Bröstcancer

Datum: 2012-03-30 Klockan: 13:40:00 Kategori: sjukhus/sjukdom

Knölen i bröstet är borta. Operationen och läkningen har gått väldigt bra.
Jag har fått enormt bra hjälp. Gud va bra Bröstcentrum är. Allt gick fort. Hade gått fortare givetvis om jag sluppit allt med gallan och bukspottkörtelinf men ändå. Allt har gått bra.
Det har dock varit en jobbig tid. Inte bara för mig utan även för barnen. Familjen. Oro. Tankar.
Idag när jag åkte från Karlstad där jag lämnat av sonen på skolan ringer mobilen.
De ringer från sjukhuset. Det finns svar på knölen. De där slutgiltiga. Jag har redan fått svar på cellprover som togs innan och läkarens svar utifrån erfarenhet och vad hon sett. Men nu vet jag. Det var inte cancer. Jag har inte cancer.
Lättnad.
-Va bra. Skrev Albin.
Nu finns bara ett ärr kvar. En liten kanske ja inbuktning på bröstet. Känseln som är aningen knepig efter en operaton men inget annat. Lite ömt ibland. Men det kommer försvinna. Ärret kommer blekna.

Kommentera här 3 st

Journalläsning

Datum: 2012-02-18 Klockan: 00:05:17 Kategori: sjukhus/sjukdom

Jaha... å så kom då journalen hem.
Jag ville ju ha min omvårdnadsjournal också. Kanske skulle jag sagt just detta också. Men ja frågade så tydligt trodde jag så jag menade det jag antagligen inte sa. Typ.
Å så läste jag.
Så var journal med från bröstcentrum.
Å där föll min värld.
Jag läste något som gjorde att jag känner att det nog inte är så självklart att de är ofarligt. Jag vet att inga prover är hundra. Men det som jag läser gör att jag tror att man är osäker. Ändå fick jag ett brev hem att det inte är malingt. Eller menar man att det är ofullständigt för att man inte tog fem prover utan bara fyra. Men ändå menar läkaren som svarar att man vill att operationen ska ske så fort som möjligt. Operationen var något jag ville för att jag inte ville ha de kvar. Oavsett. Men här låter det ju som att de bör tas bort så fort som möjligt. Varför om den inte var farlig?
Pga av sjukdom så har jag inte kunnat komma så fort som möjligt. Två gånger har jag fått skjuta upp. På tisdag är de dax. Så det är skönt.
Jag vet att ingen kan säga något till hundra procent. Men förut trodde jag ändå att fast att jag vet att de skickar knölen igen sen så att de va tryggt. Alla runt, även andra läkare på sjukhuset har sagt att jag ska ju göra detta men ja de är ju inte malingt så va skönt. Är de JAG som förmedlat de eller är de va de läst? De vet väl va som menas. De sitter inte och tolkar.
Varför lägger jag energi på saker jag inte kan påverka? Är de cancer så är de cancer. Jag kan ju inte göra något åt de. Men jag är så ledsen.
Fick ett sms:
Det är inga fel på dig. Vi tycker om dig och vill inte ha någon annan mamma.

Någonstans fast man tvivlar har man gjort något rätt. Å jag ska göra allt för att må bra igen. Älskade ungar.

Kommentera här 0 st

Kramas

Datum: 2012-01-21 Klockan: 10:31:00 Kategori: sjukhus/sjukdom

Jag är ju inte någon ”kramig” människa.

Ni vet många kramas ju alltid. När de ses tex. Inte jag.

Jag kramar min man och mina barn. Å några till.

Jag har SKITSVÅRT för de där kramandet. Jag vet inte varför men ja har liksom en gräns eller en spärr, de ska liksom till en hel del och ibland vet jag liksom inte hur ja ska komma undan. I vissa situationer är de ju trots allt så naturligt att ge en kram. Vid sorg tex. Men nej jag KAN inte. Ibland får man göra de ändå. Kramas. Någon gång känns det ju naturligt även för mig OM det är någon som står mig nära.

Jag är annars en otroligt fysisk person och har alltid varit. Jag har alltid behövt närhet. Vill vara nära. Tycker om när någon kliar mig på ryggen eller pillar på mig, tex i håret. MEN de är den jag lever med. Å mina barn. Men jag har inga problem att vara nära människor i mitt arbete. Jag har inget emot att TA i de jag hjälper. Ge en klapp eller krama om så. DET är skillnad. Varför vet jag inte. Jag tror inte de jag vårdar anser mig att vara svår att vara nära kroppsligt. Jag tror inte någon skulle uppleva mig hårdhänt eller kall eller stel.

Jag har inte varit ett barn som INTE fick närhet heller. Jag sov ju i stort sätt aldrig och jag låg ofta som riktigt liten på magen på pappa och han kliade mig på ryggen så jag slappnade av. Mamma har alltid kliat på ryggen ochs haft oss barn nära.

Nu har ju jag varit sjuk. Å jag tror ALDRIG jag har kramat så många på så kort tid. Det började på sjukhuset när syrran gick på nyårsnatten. Kramar inte ens syrran. Sedan kom Malou och Alex. Å jag gav dom en kram. Naturligt. På jobbet…. de har fått kramar. Idag kom en nyare vän med en helt underbar orkidee till mig å det är JAG som tar initiativet till KRAMEN.

Helt udda. Har jag blitt en kramande människa nu? Å HUR kan man vara en sån fysisk människa men inte kan krama vem som helst? Många VET om detta och någon brukar säga att får jag ge dig en kram nu för jag skulle vilja eller jag vill ge dig en kram men jag vet att du inte vill.

En annan vän är som jag. Jag ser när någon kommer å slänger sig runt halsen på henne att hon tycker de är skitjobbigt. Å då e de tragiskt att de som är nära henne inte har fattat. Ler.

Men nu har något hänt. Jag kramas. Men de KAN gå över. Så ni vet.


Kommentera här 3 st

Kaxig

Datum: 2012-01-10 Klockan: 09:59:32 Kategori: sjukhus/sjukdom

Givetvis var jag kaxig igår.
Upp och tvättade mig. Satt där och väntade på Daniel och på ronden. Hem hem hem. Åååå va bra jag kände mig.
Satt någon timma hos min granntant som blev sämre. Höll handen. Satt där tills hennes dotter kom. Tills personalen hade tid. Jag hade tid. Goare människor får man ändå leta efter.
Ronden kom. Proverna skulle tas om nu efter helgen då det mesta legat på is. Vänta på svar. Var inte proverna bra så fick jag minsann stanna.
Proverna var inte bra. Leverproverna är inte bra men infektionsproverna var okej så hem fick jag åka. Att leverproverna fortfarande inte var okej gjorde att läkaren beslöt göra en magnetröntgen av de djupa gallgångarna då det kan sitta något kvar där. Sitter det något ja då ska ju detta tas bort.
Jag hade turen att få en tid för röntgen redan på torsdag. Ja sedan är det nya prover som ska tas nästa vecka. Jag fick massa piller och recept med hem samt sjukskrivning och papper hit och dit.
Så iväg hem. Resan hem gick ju så bra. Borde åka till byn å hämta ungarna. Men kanske blir de för tufft. Men apoteket orkar vi ju. Givetvis blev det inte så enkelt. Ett preparat var licenspreparat. Men vi hade ändå tur att smärtläkaren fanns på generella så de inte behövde söka tillstånd för att få lämna ut. Men de hade det ju inte hemma. Så ringa runt och hitta ett apotek jodå de fanns.... men redan här är jag så trött att jag inte orkar stå.
Planen var ju nu att jag skulle till biblioteket också men det blev hemfärd. Daniel skulle få ge sig till apoteket för att hämta medicinen och jag skulle duscha. Sätta blommor i vatten. OJ va de såg ut i köket.... plocka några saker. Oj har jag inte ens tagit jackan av mig.
In i duschen. Duscha.... kommer ut och ska försöka plocka rätt på några papper. Är så enormt trött så jag mådde illa. SÅ kaxig och så förbannat svag.
Sängen. Somnade efter att ha fått i mig en banan. Sov ett par timmar. Helt färdig. Så trött. Så utslagen av denna inflammation i kroppen så HJÄLP. Hur fan ska man få orken tillbaka?
Sedan blev de lite mat. Lite tevetittande. Inte sett teve sen jag vet inte när. Men såg Mästerkocken å Hinsehäxan. Sedan sova igen. Idag upp med barnen till skolan. Har ringt ett antal samtal och mailat ett antal mail. Kan säga att jag är mer än efter med allt.
Operation för bröstet har jag skjutit upp. Jag har ringt BVC och bett att få ut August journal. Blev aningen upprörd över något som stod i remissen till Logopeden när August var fyra. Pojke med utvecklingstörning. Han hade inte utretts för något alls. Kan inte räkna och kan inte färger. Han var FYRA. OJ va barn som kan räkna.... de kan räkna oj ja de ramsräknar men de har inte något begrepp om siffrorna i regel. Men att skriva utvecklingstörd på ett barn som inte är utrett för att man är sen. Hade man skrivit att han var sen eller utvecklingsmässigt försenad ja då hade jag köpt det. Där och då var han undersökt ex antal gånger utan att de HITTAT något fel. Han var något sen.
Ja jag vet man blir så upprörd över småsaker. Å pang på spiken så var de givetvis sköterska som skrivit detta som jag råkade prata med. Hon tyckte det var en tolkningsfråga. Givetvis men diagnos står de pojke med utvecklingstörning. Han hade inte diagnos han var inte utredd. Han har sedan utretts och är inte utvecklngstörd. Så nej ja vet inte hon blev lite lågmäld. Kanske tänker hon sig för lite mer nästa gång hon formulerar sig i journalen.
Överkänslig mamma? Givetvis. Borde nog läsa min egen med. Hysterisk människa står de väl i den. Vet att jag såg något de skrivit i Oskars journal om mig en gång med som jag blev tokig över och som de faktiskt fick ändra. Ja jag har då inte varit en lätt mamma att tas med. LER.
Nej vila... små små steg till ett normalt liv. Nu ska jag väl försöka göra något litet. Kallt ute var det också och jag borde gå ut lite. Men att göra saker ensam är så trist. Men ett varv runt kvarteret får väl ändå vara något jag ska göra. Maten är en annan bit. Svårt att äta. Laga. Huga. Oskar är hemma idag för han börjar skolan imorgon. Nåja vi får se, en stund i sänder.

Kommentera här 2 st

Hem

Datum: 2012-01-09 Klockan: 11:47:08 Kategori: sjukhus/sjukdom

I lördags undra de allt om ja inte skulle åka hem. Fick panik.

Igår ville ja hem men sköterskan ansåg att vi skulle vänta till idag när överläkaren va på plats och utvärdering skulle ske.

Så idag räknade jag kallt att ja skulle hem. Men de skulle tas prover först å främst. Väntar nu på svar. Är de bra får ja åka hem. Men man kommer skicka mig på magnetröntgen så man ser att inget grus sitter i gallgångarna som retat min bukspottkörtel.

De kommer att ta tid detta säger doktorn. Det tar på kroppen. Jag kan säga att jag är trött. Men kommer ja hem blir de lättare att komma igång. Tröttheten är enorm.

Maten är ju ett bestyr och ont har jag till och från men inte som innan.

Medicinen fungerar och jag är glad att de är noga. Det har varit hemskt tungt.

Idag är ja trots allt piggare och har suttit hos min granne som blev lite dålig. Så go tant. Tänk att man under såna här omständigheter träffar så underbara människor, som man aldrig hade träffat annars.

Snart är de lunch och efter de hoppas ja svaren kommit och ser bra ut och att alla papper blir klara. Sen vill ja få hem barnen. Hämta August. Krama å lukta på dom. Mina ungar.

 


Kommentera här 2 st

Psykisk ohälsa

Datum: 2012-01-08 Klockan: 09:56:07 Kategori: sjukhus/sjukdom

När jag låg på psyket för några pr sedan läste jag Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.

Konstig bok att läsa när man just där å då inte ville leva. Men för mig betydde boken mycke då. Både Ann och jag lever ännu.

Nu läser jag hennes bok Ett gott liv. Och jag tycker hon är så förståndig. När vi pratar om psykisk ohälsa och dess sjukdomar då ÄR vi så. Ann ÄR bipolär och Therese är svag hon har ju psykiska besvär. Så nu när jag var som sjukast så la man mycket fokus på att jag var ledsen hysterisk och kände hopplöshet. Hur många gånger ja än försökte säga att detta berodde på min mage spelade de ingen roll. Therese ÄR psykisk sjuk därför är hon såhär. Ynklig å svag och hysterisk.

Om någon däremot inte har sånt i sin journal och får cancer så säger ingen att hon ÄR cancer, man säger att hon har cancer.

Varför får vi som lidit dåligt psykiskt som en stämpel att vi ÄR på ett speciellt vis. Att det liksom är JAG. Inte ett symtom på de som drabbats mig just där och då?

Varför döms vi fortfarande olika i vården? Står säkert att jag är hysterisk i hela min journal. Det är jag de. Hysterisk. Inte hon som råkade få bulspottkörtelinflamation till följd av en galloperation som dessförinnan innehöll en tid med smärtor och flytande kost samt en knöl i bröstet. Nej de man ser först är vilka mediciner jag äter. Psykmediciner. De står väl med rött.

Boken är så slående. Pang rakt i magen. Precis så är de. De är så de känns. Att jag dessutom har IBS alltså en irriterad tarm samt en ganska komplex vardag många andra slipper det spelar heller ingen roll. Att leva med funktionsnedsättning i familjen tar så mycket mera tid. Det syns inte heller utanpå. Man ser ju inte på August att han har autism. Många skulle inte ens märka de. Men Therese hon är hysterisk.

Jag säger som Ann säger. Jag är Therese. Hon är Ann. Du är Du. Vi är de vi är med våra ryggsäckar. Vi ÄR inga sjukdomar. Vi har massa symtom av dom i perioder. Men annars präglas vi väl liksom alla andra av olika saker som drabbar oss i livet.

Inte är de konstigt att man blir ledsen. Gråter och bryter ihop. Psykiatrikern höll med. De va inte ett dugg konstigt.

Vi måste orka se människan bakom de medicinska. Vi måste våga vara medmänniska. Våga ta oss någon minut. De gör skillnad.

Jag har glömt berätta en rolig sak. Men jag har kommit in på utbildningen för handledare som har lärlingselever. Så 23 januari blir de Stockholm.

Ska bli sååå kul.

 


Kommentera här 3 st

Besök

Datum: 2012-01-07 Klockan: 18:19:32 Kategori: sjukhus/sjukdom

Daniel och tjejerna har hälsat på. Så gott när de kommer. Tidning å orkidée å annat smått jag behöver.

Två magkrampsanfall och de är jobbigt. Medicinen hjälper dock bra men jag blir enormt trött.

De är ju lite tidigt att sova nu.

Vill hem nu men känns bättre åka hem på måndag då man kan göra en ordentlig utvärdering och ett bra utskrivningssamtal osv. Man är rädd de kommer bakslag. Men klart de är skönt komma hem. Längtar. Varit inlagd över en vecka å innan dess både innan operation samt i samband. Börjar bli less.

Ska försöka hålla mig vaken. För även om dagen börjar tidigt på sjukhuset är de väl tidigt nu.


Kommentera här 0 st

Maktlöshet samt total orkeslöshet

Datum: 2012-01-07 Klockan: 10:41:07 Kategori: sjukhus/sjukdom

Jag skriver mina inlägg från min i phone. Tyvärr kommer sällan eller aldrig kommentarerna upp så de är inte för att ja inte vill svara eller läser. Men svar kommer när ja är hemma igen och orkar.


Annars? Ja de går hemskt sakta framåt. Medicinerna smärtläkaren ville jag skulle prova fungerar bra. Men jag är så trött. Vet inte om de beror dels på hela situationen samt den andra medicinen jag fått för min IBS. Det är ju en gammal psykmedicin man ger i väldigt låga doser. Men sån medicin brukar påverka en del.

Smärtorna jag har är dock inte alls lik mina IBS smärtor. Detta är nog helt och hållet sviter från bukspottkörtelinflammationen. Den retas när jag äter och utsöndrar galla. Ont gör de och man mår illa.

Annars är avd bra. Jag förstår att Daniel trivs här. Bra personal över lag tycker ja. Visst det finns någon som kanske borde ha lite mera ödmjukhet och empatiförmåga. En del är så inriktade på det medicinska att de glömmer människan bakom.

Igår fick jag förutom Daniel mitt första besök på en hel vecka. Malou och Alex tittade in med August. Det va så gott å se dom och framförallt få krama August. Han va väldigt tyst och reserverad. Men reagerade starkt på att jag sa jag blev jättetrött av att bara gå ut till toan. Han kikade ut mot korridoren och konstaterade att de inte va speciellt långt. Å nej de är de inte.

Sover. Försöker läsa lite. Mer blir de inte. Nu ser de ut som solen orkar över taken utanför mitt fönster. Jag känner mig maktlös. Hur ska jag få igen kraften? Skönt ändå få vara här och slippa fara fram och åter.

Inläggen är inte så positiva. Såren och sådant från gallan läker fint. Nu får man nytt utseende på naveln igen eftersom de går in den vägen. Tappat massa vikt förstår ja att ja gjort. Bra start för beach 2012. Platt mage alltså eller JAAA plattare. Jag vilar verkligen. Ser inte ens på teve fast jag har en på rummet. Jag har en riktigt go tant som granne med så mycket kämparglöd och humor. Massa tankar som är så fina och kloka. Hon har en underbar dotter som är här varje dag. De är fint att se och framförallt höra dom. En fin relation mellan mor och dotter. En dotter som finns för sin mamma.

Ska blunda lite och försöka få ur mig lite luft.


Kommentera här 1 st

Sjukhuset och bukspottkörtelinflamation

Datum: 2012-01-06 Klockan: 10:07:38 Kategori: sjukhus/sjukdom

Dagarna går trots att jag inte ens orkar läsa. Energi har ja knappt till toabesök.

De är ganska hopplöst känns de som. Jag har svårt hitta gnistan.

Igår träffade ja gyn. Jag träffade även dietist samt smärtläkare. Så igår när smärtorna kom fick ja helt andra mediciner som tar kramper i de inre organen. Mer de neurologiska. Jag har även fått ny medicin för min ibs. Men nu har ja väl kommit fram till att de smärtor ja har inte liknar mina ibs smärtor. De är bukspottkörteln som drar igång när ja äter.

När så smärtan kom igår fick jag prova två nya mediciner. Det tog lite tid men jag vägrade blanda in andra läkemedel. Då vet man ju inte vad som är vad. Det gav sig. Fortare än de andra dagarna med all morfin i alla dess former och lugnande och kramplösande. De tar helt enkelt inte samma saker. Men borta blir man av dom.

Dessa smärtanfall tar enormt på kroppen. Jag är jättetrött. Mår väldigt illa. Har svårt att komma igång. Det finns ingen energi alls.

Men jag har både Psyk smärtdocktor å dietist i mitt tänk. Ingen tycker de är konstigt att detta tar på psyket. Oavsett vad man har i bagaget.

Solen skiner utanför mitt fönster idag. Min granntant på 91 sover. Det verkar ganska lugnt på avdelningen. Snart kommer nog grannens dotter hit. Hon är här större delen av dagen och kvällen. Båda är rara. Hon tycker de är tryggt med mig bredvid som hör skillnaderna i mammas mående. Man är ju trots allt van.

Just nu orkar ja inte se framåt. Jag är bara här. På sjukhuset.


Kommentera här 0 st

De tar aldrig slut

Datum: 2012-01-02 Klockan: 21:32:55 Kategori: sjukhus/sjukdom

Fler bakslag i natt och under dagen. Jag har inga krafter kvar.

Käpa. Orkar inte. Bytt avd nu och de känns jättebra. Här jobbar min Daniel mycke och kommer jobba när skolan är slut.

Han har varit här i eftermiddag och de tyckte de va konstigt han va här. Lovar att ja hörde från personalrummet att han skulle hälsa på sin fru.

-din fruuuu?

De blir långsamt och ensamt. Fått så mycke bakslag så idag gav jag mer eller mindre upp. Men de som finns runt mig har peppat. Inget kommer ensamt.

Hoppas nu få mer svar imorgon och att jag ska få en första lugn natt. Att jag ska slippa de värsta smärtorna.

Lyx va de med ett litet champagne glas med näringsdryck. Hoppas slippa kramper värre än såhär nu och att inte tarmen slås ut igen.

De ja va med om inatt och som jag insåg senare idag vid avd flytt gör inte saken bättre men jag vet att jag gör ett jäkligt bra jobb själv.


Kommentera här 0 st

Akuttid

Datum: 2011-12-19 Klockan: 17:36:54 Kategori: sjukhus/sjukdom

Ja hoppas verkligen att jag har förtur om det blir avbokningar på operation. Akuttid den 17 januari känns inte okej.
Lovar att operationskordinatorn har mig i örat first thing imorgon.
Å jaa jag kommer åka in så fort de blir katastrof MEN så länge får jag försöka kämpa på.
Jag har jobbat idag i alla fall. Men de gör ont. Men va gör man? De kunde sjukskriva mig men ja tror inte de går igenom hos f kassan om jag ska vara ärlig. Sjukskriven i väntan på op en månad. Jo tjena.
Grejjen är att jag har min andra operation den tredje. De kunde gott ta båda sakerna samtidigt. De kunde man inte. Häpp... men om jag skönhetsopererar mig kan de ta HELA kroppen på en gång...
Nåja... imorgon kommer jag ringa. Jag hoppas detta bara är en tid att senare än såhär blir de inte utan de KAN bli förr om det blir återbud. Men sån tur har jag väl inte.
Det jag är rädd för är ju att det blir akut. Stopp alltså eller en retning på min bukspottkörtel igen. DET vill jag inte. Med min vanliga tur så blir de väl så... helst på julafton eller nått i den stilen.
Men så ska man ju försöka se de positiva i allt. Eftersom jag knappt kan äta så kommer jag ju gå ner i vikt. Kanske få sån fin getingmidja. Detta innebär ju att matkostnaderna kommer gå ner eftersom jag i stort sätt inte kan äta speciellt mycket eller speciellt många saker. Man skulle ju leva på soppa så om jag gör detta ja DÅ blir de jättebilligt. Detta gör att vi sparar massor med pengar som jag kan lägga på alla kostnader för läkemedel samt sjukhusbesök innan jag har frikort. Sedan får vi över till något roligt vi kan göra när jag mår bättre igen.
Å nu ska jag strax åka ut till stallet och titta på terminens sista ridlektion med min goa unge August.

Kommentera här 1 st

Segt

Datum: 2011-12-15 Klockan: 08:53:59 Kategori: sjukhus/sjukdom

Ja inte är de bra här hemma med mig inte.
Gallan fortsätter och spöka och jag har ont i stort sett hela tiden. Får riktiga anfall och får ta en hel del mediciner för att ta bort de värsta.
På tisdagen fick jag ett nytt kraftigt anfall så Daniel ringde ambulansen. Jag kunde inte röra mig så ont hade ja. Hade under dagen verkligen försökt ringa in till sjukhuset och få hjälp med att skynda på operation. Men inte fått något gensvar alls.
Ambulansen kom. Jag fick en injektion. Så pratade vi fram å åter va vi skulle göra. De ringde in och fick prata med kirurgjourens läkare. Jag fick rådet att stanna hemma. Ta de jag fått utskrivet och komma in om de inte hjälper. Akut blir man inte opererad även om jag åkt in. Så fixade han så jag kom upp på akutlistan för operationer.
Akut kan vara inom tre veckor. Det innebär väl också att man kan få en avbokad tid å att man kan få åka till ett annat sjukhus. Jag skiter i vart jag får åka bara jag får min operation. Men julen närmar sig. Nyår. Jag inser att de ser mörkt ut.
Ska så fort klockan blir nio ringa operationskordinatorn och se hur de ser ut. Var i tiden jag är planerad. för jag måste ju ändå va inplanerad.
Jag har inte jobbat. Det går inte. Sjukskrivningar och läkarbesök mediciner och allt kostar. Julen känns mörk. Ingen snö och inga pengar. Dålig är man så att känna att det snart är jul ja de känns hopplöst. Kan inte äta. Får ont så fort jag äter. Kramper. Mår illa. Är trött. Helt sliten.
August och mormor klädde i alla fall granne igår. August la de få julklappar jag haft råd med under granen. Hanhar ställt fram tomtar. August älskar ju julen. Jul kommer det bli. Även om det inte dignar av julklappar och pynt. Även om mamman inte kan äta julmat. Även om det inte är snö. fast vi inte har de städat och fint. Klart de blir jul.
Givetvis överlever jag med. Klart jag gör. Men detta är mer än tungt. Jag anser inte att man ska behöva ha de såhär när de finns bot. Trodde att man kunde få en operation för att de va akut inom ett par dagar. Som att åka till akuten och få vara kvar och operation dagen därpå. Men så fungerar de tydligen inte längre. Inte för mig... jag begriper inget.
Ambulanskillarna va super. De gjorde ett kanonjobb. Hjälte mig på plats. Jag slapp åka in för att få någon spruta och sedan åka hem illamående i bilen. Jag fick ligga kvar i min egen säng få hjälp och råd och sedan kunna koppla av.
Daniel jobbar. Först praktik sedan jobb på sjukhuset. Ensam. Oskar låg inne hos mig i sängen hela kvällen igår. Pratar. Finns där. August såg teve och jag fixade me dlite mat och joxade med det jag orkade. Läser. Tänker. Vilar.
Tar stunden som den är. Accepterar läget. Kan jag göra något annat?

Kommentera här 6 st

Kramper

Datum: 2011-12-12 Klockan: 12:49:34 Kategori: sjukhus/sjukdom

Igår va de dax igen för gallan att spöka.
Så akuten och smärtlindring och hem å må illa å ha kryp i kroppen. Klåda på hela kroppen samt huvudvärk så jag ser stjärnor.
Orkar inte sitta, orkar inte ligga. Orkar inget.
Försöker läsa lite. Försöker pyssla något. Pratar med snickarn som är här å sätter in luckorna till vindshålen.
Kan inte sova... men är jättetrött.
Känner mig så nere. Fan jag orkar inte må såhär alltså. det börjar bli olidligt känner jag.
Hoppas på snabb operationstid nu men samtidigt är jag livrädd plötsligt. Jag vill inte. Jag vill inte inte inte.... brukar må så skit efter narkosen. Å jag har två operationer på G å de känna aningen för mycket just nu.
Tror ni detta med jul känns angeläget? Nope. Inget pyntat. Det enda jag älskar är alla julkort jag får göra.

Kommentera här 4 st

Livet rasar.

Datum: 2011-12-10 Klockan: 09:12:33 Kategori: sjukhus/sjukdom

Jag har försökt vara stark och fyllt dagarna med aktiviteter.
Igår rsade nog det mesta tror jag.
Vafan är de med mitt liv? Varför kommer allt på en gång? Varför måste de vara något HELA tiden?
Någon menar ju att jag letar upp saker. Att jag själv ställer m ig i detta. Ja det gör ja ju givetvis för att det blir massa strul med min kropp de väljer jag givetvis. Självklart. 

Som ni vet har jag en knöl i mitt bröst. Jag ska opereras den 3 januari. Detta har jag ändå kunnat hålla mig bra till den sista tiden. Det är okej nu när jag vet att jag ska iväg och allt runt detta börjar bli klart. Jag har bearbetat men har försökt att bara öppen med detta och liksom göra annat utan att tänka en massa på detta. Jag hade liksom ställt mig upp.
Så var jag ju iväg och röntgade mina njurar och hade nog inte tänkt mig att det var något. Klart inte. Givetvis visste jag att ett svar skulle komma och jag hade liksom lagt fokus på bröstet och sådär så jag tänkte inte mer på de.
Igår kom bakslaget. Läkaren ringde. Svaret hade kommit. Inte de svar jag ville. Det blev lite väl mycket. Jag hade inte njursten. Jag hade gallsten. Ingen fara med detta tänkte jag. Men så började vi prata. Mitt mående. Att jag inte känt detta...
Läkaren ansåg de märkligt och när jag berättade om min mage och mina besvär blev han minst sagt orolig. Han tyckte att mina vistelser på sjukan ang magen lät märkliga. Han ansåg att man skulle ha reagerat.
För flera år sedan låg jag inne. Jag var väldigt sjuk. Man hittade inga fel. Eller jo de gjorde man ju men inte något man gjorde något åt. Man konstaterade att jag har IBS och att jag får kramper i magen. Jag hade dock sten i min gallblåsa och hade fått en retning på min bukspottkörtet och det var detta min läkare blev galen över. Man skulle tagit min gallblåsa DÄR å DÅ. Har man fått en retning på bukspottkörteln så är de op som gäller.
Han tror att många problem jag har haft beror på detta. Han forskade kring detta och istället för ett ultaljud på min gallblåsa blir det operation.
En operation till. Snart.
Jag är besviken på att man behandlat mig såhär. Att man inte tagit mig på allvar. Att man inte gjorde något. Här har jag gått med min jobbiga mage. Jag har aldrig tänkt gallblåsa. Aldrig. Jag har varit sjul flera gånger och man har enbart tänkt min mage... liksom jag fast att man vet svart på vitt att jag har sten i gallan. Sånt förbannat slarv.
Allt rasade. Jag gick hem. Sjukskrev mig. Sov hela eftermiddagen. Såg lite teve och film och sov igen. Vaknade nu med jätteont i halsen och känner mig allt annat än kry.
Snart jul. Snart operation ett. Tom. Tung.
Jag kommer fixa detta de vet jag väl men det är lite för mycket på en enda gång känner jag. Varför ska allt ske direkt? Varför fixade man inte detta för tre år sedan? Jag kommer säkerligen inte bli hundra bra men mycket kommer säkert bli bättre efter detta. Massa skit i min kropp beror säkert på detta å nu har man fått gå med de å lida så många år i onödan. Helt jävla sjukt. En del i detta är väl att man låg på Medicin. Inte kirurgen. Det har varit lite för mycket på sjukhuset jag gått. Jag är så förbannat glad att jag åkte till Karlstad denna gång för annars lovar jag att vi stått å stampat på samma förbannade fläck.
Jag är glad att vi har bröstcentrum i Karlstad också. Så bra var de där och jag känner mig hörd på. Jag känner att jag fåt hjälp.
Men tungt likförbannat.
Igår hade jag även tänkt stänga ner bloggen. Lägga ner. Inte för att jag inte vill skriva eller dela. Utan för att intresset är för svalt. För att orken inte finns. För att jag blir besviken på några saker. Tänkte lösenordskydda men då kan jag lika gärna stänga och bara skriva.
Jag tänker vidare. Det får vara nu. Jag vill ju inte missa kontakten med er som skriver och som jag lärt känna via bloggen. Men just nu läser jag inte mycket bloggar. Jag skriver inte något på FB heller i stort. Jag kommenterar men inte mer. Jag har kontakt med de som inte bor så nära. Andra som rä nära hör man ju aldrig av ändå så jag har lagt ner. Andra männsikor har jag lagt massa energi på för att de ger energi tillbaka.
Jag rä glad att jag har er. Ni vet vilka ni är. TACK för ert stöd.

Kommentera här 8 st

Modernt hjälpmedel

Datum: 2011-11-23 Klockan: 18:38:39 Kategori: sjukhus/sjukdom

Denna hittade jag på sjukan idag....

Bild: Toppmodern mobil toastol... eller inte. Undrar just när dessa var moderna ja...



Bild: Här är då den supermoderna vi testar på jobbet som har flera finesser och är höj och sänkbar.



Kommentera här 0 st

Röntgendag

Datum: 2011-11-23 Klockan: 09:43:36 Kategori: sjukhus/sjukdom

Idag ska jag röntga njurarna efter de njurstensanfall jag hade för någon vecka sedan.
Jag kan säga att jag ångrar att jag inte kollade HUR de ville röngta mig. Detta med laxeringen som jag gjorde under gårdagen och som fortsätter idag var inte bra.
Man började dagen med något flytande i påse.... upprepade detta klocka tolv tillsammans med två piller. Sedan två piller till klockan åtta. Idag väntar ett microlax.
Att man ska skita det förstår jag ju. Givetvis är syftet att rensa tarmen.
Men har man dessutom IBS var detta inte en bra idee. Jag slogs ju ut totalt. Jag mådde hemskt igår och jag har sprungit på toa flera gånger i timmen. Hela natten också. Jag har ätit laxeringskost men jag har knappt fått i mig något.
Jag har sovit och sovit, skitit och mått illa. Fått huvudvärk och allt som kommit i magen har gjort ont. Kramper.
Att jag sedan idag ska kunna börja äta det är inte bara kan jag säga nu. När jag slår ut min mage när jag tex får magsjuka slutar ju ofta detta på sjukhuset eller om min mage på annat vis slås ut. Så min kropp brukar inte fixa att repa sig själv. Pga min redan irriterade tarm så får det i regel konsekvenser.
Men nu är detta gjort snart. Svidande stjärt tack snälla för den och tusen tack för salvan Initiol att smörja med. Tack snälla August för att du klarat dig själv så bra igår när mamma sprang mellan sängen och toan. För smörgåsen du bredde för sällskapen en liten liten stund på kvällen.

Kommentera här 0 st

Igår

Datum: 2011-11-22 Klockan: 07:51:16 Kategori: sjukhus/sjukdom

Daniel var med mig. Jag var enormt lugn. Som i en annan värld. Nästan sov hela vägen in till Karlstad. Inte med. Avstängd. Nedstängd.  Vi knallade genom några gator på väg till sjukhuset. Luft lungorna. Tysta genom korridoren.
Väntrum. Uppropad. Daniel fick inte följa med in.
Mamografi.
Jag fick berätta lite. Fick röntga båda mina bröst. Höger bröst med knölen. Vänster bröst gjorde lite ont. Undersökningen gick jättebra. Inget farligt alls.
Bild: Jag. Brösten. I ett bås. Väntan.



Återigen sitta i båset. Vänta på ultraljudet.
Så kom Daniel. Läkaren. Först kände hon på mitt bröst. Brösten. Jag får ligga ner och ultraljudet börjar. Jag ser själv på skärmen hur något avlångt svart mäts och tittas på. Flera bilder som tas.
Hon säger att hon inte tror att det är elak. Den ser snäll ut. Men du ska få träffa bröstkirurgen. Sittt ner i väntrummet.
Spänd kropp. Tysnad. Snäll. Till 90% är den snäll. Inte hundra. Nästan säker. Jag kan inte tro när jag inte vet hundra. Jag känner mig inte trygg.
Vi sitter ganska tysta i väntrummet. Jag och Daniel. Pratar om larmknappen. Ser vårblommor på en plattTV och hör lite lugn musik.
Så är det dax. Bröstkirurgen.
Två läkare. En blivande läkare och så min doktor. En kvinna. Som vem som helst. Inte stel och formell. Ställer frågor. Säger att knölen är stor. 3x2cm. Säger att den är snäll till 90% men att hon vill ta cellprover. Undersöka mig.
Hämtar en undersköterska och provtagningssakerna. En spruta med konstigt handtag. Jag får sitta och man känner igenom mina bröst. Frågor besvaras.
Så provtagningen. Jag blir så rädd.
-Andas gumman. Långa djupa andetag.
Det sticks. Det känns. Hon pumpar med sprutan. Det känns inte. Den ser grotesk ut men det är den lilla nålen som känns. AJ.
Jag tror att det är just detta. ETT stick. Men man ska ha FEM prover. Fem små små prover med celler ur min knöl. Jag gråter till sist. Det gör ont. Inte ont så man inte står ut men det känns. Det är nya stick. Det är vid det tredje det brister. Jag gråter. Får nästan panik. Ångest har jag redan. Kompromiss. De tar fyra. Men jag säger ta fem om det måste göras. De säger att fyra räcker gott.
Bild: Jag. Nästan som en vålnad. Med tankar i skallen som susar runt.


Ett plåster. De berättar att det tar minst två veckor att få svaret. Jag får vänta lite till så min läkare hinner titta och svara mig. Skicka brev.
Knölen är troligen en knöl som är hormonpåverkad. Den kan växa. Om den verkligen är snäll som man tror finns ingen större risk för mig att jag i framtidien får andra farliga elaka knölar men den bör tas bort. Om jag vill.
Jag har redan i mitt huvud tagit sats och vill ta bort den. Säga att jag vill. Hon förekommer mig:
-Jag ser att du vill att vi tar bort den. Det är okej. Vi ska ta bort den. Det är lika bra. OM den är elak blir det ett större ingrepp. Jag vet när du kommer för operation.
Hon skriver en operationsanmälan. Så snart som möjligt. Hon tror inom två veckor.
Tårarna rinner.
Av lättnad? Av sorg? Av rädsla?
Allt på en gång.
-Varför gråter du? Är de för att du gjort undersökningen eller för operationen eller är det för allt?
Jag vet inte. Jag kan inte säga. Jag lutar mig mot Daniel. Han tar mig i sin famn och jag gråter. Torkar tårarna och gråter. Säger att nu går vi så vi går. Jag gråter för allt. Rädsla, sorg... lättnad. Spänningar som släpper. Man släpper taget. Låter de rinna över.
De som ser mig nu tror kanske att jag fått ett Cancerbesked. Att jag är sjuk. Jag har en knöl som till 90% är snäll. Jag kan inte säga att jag är trygg ännu. Jag kan inte säga att det är okej nu.
Vi går genom sjukhuset. Genom gatorna tillbaka till bilen. Pratar. Känner mig ledsen. Tom och rädd. Vi tänker göra lite ärenden. Vi åker iväg.
Äter lunch. Pratar. Är tysta. Finns. Är. Gör vanliga saker. Men jag känner mig inte vanlig.
Bild: Dagens lunch. Kebabtallrik. Lika bra. Idag är det ju laxeringsdag och jag ska rensa ur tarmen innan min njurröntgen imorgon.


Läkaren är bra säger Daniel. Jag kände mig trygg. Hon var mänsklig. Som mig. Oss. Vi pratar igenom allt. Daniel är trygg. Finns där. Förstår.
Mitt bröst gör ont. Jag får ta värktabletter. Det var okej att göra de. Jag skulle detta.
Oskar åker med hem från Karlstad. Både han och Albin vill veta. De frågar. Vad var knölen för något? Jag vet inte. Den var nästan troligen snäll och den var hormonpåverkad.
Frågor jag inte frågade. Man blir lite borta. Off. Man tänkte inte.
Jag är inte lättad förrän knölen är borta. Inte förrän jag fått ta bort den.
Jag är fortfarnade rädd. Vet andra som fått samma besked men ändå fått ett cancerbesked sedan. Men givetvis känns det okej. Jag fixar detta. Jag klarar mig.

Kommentera här 14 st

Dagen med stort D

Datum: 2011-11-21 Klockan: 08:23:36 Kategori: sjukhus/sjukdom

Igår åkte jag och Albin in till grannstaden och käkade på Max. När vi åker säger han:
-Har du ny väska mamma? Snygg.
Jag i min nya randiga luftiga tröjja. Jag.
De är min Albin de. Han ser saker. Allt. Om man bytt gardiner eller fixa hemma. Snyggat till sig själv oxå. Jag har sagt det många gånger till honom att behåll den där förmågan. Att se.
När vi sitter å käkar berättar jag.
-Imorgon Albin ska jag åka till sjukhuset. Jag har hittat en knöl i mitt bröst.
Jag ser hur han faller. Handlöst.
-Vad kan det vara för något? Undrar han.
Jag säger att det kan vara en bröstkörtel som är stor eller fett, eller Cancer.
Han hoppas inte på det sista. Jag ser att han är orolig. Men jag ville berätta. OM det visar sig vara just Cancer.
Jag säger även till honom att OM det är det så är man duktig idag och att vi måste tro på att en behandling ska göra mig frisk. Att det kan bli tufft och jobbigt men att jag ska fixa detta.
Bild: August med Olof. Olof som jag suttit så många timmar med. Fått energi.


Oskar får veta sent om sider igårkväll. Nästan natt. Han slår bara ner sin blick. Säger inget alls. Så jag förklarar så lättsamt jag bara kan. Sitter i min säng. Han står där med lite sängkläder. Ser lite bortkommen ut i allt detta som är för stort för att greppa.
KANSKE Cancer. Det där hemska ordet vi förknippar med död.
August vet inget. Han är hos Malou. Han kommer hem ikväll efter stallet. Då vet jag. Hoppas jag. Då vet jag om jag måste berätta något för honom. Jag har valt att inte berätta. Jag har valt att Malou tar över lite. Malou är så bra att ha just nu. Tacksamheten för att hon finns är så stor.
Hela förra veckan höll jag mig sysselsatt. Jag har inte haft så mycket tid för att tänka efter. Rota i eländet som vi inte vet om det finns. Jag har verkligen haft en kanonvecka. Jag har haft en underbar helg.
Igår kom ju ändå dagen FÖRE. Men jag gjorde precis så som min Daniel beslutade. Jag stannade inte hemma. Jag åkte iväg. Jag och Albin. Jag till bästa N och fick sitta med goaste bäbisen. Att prata. Att bara vara. Njuta av en liten snusande kropp. Lukta... klämma. Bara njuta.
Sedan hem. Ta tag i annat. Tydliggörnade pedagogik. Bilder. Scheman till August. För att få nytt material för siffror. Tandborstningen som kommer på villovägar när handtvätten tar över. Mera tid hos Malou kräver fler dagar att föra planeringen på. Kardborre och laminering. Skära bilder... leta bilder. Tänka till.
Bild: Massa bilder från Boarmaker. Bilder för tydliggörande i vardagen. Planeringen.


Så iväg. Sent. Men allt för att inte bli sittande och tänka. Till Malou och Alex. Få ge min son en godnattpuss. Höra honom ropa:
-Va vill du mamma?
Sätta mig ner. Vara praktisk. Visa vad jag tänkt. Känna in hur Malou tycker. Utbilda henne kan jag låtsas och jag är i mitt eget element. Sedan sitta och se två människor som börjar bygga ett liv tillsammans. Prata bort en timme. Få tiden att rusa iväg utan att jag hinner tänka tankar om det där som är idag.
Bild: Grimasbild med famlijen extra. August extrafamilj. August med Alex och Malou.
Väl hemma så är det tid för sängen. Boken. Maken. Daniel som kan skingra mina tankar bara genom att finnas. Genom att klia min rygg. Bortskämda människan som älskar att bli kliad. Från tiden då jag var liten. Då jag inte sov. Det vakna barnet. Barnet som på fotografiet ligger på pappas mage i soffan och pappa som kliar sin dotter för att hon ska koppla av. Vila. Komma till ro. Mamma som alltid började min dag med att klia mina armar medan hon fick mig att vilja vakna. Mamma som kliade ryggen när jag inte sov. Armar. Ben. Avslappning. Älskade mamma och pappa.
Älskade jag. Håll oron borta. Se ljusa saker. Tänk på barnen. De tre grabbar som ger livet en så stor mening. Tänker på det jag får till mig. Styrkan i orden jag så väl behöver just nu. JAG.... livet. Jag slänger mig ut och funderar på en bagatell som om jag borde ta ur min percing ur bröstvårtan. Det sitter i brösten med knölen. Jag funderar på detta och kan likaväl göra det på sjukhuset. Mitt bröst.
Bild: Bröstet.

Kommentera här 1 st

Glädje

Datum: 2011-11-19 Klockan: 10:15:52 Kategori: sjukhus/sjukdom

Tänk vad glad jag blir för människor som vågar säga något. Som uttrycker sig. Känner.
Alla de som inte är rädda att säga saker som blir fel. Saker man inte borde sagt eller att de går omvägar för att de inte vet vad de ska säga. Att man säger de där vanliga sakerna som man tror är så futtiga men som betyder så mycket.
Jag känner glädje för de som faktiskt vågar fråga hur det är.
De som vågar höra svaret. De som inte behöver säga så mycket men ändå vågar stå kvar. De som mitt i sina egna sorger och smärtor stannar upp och säger att de tänkt på mig.
Bild: Jag och August. Ute på en pir i Sjötorp första sommaren med Daniel. Det barn jag inte trodde vi skulle skaffa. Så en dag så ville vi ha ett tredje barn. Vår August. Lillprinsen som gett oss så mycket i livet. Så mycket glädje och så mycket kunskap. Älskade unge....
Jag är glad att jag har människor runt mig som vågat säga något. Kommit fram och sagt något. Eller bara varit precis som vanligt men ändå inte låtsats som om de inte vet min oro.
Jag är glad för de som inte slätar över. Säger att inte ska du oroa dig. Du vet ju inte ännu. De är säkert inget alls. Inte ska jag ta ut något i förväg inte.
Klart jag inte gör. Eller rättare sagt jag gör ju de. Jag ställer in mig på strid. På kriget mot något som hotar min existens. Är det konstigt? Är det fel?
Jag känner inte att det är varken rätt eller fel. Givetvis ska man inte lägga energi på saker man kanske inte behövde ödsla energi på. Det är ju rent idiotiskt. Det vet ju även jag. Jag må vara dum men inte så dum. MEN det sitter där som en tagg i alla fall. Hur kommer det bli? OM. Hur kommer behandlingen se ut? Vad ska jag gå igenom? Hur kommer jag klara av det? Hur kommer jag må? Vad ska jag säga till mina barn? Hur ska de ta sig igenom ännu ett kris som handlar om deras mammas mående? Hur mycket ska de behöva gå igenom för att just jag är deras mamma?
Bild: Älskade unge. Min stora kille. Oskar och jag. Krama om. Min unge som är så mycket för mamma. Ja han är verkligen nära. Mitt första barn. Snart vuxen.
Men jag känner även glädje. För er som vågat bry er om. Ni som vågar finnas där. Ni som vågar säga att ni bryr er eller finns där. Alla ni som förstår att man hamnar mitt i ett kaos. I ett kaos man inte valde.
Jag har haft bra dagar. Konferensen var bra. Jag växte som människa inte bara för de insikter jag fick eller de aha upplevelser eller för de saker som gjorde att jag kände att jag är och varit på rätt väg utan även för att jag klarade åka tåg och hitta runt i staden. Jag är också glad att jag inte drog mig ur mötet med Johan för att rädslan var stor att han inte skulle tycka gott om mig efter mötet eller för att det skulle vara tyst. Eller bara nervöst pladder. Jag hade en så bra dag på jobbet igår. Jag är så jäkla tacksam för att jag har det jobb jag har och att jag idag trivs så enormt bra och ser att jag hamnat så rätt. Att jag kan ge så mycket och att jag kan möta människor som faktiskt behöver just mig. Att de kan känna att de är glada att jag kom. Att jag gjorde ett bra möte. Att just jag hittar vägarna som gör deras liv en aning lite mera okej.
Bild: Jag och Daniel. Min stora kärlek. Mitt stora stöd. Mitt lugn. Min fasta punkt. Han som gjort livet så mycket mera begripligt och som gett mig så många fina minnen.
Jag är så innerligt glad att jag lever. Men jag är så förbannat rädd för saker jag inte kan styra. När kontrollen inte finns. Men dessa dagar har jag faktiskt tagit några andetag och tänkt att va fan va är de värsta som kan hända? Jag går åt fel håll får stanna och tänka till och vända om. Det löser sig. Det mesta ordnar sig.
Så jag har en positiv inställning trots att knölen gör mig livrädd. Jag tror på livet. Jag tänker att va är väl ett bröst? Jag ska ta bilder på mina bröst. Jag kanske lägger upp dom här. Min bröst. De som jag levt med. Som gett mina barn mat. De har uppfyllt sin livsuppgift. Mister jag ett så lever jag ändå. Ett bröst är inte viktigt för min självkänsla. Livet är så mycket viktigare och det kan jag leva med ett bröst, eller inget alls.
Bild: Min Albin och jag. Albin. Han är just Albin han. En otroligt stark individ som är svår att komma inpå livet. Älskar dig så enormt ungen min. Finate goaste. Stark och så självständig. Alltid.
Jag är givetvis livrädd att det leder till döden. Men jag är inte rädd för att dö. Jag är rädd för vägen dit. Smärtan. Att inte få vara kvar hos mina barn som inte är vuxna ännu. Det är sådant som skrämmer. Men jag tänker inte att jag ska dö. Jag tänker på kampen för livet. Striden mot samhället när man är sjuk och ska ha en behandling. Att få hinna läka ifred i vårt samhälle där vi alla ska arbeta. Jag är rädd för effekter av behadnlingen som gör att jag mår illa eller inte klarar av att behålla kontrollen.

Kommentera här 4 st

Att leva

Datum: 2011-11-12 Klockan: 18:02:41 Kategori: sjukhus/sjukdom

Jag har ju i mitt liv haft stunder då jag faktiskt har mått så dåligt att jag ifrågasatt livet.
Jag har funderat över varför jag lever. Varför jag drabbas av de mest konstiga saker och varför livet så ofta känts så tungt. Varför jag gått igenom den ena för mig prövning efter en annan. Vad jag ska uträtta och vad andra har för glädje av mig har jag många gånger frågat mig själv.
Livet har stundtals varit så svart att jag funderat vilken väg jag ska ta. Vilken väg ut ur livet som är möjlig. Jag har tänkt att livet nog är bättre utan mig.
Bild: Jag. Den nakna sanningen.
Många har blivit arga. Ledsna. Frågat mig vad fan jag tänkt med. Hur jag kunnat vara så egoistisk som övervägt att inte leva vidare. Jag som har barnen. Främst barnen. Jag har ju alltid varit så förbannat ärlig. Berättat att jag ville dö i förra veckan. På allvar. Det slutade med psyket. Ja se där ja, där har jag varit. På psyket.
Därför har jag givetvis bett om hjälp när livet känts sådär. Jag har pratat många timmar. Jag har vändigt ut och in på mig. Tagit hjälpen jag fått.
Bild: Jag en glad dag. Svart hår som en riktig häxa. Nyklippt. Glad.


Så en dag står man då där. Inte den där dagen då jag bestämt mig på allvar att ta mitt liv. Utan dagen när jag inte vet om jag kommer få leva. Dagen då jag hittat en knöl i mitt bröst. En knöl som kan vara helt ofarlig. En knöl som är cancer men som går att bota, eller cancer som jag dör av.
Jag har en knöl i mitt bröst och jag vill inte dö. Jag som så många gånger stått där och velat dö, vill inte längre dö. Herregud jag har ju mina barn. Min älskade Daniel. Jag kan väl förhelvete inte gå å dö.
Bild: Mitt bröst. Om jag mister mitt bröst mister jag en tattuering och en piercing. Men jag får vara frisk.
Jag vet inte om jag ska dö. Men en tanke som slog mig är:
Var det detta som var tvungen att hända för att jag ska vara tacksam för livet? Detta som skulle ske för att jag skulle uppskatta livet och förstå att jag faktiskt VILL leva?

Jag menar inte att detta skulle vara någon typ av straff för att jag inte har känt att livet alltid känts okej. Jag menar inte att det är ett straff för att jag inte uppskattat livet, men det är i alla fall ett rejält uppvaknande.

Men då kan jag nu i denna stund skrika rakt ut:
-Jag har förstått. Jag har lärt mig en rejäl läxa... Knölen i bröstet kan få försvinna nu. För jag har förstått. Budskapet har gått fram.

Jag tror att det vi går igenom i livet ska lära oss något. Jag tror vi har någon form av uppgift. Ibland har jag bara inte sett vad allt jag gått igenom haft för mening. Men man är alltid en erfarenhet starkare. Man kanske rent av kan lära någon annat något, hjälpa någon annan. Förstå andra. Vara lite mera ödmjuk i mötet med andra människor.
Bild: Min tattuering på liemannen. Varför varlde jag honom? Han är väl en symbol för min mörka sida.
Ur allt kan man ta fram något positivt. Ur detta kan jag säga att jag förstått att jag vill leva. På riktigt. Att mitt liv betyder något. Kanske inte för andra men för mig själv.
Oron är enorm just nu. Man ska inte oroa sig för något man inte ens vet något om. Men vetskapen om att den förbannade knölen finns där räcker. Det räcker att veta att det KAN vara cancer. Vindruvsstor sitter den i mitt högra bröst. Jag skiter väl i bröstet. Ta mitt bröst bara jag får leva. Jag är lika mycket kvinna i alla fall. Ta mitt bröst, ge mig en erfarenhet till men jag ska fan i mig leva. Jag är så förbannat glad att jag fick uppleva några år med bröst jag som var så platt innan men om jag får leva kan jag vara utan bröst.
Bild: Jag kopplar ofta bort saker med en bok. Flykt och avkopplande.
Jag skiter väl i om det är cancer bara jag kan få bli frisk. Bara jag inte dör så är det okej.
Givetvis ska jag ha njurstensbesvär samtidigt som detta. Givetvis ska jag inte kunna jobba så ekonomin blir lidande. Men jag säger bara en sak. Får jag bara leva med mina ungar och min man så är jag tacksam för varje dag jag får vakna. Varje natt jag får ligga vaken spelar ingen roll bara jag får uppleva ännu en dag.


Kommentera här 9 st
Tidigare inlägg