonen för ett beroende av alkohol? Jag säger inte att de är fel att ta lite vin ibland även för avkoppling men jag vet att allt för många tar de där glaset lite för ofta och lite för många glas. Till slut måste man ta mer och mer och allt oftare. Är det är ett bra sätt? Finns de kanske andra sätt att komma till ro på? Kankse ska man ta tag i orsakerna till att man måste koppla av med alkohol? Varför hackar man inte på alla som har detta beteende och ifrågasätter detta?

Sluta dömma andra. Du har inte varit i någon annans kläder än dina egna. Du har inte levt någon annans liv. Även om DU har liknande erfarenheter eller diagnoser så är vi individer. Vi klarar saker på olika sätt. Men sluta ifrågasätt andra och deras livsval. Ge inte andra mer dåligt samvete än det vi redan bär. Jag tror mig veta att det är få som använder mediciner på fel sätt. Jag tänker heller inte stå och få skit för att andra gör detta. Jag måste utgå från mig. Jag måste göra det som är rätt för mig. Även om jag blir sk beroende så kanske de måste få vara så för att jag ska kunna leva. Hoppa på alla andra som äter mediciner för sitt hjärta eller får sitt insulin eller vad det nu kan vara. Varför får inte de söka tillstånd för att få sin medicin? Eller kämpa sig blodiga för att få hjälp? Varför ska psykisk ohälsa och saker inom NPF ses på annat sätt?

Jag är inte glad i att jag måste äta medicin. Men jag anser det bättre än att leva i ett helvete. Hur skulle du göra? Ja de är din ensak. Ditt val. Att lära sig försöka förstå och visa respekt och söka information. Att inte dömma. Mitt liv. Mitt val. Inget enkelt val men ett val för överlevnad.