Just nu befinner jag mig i att acceptera. Acceptera att jag duger som jag är. Att det jag gör är fullkomligt tillräckligt fast än att jag inte orkar ens det som jag vill. De där sakerna som ändå ger mig en bra energi. Det där som helt enkelt inte alls kommer till sin fulla rätt.

Jag mår faktiskt skit över min oförmåga. Oförmåga att inte få till de där sakerna som jag faktiskt vill. Dagarna rusar på och det jag gör är för det mesta saker man måste för att inte allt ska rasa.

Det är som ett korthus. Minsta pust och man faller.

Självklart finns det kvar. Ingen tar det där som är mitt ifrån mig. Lider någon av den röra jag har är det inte mitt problem. Men problemet blir ju mitt för att jag inte vill ha det på det viset.

Jag är nöjd med det jag åstakommer. Men jag vill ju mera. Missunnar någon något gör jag dock inte, men jag önskade att jag hann. Att jag orkade.

Jag mår ju ändå bättre om jag hunnit och orkat.

Ibland känner jag mig så ensam på kanten inför det där hoppet. De flesta orkar mer än jag. Fast att de tror att deras tillvaro är som min. De tycker de har de ostädat och rörigt. Men jag ser ju att det inte ser ut som hos mig. Jag vet att i deras värld är det säkert minst lika rörigt som hos mig men då undrar jag stilla hur de anser att jag har det.

Nåväl.

Jag ska kasta mig ut nu. Ge mig av. Vila. Tid för sällskap och även chansen att samla kraft och liv. Fylla tiden med liv.