Livet rasar.

Datum: 2011-12-10 ♥ Klockan: 09:12:33 ♥ Kategori: sjukhus/sjukdom

Jag har försökt vara stark och fyllt dagarna med aktiviteter.

Igår rsade nog det mesta tror jag.

Vafan är de med mitt liv? Varför kommer allt på en gång? Varför måste de vara något HELA tiden?

Någon menar ju att jag letar upp saker. Att jag själv ställer m ig i detta. Ja det gör ja ju givetvis för att det blir massa strul med min kropp de väljer jag givetvis. Självklart. 

Som ni vet har jag en knöl i mitt bröst. Jag ska opereras den 3 januari. Detta har jag ändå kunnat hålla mig bra till den sista tiden. Det är okej nu när jag vet att jag ska iväg och allt runt detta börjar bli klart. Jag har bearbetat men har försökt att bara öppen med detta och liksom göra annat utan att tänka en massa på detta. Jag hade liksom ställt mig upp.

Så var jag ju iväg och röntgade mina njurar och hade nog inte tänkt mig att det var något. Klart inte. Givetvis visste jag att ett svar skulle komma och jag hade liksom lagt fokus på bröstet och sådär så jag tänkte inte mer på de.

Igår kom bakslaget. Läkaren ringde. Svaret hade kommit. Inte de svar jag ville. Det blev lite väl mycket. Jag hade inte njursten. Jag hade gallsten. Ingen fara med detta tänkte jag. Men så började vi prata. Mitt mående. Att jag inte känt detta...

Läkaren ansåg de märkligt och när jag berättade om min mage och mina besvär blev han minst sagt orolig. Han tyckte att mina vistelser på sjukan ang magen lät märkliga. Han ansåg att man skulle ha reagerat.

För flera år sedan låg jag inne. Jag var väldigt sjuk. Man hittade inga fel. Eller jo de gjorde man ju men inte något man gjorde något åt. Man konstaterade att jag har IBS och att jag får kramper i magen. Jag hade dock sten i min gallblåsa och hade fått en retning på min bukspottkörtet och det var detta min läkare blev galen över. Man skulle tagit min gallblåsa DÄR å DÅ. Har man fått en retning på bukspottkörteln så är de op som gäller.

Han tror att många problem jag har haft beror på detta. Han forskade kring detta och istället för ett ultaljud på min gallblåsa blir det operation.

En operation till. Snart.

Jag är besviken på att man behandlat mig såhär. Att man inte tagit mig på allvar. Att man inte gjorde något. Här har jag gått med min jobbiga mage. Jag har aldrig tänkt gallblåsa. Aldrig. Jag har varit sjul flera gånger och man har enbart tänkt min mage... liksom jag fast att man vet svart på vitt att jag har sten i gallan. Sånt förbannat slarv.

Allt rasade. Jag gick hem. Sjukskrev mig. Sov hela eftermiddagen. Såg lite teve och film och sov igen. Vaknade nu med jätteont i halsen och känner mig allt annat än kry.

Snart jul. Snart operation ett. Tom. Tung.

Jag kommer fixa detta de vet jag väl men det är lite för mycket på en enda gång känner jag. Varför ska allt ske direkt? Varför fixade man inte detta för tre år sedan? Jag kommer säkerligen inte bli hundra bra men mycket kommer säkert bli bättre efter detta. Massa skit i min kropp beror säkert på detta å nu har man fått gå med de å lida så många år i onödan. Helt jävla sjukt. En del i detta är väl att man låg på Medicin. Inte kirurgen. Det har varit lite för mycket på sjukhuset jag gått. Jag är så förbannat glad att jag åkte till Karlstad denna gång för annars lovar jag att vi stått å stampat på samma förbannade fläck.

Jag är glad att vi har bröstcentrum i Karlstad också. Så bra var de där och jag känner mig hörd på. Jag känner att jag fåt hjälp.

Men tungt likförbannat.

Igår hade jag även tänkt stänga ner bloggen. Lägga ner. Inte för att jag inte vill skriva eller dela. Utan för att intresset är för svalt. För att orken inte finns. För att jag blir besviken på några saker. Tänkte lösenordskydda men då kan jag lika gärna stänga och bara skriva.

Jag tänker vidare. Det får vara nu. Jag vill ju inte missa kontakten med er som skriver och som jag lärt känna via bloggen. Men just nu läser jag inte mycket bloggar. Jag skriver inte något på FB heller i stort. Jag kommenterar men inte mer. Jag har kontakt med de som inte bor så nära. Andra som rä nära hör man ju aldrig av ändå så jag har lagt ner. Andra männsikor har jag lagt massa energi på för att de ger energi tillbaka.

Jag rä glad att jag har er. Ni vet vilka ni är. TACK för ert stöd.

Kommentera här ♥ 8 st

<3

Smärtar att läsa ditt inlägg... Men glad att du delar dina tankar o känslor. Tror det är nyttigt... men oxå... Ja, jag har ju fattat att nåt e knas... men eftersom jag inte känner dig IRL har det varit svårt att greppa lite.

Du har styrkan att klara detta, så mkt vet jag iallafall... men det är oxå både bra o tillåtet att deppa o va sänkt o slut o allt det där.. Man behöver få vara det.

Få känna det man känner o få veta att det e ok att inte va super-woman 120%. (Du ÄR visserligen det... men menar... superwoman på perfekta sättet där man tar var motgång med ro.. det ska man inte vara)



Sänder mina allra varmaste kramar <3

Glad att du inte stängt bloggen oxå...



<3 Värme <3

Men usch va jobbigt för dej ,å så knepigt att de ej såg det felet då,himla dåligt, men nu ska det ju bara bli bra med dej skönt, hoppas du kan skingra tankarna å ha en mysihg helg, kramen

<3

Usch vad tufft du har det. Själv mår jag för tillfället rätt bra. Jag har fått 3 st tarmsjukdommar och det är inget jag helst skulle vilja leva med, men har haft det tufft fram och tillbaka med operationer sen läggs det ner detta har pågått i flera år så nu har jag gett upp. Hoppas jag kan fortsätta få leva som jag gör idag. Du ska veta att mina tankar finns hos dig. Varma kramar från din vän

hej

så typiskt att allt kommer på en gång? men samtidigt skönt att du äntligen fått en förklaring på vad dina magbesvär berott på.

nu Tess kan det bara bli bättre <3



kram Monica R

Vet inte vad jag ska säga. Surt! Bättre sent än aldrig! Jag vet inte...men än en gång...Varför bor du så långt bort? Jag skulle bara vilja komma över och ge dig en kram. Säga att det kommer blir bra. Hur kan man tycka så jäkla mycket om någon som man aldrig träffat? Ha det så bra du kan, och du! Hör av dig..på fb eller i bloggen. Kram

Blir väldigt ledsen för din skull och man kan aldrig sluta att undra varför vissa ska drabbas så mycket mer än vissa andra!

Jag kan mycket väl förstå din tunga känsla, samtidigt som man känner sej tung så blir man tom på nåt sätt.



Men jag vet att du tar dej igenom detta oxå, du är stark och du har en jättefin familj som finns vid din sida.

Ta en sak i taget och ta en dag i taget!



Kramar i massor

Riktigt tungt att få så jobbiga besked på nästan en och samma gång! Hemskt att de inte tagit dig på allvar tidigare! Känner igen det där i och med mina egna besvär och problem att få först sjukvården att tro på det och sedan FK och AF :-/ Hoppas verkligen att det blir bättre efter op och att du får mycket stöttning!