Oooops

Datum: 2012-09-24 Klockan: 08:44:00 Kategori: Allmänt

Igår gjorde jag något helt otippat.
 
Jag blev förvånad själv. 
 
JAG sprang med Laban lite granna på ringträningen. Bara SÅDÄR..... JAG?? Mmmmm..... oooops.
 
 
Jag var även iväg på förmiddagen och tittade på simtävling en liten stund.... utmaning på flera plan som jag klarade av bra. Trots en massa känslor och en massa oro och ångest klarade jag av det och kände mig okej efter. Jag var helt slut men jag fixade detta och det är jag både glad och stolt över.
 
Att jag sprang med Laban var dock ett enormt steg. Jag vet inte ens varför. Jag bara gjorde det. 
 
Efter dagen som var igår var jag trött och sov en stund på soffan. Skulle iväg och träna med Laban på kvällen och så hann Daniel hem och följde med och bara det gjorde mig stark. Så kom någon fram till mig,,,, hon la sin hand på min axel och så sa hon ungeför såhär:
 
-Du är duktig och det duger det du gör. Var stolt över det du gjort. 
 
Så pratade vi en stund och det gav mig så härlig energi och jag bara blev så full av energi så väl inne i ridhuset så tog jag Laban och var med på min allra första ringträning. 
 
Det var inte ens otäckt. Det bara fungerade. Jag bara gjorde de. JAG gjorde något som jag inte trodde att jag kunde.
 
Det var lagom med folk och det gjorde det självklart lättare men jag kände mig inte ens fel eller konstig när jag sa att jag vet inte riktigt hur man gör fast jag tittat massor så förklarade de och visade och det är ju det det hela går ut på. Det är ju för att träna så man kan när man ställer ut.
 
Steget till att ställa ut är långt och det är inte min ambition här och nu. Men att göra dessa två saker igår stärker mig. 
 
 
Jag har så många automatiska tankar som jag får upp i skallen. Inför ringträningen tänkte jag ju inget på det viset för jag skulle ju bara titta som jag brukar men inför simtävlingen kom massor av dessa tankar och känslor upp som det gör när jag står inför saker jag tycker är svåra.
 
Hur kommer jag vara? Kommer jag upplevas fel? Syns det att jag mår dåligt och är orolig och nervös och hur kommer detta att uppfattas av min omgivning? Ser andra att jag är spänd? Kommer jag klara detta och upplevs det fel om jag går därifrån för tidigt? Hur länge bör jag stanna för att inte verka ointresserad och fel? Borde jag ens gå iväg? Hur kommer jag att bli bemött? 
 
Detta skapar känslor som oro, osäkerhet rädsla nedstämdhet, ångest. Jag känner mig delvis besviken och otrygg.
 

Få av dessa saker som dök upp som AUTOMATISKA tankar behövde komma. Men de kommer, just precis automatiskt. Jag kan inte styra dessa tankar och med dom kommer då känslorna.
 

Jag använder mig utav ett formulär där jag skriver upp händelsen, de automatiska tankarna och känslorna. JÄTTESVÅRT är det. Men jag försöker skriva upp. Tre händelser har jag tagit upp. Alla tre har gett stort pådrag hos mig men jag har ändå försökt att bena upp det och sedan försökt att ta djupa andetag och tänkt att det är JAG som sätter upp en massa svårigheter för mig själv och ingen annan. 
 
JAG tror ju en massa. Det är mina sk LIVSREGLER som sätter igång och det är mina tidigare erfarenheter som gör att jag tror att det kommer bli på olika sätt. Jag känner mig även granskad och på något sätt känns det som om förväntningarna från andra att jag ska vara på ett visst sätt spelar så stor roll. Jag ska vara någon jag kanske inte ens är eller kan och vill vara.
 
 
På kvällen igår var jag ändå fylld av energi som jag fick på ringträningen. Att Daniel ringer mig efter en hel dags tävling och säger jag är på väg hinner du vänta in mig gjorde mig glad och varm och lycklig. De där orden H gav mig och den där handen på min axel gjorde mig så glad. En människa jag precis börjat lära känna säger saker till mig som får mig att känna att JAG kan och duger. En människa som bara förstår och är sådär otroligt bra på att säga det där jag så sällan får höra. Att sedan träffa och umgås några timmar med bästa Ullis och träna med hundarna och goa Jenni gör mig så glad. Allt känns så naturligt. Allt känns så ovant men jag blir lycklig och glad över att ha funnit nya människor och vänner som faktiskt bryr sig om.
 
Förra veckan när allt rasade så fanns Ullis. Jag grät och hade panik. Hon ville jag skulle ringa och prata och jag sa att jag kan inte, jag gråter ju bara. Hon sa att DET GÖR INGET.... Jag svarade att jooo det gör det, jag kan inte....
 
Hon brydde sig inte. HON ringde mig. Hon struntade i att jag grät. Hon brydde sig inte om att jag kände mig liten och ynklig. Hon ville finnas och jag tänkte inte släppa in henne. Jag tänkte inte gråta i luren och visa min ynklighet. Jag är van att få klara det själv, men hon ville finnas och tänkte göra det fast att jag sa nej. Det kom massa automatiska tankar, och känlsor kring ett telefonsamtal så jag avböjde, gjorde som jag brukade.... drog mig undan. Men jag svarade när hon ringde och jag är så glad över det. Hon var någon jag behövde och det blev så naturligt. Det var inte farligt att gråta och få ur sig allt det där som gjorde ont. Dagen efter ringde någon annan upp mig också helt utan att jag behövt be om det. Ett samtal med kloka ord och något att luta sig mot. Det kändes ovant med dessa samtal men jag är så evigt tacksam över dom och de gjorde mig starkare. Jag orkade lite till. Jag tog mig lite framåt istället för att rasa mera.
 
 
Några dagar senare tänkte jag som vanligt stå över en aktivitet pga de händelser som hänt. Jag tänkte inte delta för att jag mådde dåligt. Nina gjorde väl mer eller mindra klart för mig att jag skulle med, punkt. Jag gjorde som hon sa. Hittade på saker som att jag behövde följa med för hennes skull. Jag skulle ju hämta henne och jag skulle ju vara tillsammans med henne och så skulle nog A blir besviken om jag inte kom. Så jag åkte och det gick bra. Jag är tacksam att hon inte tillät mig stanna hemma.
 
Så kom min elev. Jag blir så glad av att handleda. Jag är så förbannat lycklig över att få jobba med elever. Jag är så stolt över att få vara en del i någons utbildning och det ger så mycket. Man går med lätta steg till och från jobbet och det är så otroligt kul. Detta KAN jag. Jag mår skitgott.
 
Ett samtal under fredagen och en otroligt trevlig och härlig middag med en aldeles speciellt inbjuden gäst. Automatiska tankar återigen och känslor men efteråt infann sig ett lugn och en känsla av att vi är på väg mot något nytt och mot något som är bättre. Att vi alla vill och bjuder till. Ett steg fram.
 
Veckan var otroligt omtumlande och jobbig på många sätt men jag tog flera stora kliv framåt. Jag växte.
 
 
 

Kommentera här 2 st

Kommentarer
Sandra Mamma Till Världens Finaste Vilgot och gravid med en till

Skickar en kram! De kan behövas ibland!

Sv.
Vilgot sover också bättre på mage, men jag vänder honom alltid när han sover :)

2012-09-24 @ 16:01:13
Länk: http://frusandrasjoberg.blogg.se/
Jazzy

Klart att du ska vara stolt över dig själv, man måste lära sig att vara det ibland, just för att komma vidare! Våga tro på dig själv så ska du se att saker & ting till slut blir lite lättare. :)

2012-09-24 @ 20:07:27
Länk: http://jazzyjazzy.blogg.se
Namn:
Kom ihåg mig!

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: