Bägaren som rann över

Datum: 2012-05-07 Klockan: 20:16:59 Kategori: Kropp å själ/ADHD

Den där droppen. Den enda lilla lilla droppe som är den som till slut sakta men säkert rinner över kanten har nu trillat över.

Visst va den nära. Farligt nära. Men jag visste att jag kunde få den att stanna. Jag kunde även få nivån av droppar att sjunka. Mängden droppar att hålla sig stilla.

Jag har nämligen förmågan. Jag har kunskap och verktyg. Jag försöker lära om. Jag försöker alltid så gott jag kan och min avsikt är alltid att göra rätt.

Men fel blir det. Ibland även om jag försökt så mycket att jag slagit knut på mig själv. Även om jag trodde jag varit tydlig och även bett andra om hjälp för att lyckas så blir det ändå fel. I andras ögon. I någon annans värld.

Jag är uppfostrad och har även lärt mina barn att om jag har en åsikt måste jag våga stå för den. Jag måste även kunna erkänna att jag kan ändra åsikt och respektera andras. Att trots att vi tycker olika måste ingen ha rätt eller fel. Men vi måste kunna försöka sätta oss in i varandras sätt att välja som vi gör. Har vi gjort fel ja då ska man kunna be om ursäkt och förklara sig. Det kan bli missförstånd. Kanske menade jag inte det som andra uppfattade att jag sa. Att jag var otydlig eller rent av faktiskt sa eller gjorde något dumt som jag inte insåg då. Att be om ursäkt måste man kunna. Det ska man. Har jag gjort fel eller sagt något som uppfattats på ett sätt andra tagit illa vid sig av ja då måste man ju få reda ut det. För bådas skull.

Man lär sig alltid. Att göra annorlunda nästa gång. Att kunna förklara sig kan ju även lära den man sårat något.

Så jag har försökt lära barnen att stå för vad de gör eller gjort. Att vara ärliga. Därför blir det tokigt om inte jag eller vi vuxna inte kan göra samma sak. Säga förlåt. Förklara varför saker blev som det blev.

Tillbaka till droppen.

Droppen rann över. Hur jag än försökte började fler droppar fara över kanten. Så en strid ström av droppar.

Jag kunde inte få slut på flödet. Jag kände att hur jag än gör går det vågor och hur jag än försöker så kan jag visst inte det där som är rätt. Även om jag frågade blir det rätt såhär? Är detta tydligt? Förstår du? Kan jag göra så? Har jag förstått? Hur ska jag göra? Ja vilka verktyg och erfarenheter jag än använder så blir det droppar som blir en strid ström.

Jag tror inte på hämnd. Jag förstår mig heller inte på avundsjuka eller svartsjuka. Jag vet dock att många såna här saker och även straff sällan drabbar en enskild individ.

Jag kan ta mitt straff för min dumhet och alla de oförmågor jag tycks ha. Straff och hämnd för alla fel jag begått. Även de fel jag faktiskt vet jag är totalt oskyldig till eller inte menade. För alla de fel för att just jag inte är du. Att jag måste göra på mitt sätt för att jag ska fungera. Detta sätt är inte fel om andra skulle gjort desamma. Men när jag gör de. Då är de fel.

Men straffen och hämnden och alla andra ord som avundsjuka eller vad man vill säga är tyvärr fler som får betala för än jag.

Jag är kanske betalningsansvarig men det högsta priset betalar tyvärr inte jag. Det gör mina barn och min man. Det känns för mig väldigt fel. Men så är sanningen.

Tyvärr är de andra som får ta del av bägaren som rann över.

Självklart är ju även detta mitt fel. För gör man inte rätt så är det ju mitt fel att droppen rinner över. Att jag straffas för att vara så värdelös och genom att inte vara en bättre människa så råkar mina barn och man ut för mina fel och brister.

För visst är det väl så? Jag borde ju låta bli att göra fel? Jag är ju dum som inte vet hur man gör rätt. För det är väl inte så att ibland var de faktiskt inte jag som gjorde fel? Men jag fick skulden. Straffet.

Om jag nu har rätt så straffas jag nu. Barnen än mer. Det gör mig ont. Väldigt väldigt ont.

Men jag själv tror fortfarande på ärlighet och att kunna be om ursäkt. Jag hoppas att vi klarar av den strida ström som rinner över. Att vi får den att sluta.

Jag skulle vilja att andra också tog lärdom. Att de kunde se fler vinklar. Se andra människor som tillgångar i det som de själva inte vill eller klarar. Att man vill se människor växa och blomma och inte krympa och stympas så de märks för livet. För en så hemsk människa det är jag inte så jag tycker jag är värd ett sådant straff. Det vet jag trots att man ofta försöker få mig tro att allt jag gör är fel och att jag inte är värd något.

Att få någon att må så dåligt att det handlar om liv eller död och inte inse att den som straffas hårdast inte är den som fått sitt förtjänade straff. Jag tror kanske i min dumhet att man inte förstår för att man inte vill. För en sån människa som inte förstår att man genom sitt sätt och handlingar gång efter annan kränker en människa så illa att det verkligen är fråga om överlevnad för denne och att jag faktiskt undrar hur man själv mår av att göra så? Att leva med det? Eller man mår kanske toppen? Grattis i så fall du har lyckats.

En sån människa är nog perfekt. Felfri. Och måste tro att andras avsikt alltid är att göra fel.






Kommentera här 1 st

Kommentarer
Lena

Jag vill att du ska må bra, ja att ni alla mår bra! Tänker på dig och tycker mycket om dig Therese! Ring gärna om du vill. Kram!

Namn:
Kom ihåg mig!

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: