KBT dag.

Datum: 2012-09-05 ♥ Klockan: 11:37:10 ♥ Kategori: Allmänt

Så har jag varit på min KBT. 

 

Det väcker mycket hos mig. Många tankar, fler tankar än de jag redan bär på.

 

Idag låg fokus på tankebanor. Vad tänker jag om mig själv? Vem är jag enligt just mig och hur ser jag på andra människor.

 

Det gör ont att se hur jag ser på mig och hur jag upplever att andra ofta runt om är. Vad jag tror att de tycker om mig.

 

Många har ju så svårt att förstå att jag känner mig osocial och ensam och konstig. Jag känner ofta ett utanförskap mitt i smeten och känner aldrig att jag tillhör. Jag är någon lite bredvid, ibland men inte ofta får jag vara med i andra sammanhang som är större men det är oerhört sällan och självklart frågar jag mig varför jag dög just då,,,,, fanns ingen annan?

 

Jag ställer mig ofta i en försvarposition och tar illa vid mig av komentarer andra kanske ställer i all välmening. Jag måste lära mig vara mera tydlig. Säga hur min känsla är. Jag måste även våga när jag bjuds in i sammanhang. Jag har blivit bättre och jag har fler runt mig just nu än jag haft någonsin som jag verkligen känner umgås med mig för att de respekterar och förstår mig och låter mig vara jag. Det är jag evigt tacksam för. Andra litar jag knappt på och känner att jo de är ibland man duger men annars tar man sig inte tid med mig för jag är ganska jobbig. Jag tror det är så utan att veta. Jag får inte följa med eller delta för jag får inte plats. Jag tar för mycket plats, eller kanske kommer göra detta tror jag andra tror. Få vet att jag är ganska okej att ha med sig och brukar finna det trevligt men jag får inte chansen. Jag blir aldrig tillfrågad. Jag blir utanför och om och när jag får vara med känner jag mig verkligen malplacerad och just utanför. Jag försvinner mitt i den stora massan.

 

Jag känner mig oftast udda och utanför. Inte som alla andra. 

 

Hur är alla andra?

 

Ja de tillhör och har vänner och aktiviteter. De får vara med.

 

Jag känner mig fortfarande som den där ungen i skolan som ingen bjöd på kalas för att jag inte ville leka lekar utan hellre iaktog. Jag hade aldrig kalas själv vilket medförde att man inte blev bjuden. Inte konstigt att jag än idag inte tycker om kalas. Jag deltog inte som man borde göra så därför var man den som inte fick komma. Jag är fortfarnade den där tjejen som hellre hade snickarbyxor och kort hår och som tvingades till att vara skolans Lucia.... den fulaste suraste och mest kränkta Lucia någonsin. Hon den där som alltid fått höra om allt jag företog mig som kanske inte vara så genomtänkt och som jag fått lida för i alla or och som gjort att jag ställer mig utanför för att slippa få höra om igen och stå där med skammen för något jag gjort för så länge sedan. När jag vara ett barn, utan att ha förmågan att förstå att saker jag gjorde inte var okej. Jag är fortfarande hon som inte kan vara tyst. Hon som åkte ut och fick skäll för att jag inte lyssnade och störde. Men jag var hon som klarade skolan. Hon som skulle lyckas och vara duktig och duktigheten har man fått äta upp också. Hon som tror hon kan allt. Hon är ju så riktig. Men jag var ju den där jobbiga som ifrågasatte, och hördes och syntes. Jag är fortfarande den envisa.... jag är fortfarande den som inte riktigt får vara med. Hon som känner utanförskap. Hon som inte alls hade någon under många år i skolan eller hon som passade när ingen annan fann. Jag är den som förlorar vänner titt som tätt och som alltid tar på sig skulden för dessa misslyckade rellationer. Jag är hon som undrar varför några umgås med de där som de allt för ofta pratar så illa om men aldrig har tid för mig.

 

Det är mycket osm jag upplevt under mina levnadsår som präglar mitt sätt att se på mig själv. Om någon kunde förstå vad detta har satt spår i mig. Detta gör att jag inte vågar fråga efter eller vågar om jag ens får. Jag som står över av rädsla att återigen känna mig utanför så då avstår jag och blir ännu mer ensam. 

 

Många förstår säkert och många försöker säga att du är ju så stark och vi gillar dig men det är sällan det blir mer än så, därför vågar jag inte tro. För jag ser ingen förändring så därför kommer vänner och vänner går. Det gör ont. Väldigt ont.

 

Men att börja kartlägga känslor som kommer upp och börja ändra sin syn på mig själv är en god början. Nu ska jag få verktyg för att komma vidare. Acceptera saker har jag redan fått göra men om jag har släppt saker helt är ju en annan fråga. Jag ser mer och mer hur saker påverkat mig negativt och följt mig som en tung ryggsäck.

 

 

 

 

 

Kommentera här ♥ 3 st

Ja, självinsikt har du onekligen, Tess. Ett beteende kommer alltid någonstans ifrån och mycket grundar sig i barndomen, precis som du skriver om här. Tror många kan ha nytta av att analysera och ransaka sig själva sådär ibland, stanna upp och verkligen se på sig själv och sina beteenden, varför man gör som man gör etc.

SV: Tack Tess! Det värmer att höra! Det har inte varit en lätt resa alla gånger, allra minst när synen previs försämras. Då är psyket nere på minus och man tror inte att man ska klara någonting. Det är helt okej att känna så, det får man inte glömma, men jag tror det är viktigt att inte fastna där, att inte fastna i "tycka synd om-stadiet". Det gäller bådae en själv och omgivningen. Som familj e.d. gäller det att hitta en balans, att låta den synskadade utmanas och klara av nya uppgifter. Det behöver inte vara några stora saker, det kan räcka med att t.ex. hälla upp ett glas mjölk till att börja med. Att stärka självförtroendet och se att man faktiskt kan, trots att man inte ser.

Jag tänker och drömmer ju fortfarande i bilder och färger, men irl är det ju ändå insidan hos personer jag i större mån än seende personer går på. Det blir ju så, mer eller mindre automatiskt, för, som du säger, jag kan ju inte bedöma folk utifrån deras utseende på samma sätt som seende kan göra, men det ser jag definitivt inte som någon nackdel.

Det var väldigt länge sedan jag tittade in på din blogg nu. Har flera gånger tänkt göra det, men så har det ändå inte blivit av av någon anledning, men nu så. Du tog första steget där, så nu hoppas jag att det kan fortsätta vara en bloggkonversation, precis som det var tidigare :)

Hoppas du har det bra!

Jag känner igen mig så väl i det du skriver, man känner sig alltid som "det femte hjulet" som de flesta klarar sig bättre utan. :( Kommer man nånsin att känna sig önskvärd & en i gänget?

Vad medveten du är efter KBTn. Alltså om vad ni pratat om och hur du ska använda det. Jag har så svårt för det där. Det är klart att det ger mig nånting, men jag har svårt för att redogöra både för mig själv och utåt som du gör nu, vad vi sagt och vad jag fått med mig. Det är som om varje gång är en ny gång och inte hör ihop och det stör mig. Jag vet inte vad som är målet, jag skulle vilja att det är tydligare. Jag har pratat med henne om det, men det är liksom upp till mig vad jag vill ta upp varje gång och det är upp till mig att själv förstå vart jag är på väg. Det kan jag inte. Och det känns som om fast jag har förklarat och fast vi har kommit överens om förändringar i hur upplägget ska vara så glöms det ändå bort.
Det känns hela tiden som att det är fel på mig som inte klarar av det där....
Kram på dej!