Saker händer som man inte kan påverka. Hur man än vänder och vrider så kan jag inte förstå. Jag känner inte att jag förstår alls. Jag kan inte förstå. Hör men får inte ihop orden. Kan inte se hur det jag hör hänger ihop med den verklighet jag ser, upplever eller deltar i.

 

Livet har rasat. Återigen är vi på botten och vet varken ut eller in. Mattan har dragits bort under mina, våra fötter. Jag ser sorgen och skräcken, rädslan som har tagit ett sådant grepp om oss och mörkret som omsluter är svart och tjockt och jag försöker se ett ljus men kan inte. Hur kan detta hända? 

 

Jag känner mig så fel och misslyckad. Känner mig helt fel. Jag försöker med all min kraft göra det rätta. Göra det som är rätt. Vara till lags och hur jag än gör så blir det fel. Vem ska jag vara? Någon jag inte är eller kan vara? Någon som inte är jag? Hur ska jag komma vidare och komma ut hel? Hur ska jag komma igenom och vara jag och hel?

 

Jag har kämpat med mig själv i så många år och när jag tror jag hittat en ballans eller en grund att stå på rasar den samman. Marken är minerad och när granaten exploderar är jag sargad och trasig och rädd. Skräckslagen och det sitter i mig som en stor tagg och jag tassar på tå för att inte göra fel. Jag är livrädd och kroppen späns och jag blir någon jag inte vill vara för det där är inte jag. Inte den jag vill. Jag blir ingen. Tyst. Jag går in i mig själv och försvinner. Magen drar ihop sig och fungerar inte, kroppen värker och jag mår illa. Huvudvärk och en känsla av att vara sjuk infinner sig. 

 

Slaget i magen. Fötter som slogs undan. Ångest och panik om framtiden. Rädslan inför vad detta för med sig för det drabbar oss så hårt. Ångesten slet tag i mig. Gråten som forsade fram. Tankarna som inte tar slut. Tänker igenom allt som rör mig, alla situationer. Hur har jag gjort? Hur skulle jag gjort? Vad gjorde jag fel och varför blev det fel och blev det missförstånd? Vad gjorde jag? Vad gjorde jag inte? Tillslut liggandes på golvet i en hög. En trasa som krampar och tankarna på livet far runt. TA DIG SAMMAN, RES DIG. Kunde inte. Slutade andas. Blåa läppar, sprängande lungor som inte får luft. 

 

Din sorg, min sorg. Du finaste, du finaste. Finaste människa. Älskade. Vi, allihopa. Älskade. Alltid. Viktigaste underbara underbaraste finaste. Jag,,,, vem är jag? 

 

Om jag inte fanns, om jag försvann. Om jag tillintegjordes. Upphörde. Då, kanske? Är det svaret? Problemet, problemlösningen? Är det så det borde vara och bli? 

 

Dövar, lider och ser din smärta. Ser min kropp försvinna och tyna bort. Tillintedgöras. Jag är rädd. Livrädd. Kroppen svarar inte, fungerar inte. Funktioner som rasar. Sorgen och smärtan. Smärtan i mig över att alltid göra fel och aldrig göra rätt. Hur ska jag göra för att ställa till rätta? Hur ska jag vara? Vem ska jag vara? Ska jag bli någon annan? Hur? Jag har inte gjort något med uppsåt. Jag har inte gjort illa med avsikt. Jag har inte med vilja felat. Jag har försökt göra rätt. Jag är livrädd. Kroppen skriker. Tankarna snurrar och jag vet inte var jag ska göra av dom eller hur jag ska handla. Hur jag ska ställa till rätta. Jag vet inte hur jag ska ta mig vidare. 

 

Jag ligger där... barnet som skriker SLUTA, JAG ORKAR INTE MERA.

 

Ta mig samman. Resa mig ur paniken. 

 

Jag har kämpat med mig i så många år. Jag har kämpat och slagits för att vara rätt. Vara någon som fungerar och som passar in men hur jag än gör så gör jag fel. Ska jag ge upp? Släppa taget och lämna för att sluta vara det problem jag så uppenbart är. Försvinna. 

 

Jag försvinner och ju mer jag försvinner desto mera fel är jag. Jag är en slagen människa. Jag är helt orkeslös och vet inte hur jag ska orka vidare men tillsammans måste vi vara
starka och på något vis måste det finnas en väg ur detta helvete vi inte valde.