Att leva mitt liv

Datum: 2012-05-19 ♥ Klockan: 14:49:00 ♥ Kategori: Kropp å själ/ADHD

Det är inte enkelt att förstå andras liv eller situation. Igår läste jag ett inlägg som verkligen satte huvudet på spiken.

Du hittar inlägget genom att klicka på ordet: Katastrofhuset

Detta skrevs efter Debatts avsnitt häromkvällen. Man pratade om ADHD och att man helt enkelt tror att man överdiagnosiserar. Att barn sent på året ofta får diagnos och att det egentligen handlar om mognad.

Någon i debatten pratade om att ALLA har en släng av ADHD eller att alla har de samt att Landstinget i Stockholm satt ett tak för hur många som ska få diagnos typ. Ni hittar avsnitter på SVT play.

Men bloggen slog huvudet rakt på spiken. Hur ofta får inte jag höra att andra har de preciiiis som jag. Jobbiga situationer med barnen att man har det ostädat eller inte undanplockat och strukturerat eller tvättat.

Jag vet så väl att jag alltid sagt till en av mina äldsta vänner att jag önskar att jag inte hade högar med saker. Detta var långt innan jag levde i något diagnosland eller ens hade så speciallt specifika problem som idag. Jag hade inte tänkt i banor om att JAG hade någon diagnos. Hon sa helt enkelt att var sak ska ha sin plats, och när man använt något klart så läggs den tillbaka. Det är ju superenkelt. Men varför kan då inte jag få till just detta?

Jag tror få säger saker som de gör av elakhet eller för att de tror de har de som jag egentligen... de tror de vet. De tror jag menar samma sak. Men det är faktiskt ledsamt att höra att jo jag har också konflikter med barnen eller jag tappar också tålamodet eller ja jag önskar jag med hade fått lite gjort. Det gör inget att jag har de lite rörigt för de har jag med.... när jag vet att rörigt för dom är inte rörigt så som jag alltid har det.

Att jag inte alls menar att jag har tvättat alla fönster eller tvättat all tvätt eller vad det nu är.

Jag glömmer tvätt i maskin, jag tog ner julgardinerna i köket i början på April och nej jag har vare sig tvättat fönstren eller fått upp andra gardiner.

Jag har inte fått upp gardiner i sovrummet heller.

Jag har så rörigt på hallbyrå skänken och matsalsbordet så jag funderar på varför jag bara inte plockar undan. När jag väl gjort de så tar de bara en stund så är de lika igen.

Köket är sällan plockat å fint på heller och jag har de alltid så.... rörigt. De gör inget säger någon. Nej självklart inte men JAG mår sådär av de faktiskt. Inte värst skoj.

Hon slår spiken på huvudet. Känner igen mig så. Man blir ledsen när någon säga att de förstår eller önskar de också hade orkat något. När de väl gör de där somm jag håller på med i micro delar så får de de gjort. Jag kanske får undan två vinterjackor från hatthyllan per år och då blir de sedan kvar på fel ställe ändå.

Jag får aldrig sakerna klara. Inte så som andra menar.

Men hur ska man förstå hur andra har de? Hur ska  någon förstå hur jag menar? de står inte i mina skor eller vandrar min väg men även om jag vet att ingen gör de av elakhet så blir man ofta ledsen.

Kommentera här ♥ 2 st

Skrev med om det, skall kika på länken

Ingen kan någonsin helt förstå vad en annan människa går igenom, men jag börjar förstå hur mycket i våra kroppar som handlar om biokemi. Om kroppens biokemi är i obalans fungerar inte knoppen som den ska. I vår familj gör vi en resa mot ett friskare liv, läs gärna min blogg om du är intresserad och vill ha lite inspiration. Och du ska veta att den perfekta mamman finns inte, jag tror de flesta föräldrar är bra nog ändå för sina barn ;)