Med tårar som rinner och en näsa som snorar.

Kommentera här ♥ 1 st

Idag är de tio år sedan jag fick mitt sista barn.

18,19 föddes vår August.

Han kom några veckor innan planerad förlossning och efter tre timmar tog jag beslutet om att göra ett kejsarsnitt.

Graviditeten var allt annat än rolig och förlossningen gick ju inte heller så lätt. Men ca en timme efter snittet och jag hade vaknat och insett vad jag varit med om hade urmamman vaknat i mig. Där på uppvaket var det ett lejon som vaknade och man fick gå ifrån alla regler om att August skulle fortsätta vara i kuvösen och hos pappa på avd då jag vaknade ordentligt.

I min journal står att mamman har ammat sitt barn knappt en timma efter snitt. Oskar, stolt storebror på snart sex år fick även han komma in på uppvaket med mormor och där bli bjuden på glass.

Sorg kände jag länge över att jag inte föddes August vanligt. Jag orkade helt enkelt inte efter en jobbig förlossning. Fyra veckor före utsatt tid gick det inte. Han låg felvänd med ansiktet mot magen istället för tvärtom och hade inte roterat rätt i förlossningskanalen. Detta kan gjort att jag inte kunde få ut honom. Efter att ha tagit tag i mina två andra barn och lagt dom på min mage själv är de självklart att besvikelsen satt i länge.

Det var en sorg. Idag känner jag ju inte alls så. Idag är jag stolt och glad över min stora fina kille.

Grattis August tio år.

Kommentera här ♥ 0 st

Självklart måste jag bli förkyld. Ont i hela kroppen feber och halsont.

Trots de ska jag visst se på fotboll idag. Förstår att somliga sätter i halsen.

Jag gillar inte fotboll. Men en sak är säker. Jag kan stå över sådant när någon jag tycker om vill ha med mig. Jag kommer aldrig bli en vuxen som enbart utgår från mig när det gäller aktiviteter.

Hur många vuxna vägrar att peppa sina barn i sådant de brinner för? Som nekar dom att växa och prova saker?

Ja jag är glad att slippa fotbollshysterin. Jag är inte ledsen att mina inte valde fotboll. Men jag har inte sagt nej till volleyboll som jag avskydde eller nekat dom att spela bandy där jag fryst häcken av mig. Jag har inte sagt nej till trummor eller gitarrsolon. Jag fick även lära om och stå i stallet.

Mina barn lever inte för mina önskemål de lever för sina egna drömmar.

Mina barn har även väckt nyfikenhet och intresse för nya saker. De är jag tacksam för.

Så idag ska ja se när goaste tösas lag spelar boll.

Troligast i regn. Yes på med nya regnkängorna.

Å Laban socialtränas.

Kommentera här ♥ 0 st

Jag blir så ledsen när man faktiskt utifrån sina egna bedömningar och erfarenheter dömer utan att överhuvudtaget se bortanför var det är vi tror oss se.

Kommentera här ♥ 3 st

Det är skillnad på fostrade barn och okoncentrerade barn.

Okoncentrerade i detta fall är nog barn med någon form av funktionsnedsättning.

Det första som står är en mening en människa skrev på FB.

Kan någon för mig förklara hur man ser skillnad? Eller VET skillnad?

Har vi inte alla hört att bara vi lär oss fostra barnen bättre, vi hade strängare regler och straff ska ni se.

Jag tror efter att ha fått kunskap och själv provat lärt mig att straff och regler inte alltid är det rätta eller uppfostran.

Självklart ska barn ha regler och fostras. Givetvis. Men alla måste kunna förstå varför, syftet.

Inte kommer man bli duktigare eller sköta sig mer av regler man inte förstår eller ens vet varför vi får? Eller har vi sett historiskt sett att ju mer vi agade barn förr blev de både duktiga och hederliga medborgare i samhället.

Kommunikation är något bra. Att se bakom de där vi ser som ett sk problemskapande beteende. Vem äger problemet?

Det som är rätt för en är fel för någon annan.

Men självklart ser och vet alla skillnaden på uppfostrade barn och de där andra som har "riktiga" och "godkända" problem. Eller?

Det finns många kommentarer jag fått genom åren ang både mig själv och mina barn. Även från såna som kan genom utbildning. Jag har fått höra allt från hur bortskämd jag var till att vara ouppfostrad. Även mina barn.

Jag har försökt massa olika vägar med mina barn. Alla i all mening att göra det man tror är rätt. För att de ska lära sig.

Jag har lärt mig mycket på vägen. Straff och hårda regler har inte gett något bra.

Ibland har även jag sagt men herregud självklart detta får du ge dig med. Se till att osv. Men så hör man någon säga nått annat eller man tänker till och så inser man att oj ja just. Å istället för att vi fått ännu mer problem har det lätt gått att lösa de.

Så alla som sagt ouppfostrad unge om någon och som sedan hade någon form av diagnos sedan hur kunde de göra de? Hur kunde de inte se skillnad? Därför att så enkelt är de inte.

Och självklart är inte en diagnos eller så en ursäkt att bete sig hur man vill och regler behövs. Men vi måste lära oss se med nya ögon.

Kommentera här ♥ 0 st

Jag klarade provet!!!

Stolt mamma. När man ser sitt barn lyckas. Med det de kämpat med. Tappat lust och tro.

Jag tycker det är så härligt att se att mycket jag lärt mina barn gjort dom till de de är. Jag är tacksam att de är så nära mig och trygga. Att trots allt vi gått igenom och som vi kämpar med vet de att vi alltid klarar det. Att jag alltid finns.

Jag är alltid deras mamma. Ingen kommer kunna ta min plats. Däremot är jag tacksam för de andra vuxna som finns för dom. De som fyller de hål jag inte kan fylla av olika orsaker.

Tillsammans ger vi mina barn en väldigt bra grund att stå på i livet.

Jag lyckas inte alltid och är ingen sk perfekt mamma. Men jag gör så gott jag kan. De vet dom. Att om jag gör fel står jag för de å kan ställa tillrätta och det har lärt dom att de kan göra samma sak. De vågar faktiskt säga till om de gjort nå tok å vet att även om de själva får rätta till finns jag där. Jag vet också att de säger om jag gör dumt.

Säger inte att de är rosenrött. Det är inte bara att vara varken mamma eller barn. Men jag låter mina barn växa. Hjälper dom växa. Låter dom växa. Det är inte mina drömmar och mål som de ska uppfylla. Inte heller avstå det jag inte gillar.

Tillsammans lyckades vi vända något negativt till något positivt som ledde till ett lyckligt sms.

Tänk om fler insåg att tillsammans kan vi nå långt. Att om vi jobbar tillsammans når vi mål och då mår vi alla bra.

Kommentera här ♥ 1 st

Jag tror inte. Inte på någon Gud. Jag är inte medlem i kyrkan. Döpt och konfirmerad och en gång gift i kyrkan inför den Gud jag aldrig trott på.

När jag dör är jag ändå säker på om mina barn lyssnat inte kommer ha begravning i kyrkan. Helst bara sprids för vinden.

Mina barn är döpta. För att kunna välja sedan.

Idag är vi dock på finaste goaste Svenjas konfirmation.

Gud finns för alla och lyssnar och hjälper alla. Ändå slängdes Adam och Eva ut ur paradiset då de åt av ett äpple. De straffades. Alla kan få förlåtelse. Inte dom? Och varför lider så många om Gud älskar oss alla?

Gud skapade två människor. Till sin avbild. En dag hängde han upp en lykta på himlen som är vår sol. Låter mycket rimligt. Bibeln är ju sann. Adam och Eva de fick två söner. Kain och Abel. Den ena slog ihjäl den andre. Den överlevande sonen for till främmande land och tog sig där en fru.

Förlåt min dumhet men var kom hon från? Gud skapade ju bara två människor som fick två söner.

Min kompis log å sa självklart måste de ju varit en muslim eller någon kvinna ur någon annan tro. Hrm. Ja just ja. De finns ju en rad Gudar. Hrm. Sååå måste de va. Eller? För enligt vår kristna tro är ju denne Gud och Jesus osv sann. Och DÅ går de inte ihop.

Jag tycker mycket om kyrkan som byggnad. Jag blev glad att höra psalmen 201. En vänlig grönskas rika dräkt. Att få se Svenja denna underbart fina Goa tjej.

Jag lägger här in bilder på de foton på kortet jag gjort för dagen. Glöm inte höra av er om ni vill ha personliga kort. Dop examen bröllop kalas konfirmation student. Allt är möjligt.

Jag gjorde även en tavla med budskap.

 

Kommentera här ♥ 0 st

Ibland är det svårt att hitta sätt i lärandet. Hitta vägar där barnet förstår och får sakerna att falla på plats. Där de kommer ihåg.

Kommentera här ♥ 1 st

Jag har haft ganska många samtal och mailkontakter med sonens lärare. Läste en artikel i tidningen att allt fler föräldrar vänder sig till skolan och ställer krav. Man ansåg att vi föräldrar inte betedde oss okej. Att många mailar istället för att stå öga mot öga och att man sedan inte stod för det man skrivit.

Kommentera här ♥ 1 st

Läste på en blogg.... jag delar en länk....mycket bra skrivet...

Kommentera här ♥ 0 st

Sov sådär som jag brukar i natt....

Kommentera här ♥ 6 st

Nu måste jag ta tag i detta. Jag ska se till att gå och lyssna på Maria. Har sagt detta länge.

Maria är från samma ort som mig. Jag har gått på samma skola och jag är lika gammal. Jag har träffat Maria under olika former i livet.

Nu ska jag ta mig iväg... boka biljett.

Jag länkar till Marias hemsida och ett klipp från TV4.

KLIPP


Vill du kika in till Maria så klicka HÄR

Kommentera här ♥ 3 st

August har ju inte så lätt med kompisar.

Kommentera här ♥ 4 st

När man har barn med någon form av funktionsnedsättning är de viktigt med struktur och planering. Som alla vet händer oförutsatta saker i livet. Ingen går liksom säker. Inte vi heller.

Just nu är jag sjuk. Albin är sjuk. Jag sover enormt dåligt och när jag ska få iväg August till skolan behövs lite mer tid för att han ska få en bra start. Honom kan man INTE stressa iväg eller igång. Så att han får tid att vakna å ligga i sängen medan jag fixar frukost och gör mig klar så brukar detta fungera. Man kan säga att vi har vissa rutiner som gör att det fungerar. När vi ska iväg tidigt för att jag jobbar så har vi en annan rutin. Den fungerar i regel sämre men den funkar. Daniel och August har sina rutiner.



August behöver få utrymme för de saker han kan fastna i under morgonen.

Men så idag så föll de återigen. Stora grabben hörde av sig och mådde inte heller bra. Å några vet ju hur det kan vara med trötta tonåringar. Så jag fick ta en del av tiden på morgonen åt att prata med honom. Så vips hade viktig tid försvunnit. 

August skulle absolut inte INTE gå upp. Han var sjuk som vi andra. Sedan en tid tillbaka kan han även högt och tydligt klargöra att han faktiskt sover. Att förklara att man kommer försent om man inte skyndar är liksom inte rätt taktik. Men ändå måste även han lära sig att de är inte okej att bli sen för att man inte går upp och gör de man ska. För hinner gör vi men det finns inte tid för de där som det finns utrymme till annars.

Problemet som uppstår är inte August fel. Det är helt och hållet mitt eller situationen som råkade uppstå som man inte visste skulle ske. När man sedan själv knappt tar sig ur sängen så blir ju allt fel. Man har inte tålamod och man får liksom massa onödiga saker direkt att lägga energi på. August är otrolig på att känna av minsta lilla känsloläge hos mig och det gör att han fungerar sämre.





Givetvis kom han en stund försent. För givetvis fanns det massor med saker att fastna i denna morgon när man inte har tid för att man fastnar. Stod länge i hallen och ljudade bokstäver och om det fanns bokstaven A i olika saker. Helt plötsligt uppstod ett perfekt läga för träning av hans läsutveckling. De där stunderna som man ska fånga när de kommer naturligt och som det inte fanns utrymme för alls. Man försöker teckna A och lyssna i olika ord han funderar kring samtidigt som man ska försöka leda honom in på att klä på sig. Nej det börjar inte på A utan på I August, tänker febrilt hur är tecknet för I, ja just ja... kaos i hjärnan... just ja jag måste sätta mig och lära in alfabetet. Har inte hunnit.

Så går det en liten stund, jag har kommit hem efter att ha lämnat en något uppskruvad son på skolan, så ringer telefonen. Ser att det är från skolan.

-Hej, har en August här som är väldigt uppskruvad. Han säger att han inte tagit sin medicin.

Jag ser medicinen på köksbordet direkt när jag svarar.

-Men vi tar en promenad hem till er och tar den om de är okej. Jag tror det är bra om han går ut en sväng.

Ja givetvis är det okej. Givetvis har jag i stressen inte kollat att han verkligen tagit sin tablett även om jag som vanligt sagt till honom upprepade gånger. Glöm inte din tablett som en jävla papegojja. Ja veeeet svara han lika argt varje gång. Jag vet att han ofta gör såhär å jag brukar alltid kolla. Men inte idag. Inte en sån här morgon. Självklart inte.





Men gud vad jag är glad att mitt barn har en så underbar skola. En skola med bra lärare. Med resurser att fånga barnet här och nu. Se vad han behövde nu. Få ur sig lite av energin. Ta en promenad. Kolla naturen. Ta sitt piller och gå tillbaka. Istället för att fortsätta med skolarbetet som inte fungerar bryter man och försöker fånga intresse och konsentration igen.

För även om vi förbereder, även om vi har strategier så kommer vi aldrig kunna förutse att saker inte dyker upp. Det blir kaos för vem som helst men för oss blir de något vi kan få jobba med ett bra tag. Man kan få kämpa väldigt mycket. Det tar så mycket energi och kraft och jag tror få förstår va lite som behövs för att vår värld ska ramla ihop en aning.

Kommentera här ♥ 7 st

Kommentera här ♥ 0 st

När Malou hittade min blogg var de ju en ren slump. Att jag just där och då behövde avlösare och en hjälpfamilj för mitt barn och denna unga tjej hade ett intresse i Autism är ju otroligt. Att hon dessutom lämnade en kommentar och att vi bodde i samma stad var ju tur. Hur det kom sig att jag frågade om hon skulle vara intresserad av att jobba med mitt barn och hur jag sa det vet jag inte. Men vi stämde träff i en lekpark. Å på den vägen är de ju. Hon fick uppdraget inte bara av mig utan hon blev godkänd av kommunen som har hand om detta. August accepterade henne också och det var ju de absolut viktigaste. Men att jag kände sån trygghet var ju också en förutsättning.

Kommentera här ♥ 9 st

Jag tror att alla människor måste utvecklas. Få en chans till utveckling. Jag tror det är enormt viktigt för självkänslan. Jag har utvecklas massor genom livet. På gott och ont. Ibland har man kännt att kraven varit så stora. Många. Men man har växt. Man har fått kunskap. Inte alltid den kunskap man trodde från början ibland. Ibland orkade eller klarade man sig inte riktigt dit man velat, men man får alltid en utveckling.

När vi pratar om våra barn ser vi ju utvecklingen från det lilla nyfödda barnet och ja redan i magen ser vi hur barnet formas och blir till och sedan genom livet.

Vi med barn med någon form av funktionsnedsättning ser ju i regel att våra barn avviker från den där utvecklingen på ett eller annat vis. Jag vill inte säga att vi ser att de inte följer det normala men vi ser ändå olikheter. Vi förstår att det beror på något till slut och att vi till sist får en sorts förklaring genom en diagnos.

Men bara för att vi får ett barn med en diagnos så betyder ju inte det att de inte utvecklas eller behöver få chansen till utveckling.



Många av de jag pratar med och möter kan säga att jag ställer inga krav eller ger inte mitt barn med Autism eller utvecklingstörning utmaningar. OM de lär sig något så är jag liksom nöjd. Samtidigt säger dessa att ALLA är individer. Alla är olika. Det gäller ju även människor med dessa diagnoser så hur kan man som förälder eller ja andra med för den delen säga att jag utmanar inte mitt barn pga diagnosen? Utgår man ifrån det man själv TROR att barnet då inte kan komma att klara av OM de får chansen? Eller ser man bara att det KAN leda till kaos och problem för barnet eller sig själv?

Jag anser att jag och skola eller vilka som finns runt barnet har en skyldighet att låta alla utvecklas. På sitt vis. Utifrån alla möjliga modeller och arbetsätt. I sin tid. I små små delmål. Mål man kan lyckas med. Mål som barnet rimligt kan nå som gör att de växer. Vägen dit kan vara svår och trixig men om vi hjälps åt så tror jag vi kan lyckas. För när vi lyckas med något som vi inte kunde innan så stärks självkänslan. Man kanske inte alltid når lika långt som andra men om vi inte ger dom utmaningar och chansen hur ska de då nå någonstans?

Jag känner att jag har svårt att få ner vad jag menar i ord. Jag är hemskt trött. Det är rörigt men jag blir upprörd över att man inte förstår att alla KAN utvecklas trots funktionsnedsättningar.



Jag har skrivit massor av gånger här i bloggen att jag inte förstått August beteenden många gånger. Det har varit så tufft ibland. Men vi har gett oss ut, iväg... kastat oss ut. Det har gått åt helvete så många gånger. Vi har alla inklusive August varit så nära att ge upp. Vi har varit så slut efter ett besök i en djurpark att vi lovar att detta gör vi ALDRIG igen. Vi har inte förstått. Men nu när jag har mer kunskap vet jag VARFÖR det ofta blev galet. Då när vi inte förstod och visste. Idag VET jag att vi kunde ha gjort det annorlunda. Förberett bättre. Men tack vare att vi ändå har försökt så fungerar August i så många sammanhang där många aldrig kommer för att deras föräldrar har bestämt att det aldrig kommer gå. För att de inte gick förrut eller för att man kan läsa sig till att DETTA brukar inte en person med Autism klara av. Vi utgår från gamla referenser och händelser vi varit med om. Men då är vi fel ute, vi dömmer från det vi hört eller läst eller för att vi går in på vad VI känner och tror, istället för att tänka att detta klarar vi om vi gör på ett annat vis. Kanske inte alltid så långt vi vill men en bit.


Jag jobbar ju även så själv. Jag är enormt duktig på att redan på förväg bestämma att jag kommer inte klara detta eftersom nästan varje gång jag ska göra sådana saker så händer detta. Detta sätter ju krokben för MIN utveckling för att jag lägger fokus på det som VARIT och HÄNT. Istället för att tänka HUR ska jag göra för att klara detta nästa gång. Hur ska jag göra annorlunda. Många gör ju så direkt. De ser lösningen direkt och liksom bara gör så medan jag har PROBLEM att få bort de GAMLA som hänt och är rädd. Jag måste hitta en trygghet för att våga.



August når inte skolans mål på långa vägar. Hur mycket ansvaret enligt lagen än ligger på skolan kan varken de eller jag trolla fram kunskapen som krävs för att nå målen. Pga sin funktionsnedsättning är det saker vi måste ta hänsyn till, vi måste prova oss fram. Vi måste stärka August i att han KAN lära sig. Hur långt vet vi inte men han måste ju ändå få chansen. Så i små små steg sätts mål upp. Vi plockar ut de viktiga i skolans ämnen. Vi kan inte ta allt när inlärningen är så svår. Men vi ger inte upp. Vi tror. Och nu tror August också. För han SER att han KAN lära sig. Han får nya utmaningar. Han får inte sitta som många får göra. Med samma monotona saker varje dag som inte leder någonstans. Vi tränar honom på olika sätt och han börjar KUNNA.

Det är ju att lära sig bokstäver och läsa, samt kunna siffror och räkna vi pysslar med. Modellen vi jobbar med tillsammans med skolan fungerar. Han kan otroligt med saker nu. Nu börjar vi med mer inriktade saker och vi runt honom utmanas genom att lära nya saker. C som jobbar med August tre dagar i veckan har även pratat med en logoped och fått nya tips och ideer. Nu ska vi förstärka bokstävernas ljud med tecken. Vi ska lära oss siffran fyra bra så man vet att detta är siffran 4. Så ser den ut och man ska veta värdet av den. Många barn kan ju räkna hur långt som helst men det är förståelsen för värdet på siffran som gäller.



August har ju även utformat sina egna strategier för att klara saker. Nu får vi hjälpa honom att hitta rätt lite enklare i saker som ska berättas. Han minns mer saker nu och kan återberätta. JAG får lära mig lita på det han säger. Tex att gympasakerna faktiskt inte ska med. Att han faktiskt mindes helt riktigt. Han är bättre till mods att vara en DEL i klassen. Delta. Men även se att man är olika och man duger ändå.

Mitt barn har utvecklas så enormt. Socialt skulle vi aldrig vara där vi är om jag hade "gjort" allt åt honom. När han alltid undrat när människor pratar andra språk och jag sagt nej de pratar inte Engelska och han frågat vilket de då pratar och jag i stort sett aldrig vet skulle frågat åt honom skulle han inte som idag faktiskt våga säga:
-Hej, jag undrar vilket språk du pratar och vilket land man pratar det i?

Så låt era barn utmanas även om de har en diagnos. Låt dom få prova. De måste också hamna i lägen där de faller, precis som vi. Men vi kan vara med och stötta dom och hjälpa till. Men vi får ju inte skydda dom från livet.
Saker kan få vara svåra ibland men vi måste visa att det inte är farligt och att vi kan försöka igen på ett annat sätt.

Alla måste få utvecklas.

Kommentera här ♥ 2 st

Man har alltid fått lära sig att det är viktigt att läsa för sina barn. Att prata och lyssna och läsa utvecklar ju språket.

Vi har läst och har köpt och haft massor med böcker. Jag har aldrig pratat sk bäbisspråk med mina barn utan pratat normalt. Har de sagt ett ord "fel" har jag aldrig påpekat detta utan bara sagt det rätta efter.  Tex:

-Jag tappar AMBULANSEN mamma, sa Oskar när han skulle åka skidor och ramlade.

Jag svarade:

-Ja Oskar du tappar BALLANSEN.

Oskar var sen med språket och hade många konstiga ord för saker. Han var dock enormt duktig som alltid försökte göra sig förståd tex på dagis utan att ta till sätt som många barn utan språk gör. Bits eller slåss. Han försökte om och om igen och till slut försökte han visa vad han menade.

Jag har läst, barnens pappa har läst för de två stora. Deras pappa tyckte det var svårt i början men tyckte han blev en bättre läsare. Att han med barnen accepterades fast han tyckte det var svårt många gånger.


August har vi aldrig fått läsa för. Han har aldrig velat. De har inte gått.

Så på biblioteket häromdagen frågar August mig vad vi läste för honom som liten. Detta ledde till att jag ikväll skrivit ett brev till August ena lärare.




Det är svårt sånt här. Nu vet ju inte jag om man inte trott honom eller att han inte förstått eller förmedlat rätt. Men det är ofta sånt här som blir och jag är så glad att han är som Oskar. Att han inte ger upp utan berättar så vi kan hjälpa honom tillrätta. Att vi finns och förmedlar eller rättar till. Det är så svårt med att veta hur han uppfattar saker och om det blitt rätt. Så då måste man finnas som ett led i hans utveckling så att han känner sig hörd på.

Sådant här sker hela tiden i barns liv med npf. Att vi som föräldrar får hjälpa till och liksom tolka eller vad jag ska säga. Kolla av och hjälpa tillrätta. Det tar tid. Man känner sig ledsen över att det är så mycket utöver. Att det inte bara rullar på för honom. Att det dagligen är en form av kamp.

Samtidigt känner jag.... jaha... tror de inte att vi försökt. Eller att han inte säger som det är för att han helt enkelt inte frågat? Sedan känner jag att fy va hemsk mamma jag är. Jag har inte läst för mitt barn. Jag låg inte hos honom när han skulle sova. Han ville inte. Jag respekterade honom. Jag tvingade mig aldrig på och vi undvek utbrott. Respekt.

Men nu hoppas jag vi kommer tillrätta och jag vet att han lyssnat på böcker och det får vara toppen. Va bra att det finns alternativ till sagornas värld.

Nu blir de milkshake med MASSOR av energi och kalorier till min prins. Maten är ju ett annat kapitel just nu.

Kommentera här ♥ 14 st

Å så kollar man posten.

Ett brev i sonens namn. Okej. Inkomstuppgifter. Första tanken va att jag har ju förfasen lämnat in för barnomsorgen. Satt å störde mig tills Daniel säger att de är ju från Socialen. Socialen? Fattar noll. Läser. Tittar. Tänker.

Alltså vi har ju avlastningsfamilj åt August. Men då betalar man för maten. En avgift per dag. Jag har ALDRIG lämnat in någon inkomst. Har trott att det är en avgift samma för alla.

Jag vet ärligt inte HUR många gånger jag läste pappret. Ensamstående. Inga utgifter för boende? Ja hade man det skulle man fylla i. Jag har HELA tiden haft huset och Make sen jag fick den här hjälpen till mitt barn.

Å så ramlar trögpoletten ner. Det är AUGUST de ska ha inkomstuppgift på. Man ska skriva i om han har utgifter för boende, God man osv. Men HALLÅÅ han är NIO år. NIO! Är de många nioåringar som har inkomst av tjänst? Någon enstaka har säkert pengar så de får ränta osv men HUR många?

Daniel säger att de går säkert per automatik ut till alla som har hjälp. Men ändå så har de ju kollat med myndigheter i övrigt, så många uppgifter står ifyllda och ja menar varför sätter man inte en gräns i systemet? Å varför har vi inte fått något sånt här innan? VARJE år ska de in står de. Vi har haft hjälp i flera år.

Det är heller inte första gången de blir konstigt. Saken är den att förut kom räkningen i mitt namn. Så en dag ringer sonens pappa och undrar vad de är för räkning han har fått. Då visar de sig att HAN fått denna räkning. Å HUR de hade gått till ja se de visste de inte. Jag har nämligen egen vårdnad. Barnens pappa har aldrig sökt denna hjälp från socialen så han finns ju inte ens med i de rullarna. Nej ingen förstod på Socialkontoret. Kan lova att jag va lite vass när jag ringde då de heller inte har en aning om VARFÖR jag har egen vårdnad. Nu har vi det enbart av praktiska själ och det har inget att göra med att mina barn inte kan vara hos sin pappa eller något i den bemärkelsen. Men de VISSTE ju inte dom. Efter detta kom räkningen helt plötsligt i sonens namn.

Bara detta är ju udda. För det är ju inte August som betalar detta och OM han nu hade haft utgifter för korttidsboende eller god man så hade ju jag som mamma fått betala detta med. Han är som sagt NIO.

De ville även veta om man var med i kyrkan eller annat samfund. Okej. Ja de är han ju men INTE jag. Jag ska ringa imorgon. Spela lite dum. Sånt e skoj.

Kommentera här ♥ 1 st

När August fick sina diagnoser var det givetvis en sorts lättnad. Man fick liksom svar på varför saker varit och ÄR som de är i livet. Man fick stöd och hjälp och man kunde mer konkret börja jobba för en vardag som skulle fungera bättre än innan. Jag fick kunskapen. Visste vad jag skulle lära mer om. Sökte upp andra i samma situation.

 

Men det var också SORG. Det där förstod inte en del. Sorg? Varför? Är du ledsen över ditt barn? Klart man är. Inte för diagnosen i sig. Inte för att man tycker mindre om sitt barn. Synen på mitt barn ändras inte. Han är lika älskad oavsett. Sorgen handlar mera om att barnet har svårigheter. Att det blir en kamp för sina rättigheter. Att de måste kämpa mer än andra. Att de måste möta samhällets okunskap och fördomar. Att man som i August fall måste uppnå samma mål i skolan som ”normala” barn ska klara TROTS sin Autism.

Funktionshinder. De är det man känner sorg inför. Att ha en funktionsNEDSÄTTNIG är lite annat. Inte samma sak. Autism blir inget HINDER om man får förståelse och hjälp på vägen.OM man får sin vardag anpassad, skolan anpassad.  Men sorgen finns där.

 

Att få diagnosen var i sig ett kvitto på att man ändå hade känt rätt. Att det var något som inte var helt som det skulle. ”Normalt” vill jag inte riktigt säga för vad ÄR normalt? Vem bestämmer de? Men jag fick ett kvitto på att de svårigheter jag såg fanns en förklaring på.

När vi flyttade och mellangrabben började ny skola såg man att han inte hade all kunskap i matte. Jag kände mig förvirrad då INGEN på förra skolan reagerat. Han var ju sån att han gjorde det på sitt vis. Envis. Jo men nu började jag förstå att där vi bott valde man att inte se. Jag visste redan att detta inte var första gången sånt hände. Att man inte sagt något. Fast man sett att barnet inte hängde med. Det är enklare att stoppa huvudet i sanden. Billigare för skolan med. Slippa undan.

 

Specialpedagogen på nya skolan var speciell. Tyvärr. Hon ansåg att eftersom jag hade ETT barn med diagnos så LETADE jag fel. Alla barn ska få hjälp ändå. Oavsett om de har diagnos eller inte. Helt rätt. MEN för det finns ett MEN i detta. Diagnosen öppnar lite andra dörrar. Det ÄR lättare att få och kräva hjälp. Sedan anser nog jag att får jag veta diagnos kan jag fokusera mera på RÄTT saker även om alla med diagnos fungerar olika. Vi kom inte alls överrens och hon la mer fokus på att involvera barnens pappa än att ta tag i barnets problem. Saker skulle lösa sig bara vi båda deltog i dessa möten. Var pappa med så mådde barnet bäst. Hon ritade barnet på ett papper och så mig och pappa. Och sedan pilar och streck mellan oss alla. Hur viktigt det var för barnet med både en mamma och en pappa. Att barnen HAR en delaktig mamma och pappa förstod hon inte eftersom pappa inte var med på möten. Hon förstod inte att vi båda fanns där, men på olika sätt.

Nu på högstadiet ställs högre krav. Det blir tuffare. Man MÅSTE klara matten tex. Tempot och svårighetsgraden växer. Även om man inte såg så stora konstigheter tog man mig på allvar. Specialpedagogen gjorde en rad tester innan jul och man kollade av lite hur man upplevde honom.

Igår fick jag då veta det jag redan visste. Återigen ett kvitto. Nu sätts maskineriet igång för utredning. Tänk om jag fått igång detta tidigare. För tid för utredning är inte lätt att få snabbt. Först ska skolan göra en del INNAN remiss går vidare in till NP enheten. Sedan börjar väntan på utredning. När man väl kommer in går de fort. Men innan.

 

Att få diagnos när man är 13 är ju inte heller helt enkelt. Det handlar så mycket om att acceptera. Förstå vad det innebär för just mig. Att ta till sig. Nu börjar mitt jobb att få honom förstå. Att hitta nya vägar. Få hjälp och stöd. Ännu en kamp börjar. Barn nr två. Tänk er själva i den åldern. Känslig ålder där så mycket annat händer i kroppen. Min goa unge.

Sorgen över att mina barn inte har det lätt och enkelt för sig. Att de ska behöva möta det svåra. Det var först igårkväll som det liksom landade i mig. Daniel sa att han förstod och sa men visst är de samtidigt skönt. Att vi faktiskt sett rätt. För de är hemskt att ett barn ska tas för envis eller lat eller egenyttig eller svår eller trött, bortskämd, omöjlig osv osv. Barnens pappa sa samma sak. Detta blir nog bra, för honom. Han behöver hjälpen. Jag vet men sorgen finns där.

 

Kommentera här ♥ 3 st