KBT idag.
Det blev inte så mycket jobbat efter agendan vi skulle med tanke på det som hänt. Men vi gick igenom det och ändå lägga in överskott och underskott i händelsen och bena ut och gå till botten med mina känslor och handlande och det är ju bara det jag kan påverka.
Jag har ändå rätt till mina känslor och jag måste även få bemöta den kritik jag får. Jag måste få förklara eller försvara.
Men sedan är det hur jag ska handla och möta saker och hur jag reagerar på de känslor som kommer.
Nu ska vi jobba med ett senario och så ska jag kunna skriva ner händelsen, vad jag sedan gjorde och vilka känslor av händelsen som uppkommer. Vilka automatiska tankar har man och hur gör jag och hur kändes detta.
Det låter väldigt svårt och det är första gången som jag ska använda detta formulär.
Det känner enormt tungt. Det är skitjobbigt för samtidigt som jag går igenom saker i livet för övrigt och ska jobba med mig själv och min ADHD så ska jag fungera på jobbet och jag ska i det som hänt reagera agera och finna mig. Jag ska försöka lösa uppgifter som jag inte själv vet hur jag ska möta eller agera omkring.
Jag känner mig kränkt ledsen och arg och jag känner mig väldigt ensam och liten i detta. Ingen har ju någon enkel universallösning på det som uppkommit men all energi och lust har försvunnit. Jag är dränerad och jag satt i 45 minuter och pratade oavbrutet på terapin. Jag är så ledsen över det som hänt och jag är så rädd för vad som kommer ut av detta. Jag är vettskrämd och vet inte hur jag ska bete mig framöver heller.
Jag känner mig värdelös och liten. Missförstådd och fel. Synad i kanterna och det känns som om att man får häva ur sig vad man vill utan någon som helst hänsyn.
Jag är vuxen och kan ta kritik och jag kan bemöta saker bara jag får en chans. Jag är inte varken oresonlig eller har svårt att anpassa mig eller vara flexibel. Jag gör inte saker av vare sig uträknad elakhet eller för att sätta dit någon.
Jag vet också att jag måste hålla ut och hålla mig samman. Brakar jag nu förlorar jag allt. Just nu har jag förlorat en stor del av mig själv. Jag känner mig inte alls som en bra människa. Allt jag gör blir tokigt och fel. Är det så att jag är så dum och konstig?
När jag gick från terapin sa hon:
-Glöm inte att du är duktig.
Jag tar med mig de orden och jag hoppas allt ska kännas lite lättare om några dagar.
Men tänk vad så lite kan förstöra så hemskt mycket och knäcka en människa så. Tänk vad ord kan göra men även vad ord kan lösa saker om man bara har en kommunikation. En dialog är för mig en bra lösning på det mesta innan det blir så stort att inte ens ord och handling räcker till.
