Jag fann dig för så många år sedan. Du och jag. Vi var vi. Sammansvettsade för att sedan skiljas. Men aldrig riktigt. Jag tror jag har varit någon viktig för dig som du för mig. 

 

Du har funnits där men nu är rädslan här för att förlora dig. Förlora dig som så många andra vänner. Så skört så sårbart. Du och jag, vi ska vi inte finnas mer. Ska det vara något annat i ett förflutet? Ska jag inte få finnas i ditt liv och inte du i mitt? Ska det inte finnas ett vi längre? 

 

Kan jag leva utan dig? 

 

Kan jag finnas utan att kunna messa dig vilken tid på dygnet osm helst, ringa dig åka till dig finnas där som en jävla sten i skon? Ska jag inte få existera? Ska jag glömmas bort?

 

Jag hoppas min rädsla är fel. Att den finns där men att den borde vara obefogad. Jag vill dig allt jag önskar dig allt men vi, vi måste få finnas. Jag måste få vara en del av ditt liv resten av det liv vi har. Jag kan inte leva och andas om jag inte vet att du finns där. Finaste du.

 

Lämna mig aldrig.