Kommentera här ♥ 6 st

August har ju en liten fixering kring jul. I år har de dock varit ganska lugnt.
Idag visade han mig en tomteluva han sytt i slöjden. Ja kan utan att överdriva säga att den är jättefin. Man kan inte tro en nio åring sytt den som haft syslöjd en termin. Mamma ÄR stolt.
Så nu hoppas ja August tar den på på fredag när han blir med mig till jobbet. Å givetvis resten av tomteskruden. De gamla på jobbet kommer uppskatta en tomtenisse de vet ja.

Idag fick ja även klart med dietisten ang August. Vi skrev matdagbok i fyra dagar. Så vi vet nu att trots allt vi gör så får han i sig 400 kalorier för lite. Å då va dessa dagar skapligt bra dagar. Andra är ju långt värre. Så än mer smör och feta produkter. Mera mellanmål. Men han ska ha en till två näringsdrycker per dag av en extra energiberikad sort. Fortimell energize blir de istället för den vanliga.
Känns bra att man tog tag i detta. Inlärning och koncentration påverkas enormt av att inte få i sig det man behöver. Man orkar ju inte. Att ta hjälp av en dietist var för oss självklart. Då vet man vad som gäller och hur bilden ser ut. Har hört andra som pratar om sina undernärda autistiska barn. Barn som äter ensidigt. Men man behöver en hel del kunskap för att fastställa om de handlar om näringsbrist och undernäring. Jag frågade ju också om man skulle använda sig av vitaminer men nej. Näringsdrycker ger ju ett komplett näringsintag. Du blir ju inte av med en näringsbrist eller undernäring genom vitamintabletter. Detta känns därför helt rätt. Men imorgon ska ja inhandla smör oljor och bra nyttiga mellanmål så vi får mycket naturliga källor till näring och fett. Utan fett fungerar inte vår hjärna.

Kommentera här ♥ 0 st

Kommentera här ♥ 0 st

Kommentera här ♥ 1 st

Kommentera här ♥ 0 st

Kommentera här ♥ 7 st

Kommentera här ♥ 1 st

Kommentera här ♥ 3 st

Kommentera här ♥ 7 st

Kommentera här ♥ 9 st

Har vi tid?

Eller kan detta få ta sin tid?

Nio år.

Ännu liten. Ännu tid att lära. Ännu tid att växa.

Växa sig stark. Men hur gör vi med inlärningen när minnet är så svagt?

Hur gör vi när samhäller lägger hela ansvaret på en skola som inte har alla resurser. Som kanske inte ens kan nå målen även om kunskaperna är enorma.

Hur gör vi med itt barn som är minnessvag? Hur hjälper vi honom när problemet ligger i ett funktionshinder? När det är funktionshindret som sätter gänsen.

Vem tar ansvaret för att skaffa sig överkrafter ingen besitter?

Just nu famlar jag i mörker. Solen skiner men tröttheten har tagit över. Tröttheten som tagit min kropp i besittning och undrar hur den ska orka vidare.

Jag fungerar till och med på vem som ska sköta hemmet. vem ska orka de? Jag orkar ju knappt äta.

Hur ska jag komma vidare? Var ska man vända sig? Skolan? rektor? BUP? Regeringen..... gjort de... check. Leder ingenstanns.

Jag? Läser... går på föreläsningar.... frågar andra, ringer runt.... tränar hemma. Peppar, berömmer jobbar sliter.

Två barn till. Hemmet, jobbet, vännerna intressen.... orkar inget. Läser. Enda vilan. Inget hjälper. Flyr in i en bok med mord å elände. Sagans värld med trollkarlar och jag önskar jag kände en livs levande Harry Potter.

Idag ska ja träffa människor från föreningen Attention. Nu tar jag ett nytt steg. Det måste finnas en förening som fungerar. Som låter alla vara med. Där även jag kan bidraga med något utana tt bli nertryck i skorna.




Måste dela med mig av något jag läste hos Malou nu. En liten konversation mellan de två.

August & min konversation i köket innan ridskolan igår:

A: "Malou hur länge ska jag vara hos dig egentligen?".
M: "Jag vet faktiskt inte. Jag hoppas på väldigt länge".
A: "Tills jag är så gammal som Oscar?".
M: "Ja, kanske. Men jag hoppas för alltid".
A: "Jag måste ju vara hos dig när mamma & Daniel är borta iaf. Men varför vill du jag ska vara hos dig?".
M: "Det är ju för att jag tycker om dig så mycket & när du inte är hos mig så saknar jag ju dig".
A: "Jaha nu vet jag varför jag är hos dig!"

Kommentera här ♥ 2 st

Något som är viktigt för att växa är att tro på sig själv.

Ett problem är för August att han sällan gör detta. Han tror inte alls han kan. Därför jobbar vi ju stenhårt med att lyfta insta lilla för att han ska se att han kan lyckas. Att minsta lilla faktiskt betyder så hemskt mycket.

När man har svårigheter i livet som August har är det lätt att man mister tron på sig själv. När man ser att man inte lär sig de saker som andra barn kan runt en.

Igår pratade jag helt kort med C som jobbar på träningskolan och som nu ska ja jobba tre dagar i veckan med August med den sk Karlstadmodellen. En modell att lära sig läsa. Hon vill träffa både mig och Malou för att berätta om hur hon tänker jobba. Hur vi hemma kan hjälpa till. För att vi alla måste hjälpa till i detta inser vi alla runt om.

Men det gör mig så himla ont när hon säger hur svårt hon ser att han har det. Att han inte minns. Att han inte klarar de små enkla sakerna. Rim och ramsor fungerade visst inte.

Jag fick så liten information så jag vet inte mera. Men givetvis känner jag sorg. De gör ju ont i mitt bröst. Jag önskar inte mitt barn dessa svårigheter.

Jag klamrade mig därför fast i att vi kom fram till igår att han skulle byta ridgrupp. Han skulle få rida i en grupp med barn som inte har funktionshinder.

Han kan ju rida själv. Han är superduktig.

Att berätta idag för honom att han skulle få byta grupp var ju hur härligt som helst för det såg ju han som något självklart. Han kan ju rida själv.

Så mitt i detta med att inte klara att lära sig läsa och skriva och räkna. De där man MÅSTE. Så är jag så glad att han faktiskt har lätt för något om det så BARA är att rida och ha hand om hästar och då lägger jag inte något negativt i detta. För detta är viktigt. Jätteviktigt.

Att känna att man klarar saker är så viktigt så man vågar tro att man klarar även annat.

Så idag var han då iväg med Malou på ridlektion. Även Lena var med och tittade för både jag och Malou har ju skrytit så om August nu.

Kommentera här ♥ 1 st

Hittade lite smycken.

ADHD smycken faktiskt.

Ja blev lite kär i både idee och design. Detta är något jag ska önska mig eller helt enkelt köpa.

Men nu är frågan. VILKET?

Ett trendigt ADHD-smycke fyllt av symbolik. Smycket består av en kedja med en kapsel med fyra symboler i. Ett hjärta för närvaro, ett öga för insikt, en nyckel för förståelse och en stjärna för ambitioner. Bäraren kan uttrycka sin egen personlighet genom att placera symbolerna i en viss ordning och byta symboler med vänner och familjemedlemmar för att skapa sin egen kombination.

Smycket är framtaget av den danska ADHD-föreningen i samarbete med smyckeföretaget Pilgrim

Den danska ADHD-föreningen har återigen tagit fram ett ADHD-halsband i samarbete med Pilgrim. Denna gång ett långt svart läderhalsband som passar både tjejer och killar.

Halsbandet består av tre symboliserande smycket i form av ringar (som man gång på annan vill röra vid!) som löper fritt på samma läderband. Ringarna är 2,5 cm i diameter och på en av dem står det ”ADHD”.

Läderbandets justerknut gör halsbandet reglerbart så att du kan bära det kortare eller längre beroende på humör.

Den danska ADHD-föreningen har återigen tagit fram ett ADHD-halsband i samarbete med Pilgrim. Denna gång ett långt svart läderhalsband som passar både tjejer och killar.

Halsbandet består av tre symboliserande smycket i form av ringar (som man gång på annan vill röra vid!) som löper fritt på samma läderband. Ringarna är 2,5 cm i diameter och på en av dem står det ”ADHD”.

Läderbandets justerknut gör halsbandet reglerbart så att du kan bära det kortare eller längre beroende på humör.


Text och bild har jag lånat HÄR

Ja har svårt att bestämma vilket. Finns även ett hjärta. Men de där två blev ja extra sugen på. MEN, ja man har inte pengar till allt tyvärr.

Kommentera här ♥ 3 st

Eftersom få ens verkade ha sett när August rider så länkar jag återigen till Malous blogg och klippen hon la upp. Var tog kommentarerna vägen? Inga hos mig, inga hos Malou? Är detta av ingen betydelse alls? Jag menar verkligen att han ÄR duktig. Gå in och kika.

MALOU


Stolt mamma kan ja bara framföra.




Igår hade August varit tvär i skolan. Givetvis funderade jag på varför? Han brukar inte vara på de sätt i skolan som fröken beskrev för mig igår. Jag blev minst sagt fundersam.

På kvällen återkom jag till tankarna. Jag hade somnat om. Vi kom upp en halvtimme senare än vi brukar. Inget som borde hindra från att hinna för vi brukar alltid ha gott om tid. Men August kan vara aningen omständig på morgonen så man får påminna många gånger så han inte fastnar på något ställe. En stressigare morgon medför ju trots allt att det inte finns så mycket tid för dessa stunder.

Där hade jag nog EN av orsakerna.



Eftersom vi kom iväg sent så stannade jag inte på den vändplan jag brukar utan stannade efter vägen och släppte August så han kunde springa en närmare väg in till skolan.

Här var nog den ANDRA av orsakerna. Lite vilsen stod han där innan benen fick fart.

Givetvis är de bagateller för oss andra. Men jag inser nu att han är mer inrutad än jag förstått eller ens tänkte på igår.

Idag kör vi de vanliga rutinerna. Hoppas orsakerna var dessa och att August slipper en dag där han känner sig tvär och olik sig. MIN prins.

Idag bär jag linnet han och Malou tryckte på. ( Tyvärr svart med rött tryck så de syns dåligt, men inte mindre stolt för de. ) Det står: FRÅN AUGUST OCH MALOU TILL MAMMA....




Igår gick jag även med i föreningen ATTENTION. Ett enormt varmt mottagande fick jag och nu hoppas jag verkligen att jag hittat en förening där alla får plats och alla kan få hjälpa till med det de kan. Jag vill så gärna kunna vara ett stöd för andra. Jag vet att jag har massor att ge även om jag inte är så duktig på föreningslivet ännu. Men jag vill lära mig och framförallt ge det stöd jag själv fått från andra föräldrar i samma sits som jag. Det är dom som lärt mig mest. Nu vill jag hitta ett forum där jag kan göra samma sak. De är dax att finnas för andra. Ge de jag själv fick och haft så stor nytta av.

Kommentera här ♥ 0 st

När Malou började jobba med min August som avlösare och helgfamilj åkte de en del till stallet. Malou har haft egen häst tidigare och att barn med Autism och djur är något som är bra de visste vi ju.

August började rida lite på en häst, Acke som Malou hjälpte till med. En ganska stor het hingst som inte hade fått vara ute och ridit så mycket så han var ganska vild i mitt tycke.

August var aldrig rädd och tog sig ann hästen och de spenderade mycket tid i de där stallet. Inte bara för att rida utan att sköta om. August har slitit hårt i stallet kan jag säga.


Bild: August pussar Acke.


Under en period har det inte varit så mycket hästar men August är ju så duktig med hästar och därför anmälde jag honom till ridskolan. Han går nu i en grupp för barn med funktionshinder och det är så skoj att se va duktig han är.

Saken är väl den att vi nu börjar fundera på om August kanske ändå är i fel ridgrupp.

Förra veckan kunde nämligen Malou börja hjälpa till lite med en annan häst igen. Det är min systerdotters lillasysters häst. Så två veckor nu har August varit med dit och fått rida. Jag kan säga att han inte behöver ha någon som leder honom. Jag är helt otroligt överraskad va duktig han är. Han är enormt duktig.


Bild: August på någon häst de testat.

Att rida lätt vid trav kom i stort sett på en gång på ridskolan. De är så naturligt och Malou tycker han är så duktig och har en bra hållning i sadeln.

Omni klickar in till Malou så kan ni själva se de filmsnuttar hon har filmat. Gårdagens filmklipp när han råkar få hästen i galopp är oslagbar. Malou är strålande glad och är så duktig och leda August i sin utveckling när det gäller att rida. Att sedan höra ungen ROOOOLIGT och höra Malou berätta hur hela ungen lyser är oslagbart.

Jag har själv inte kunnat vara med eftersom jag för tillfället är sjuk men jag ska med till stallet så snart jag kan och få uppleva detta på plats.

Här hittar ni klippen.... kolla och lämna en kommentar hörrni. Visst är han väl duktig??

KLIPPEN



Bild: August på Curre.

Kommentera här ♥ 0 st

Jag fick ett barn som inte var som andra barn.

Efter två barn var vi säkra på att vi inte skulle ha flera barn. Två var lagom. Vi var liksom nöjda där och då.

När Albin så var tre år så kände vi ändå att vi inte alls riktigt var klara med det där med barn. Längtan efter ytterligare ett barn blev stort.

Så blev vi gravida.

En fjärde gång för mig faktiskt. En ny graviditet som inte var enkel någonstanns. Jag har inte mått bra någon graviditet men nu var det rejält jobbigt.



Jag hade så många problem med kroppen så jag trodde nog aldrig att det skulle gå vägen överhuvudtaget. Min kropp är inte alls gjord för att bära barn. Min bäckenbotten är så dålig så jag fick stora bekymmer. Barnet låg så långt ner så det är fantastiskt att han inte ploppade ut. Skrattar.

Ingen skulle tro mig om jag berättade detaljer och av hänsyn till både mig själv och andra så låter jag bli.

Just där kunde jag fråga mig själv varför just jag? Varför skulle det bli så tungt att bära ett efterlängtat barn? Varför hade jag utsatt mig för detta när de redan började bli ganska katastrofalt redan med barn nummer två vad gäller min kropp?



Ingen sa att det inte skulle gå DÅ och saken är den att det som drabbade min kropp skulle givetvis återhämta sig eftersom jag bara var 24 år. Det som hände var så enormt ovanligt i min ålder så ingen trodde att det skulle bli som det senare blev.Så blev det dock inte. Min kropp återhämtade sig inte och fortsatte att ta stryk.

Mot slutet av min graviditet var jag så psyksikt och fysiskt trött att jag inte orkade föda.

August kom till världen med kejsarsnitt.

En stor besvikelse för mig. Att föda barn har inte varit ett problem för mig innan. Jag ville ta emot honom liksom de andra. Få ta tag i den lilla kroppen och lägga den på mig mage. Detta var en enorm sorg. Som ett misslyckande.

Den här gången gick det inte.



Jag vaknade efter narkosen och kände bara en enorm smärta. Jag visste inte vad som hänt alls. Där och då hade man nog kunnat sagt jag varit med om en enorm olycka. Jag var helt borta. Men när jag bara vaknade till så kom instinkten. Jag skulle ha mitt barn hos mig. NU.

Så vi knöt kontakt knappt en timme efter förlossningen. Långt innan det egentligen brukade vara. Han ammades så kort efter snittet att det är omnämt i mina journaler.

August var ett sk snällt barn.

Han sov mycket. Nästan hela tiden. Jag har sagt att han sov bort sina första år. På dagis sa man samma sak. Han sov. Enkelt och lätt barn.

Redan tidigt var han ju sen. Han sov ju. Sen. Jag fick kommentarer att August var annorlunda. Inte som andra barn. Han grät ofta. Han var inget lätt barn att ha med sig bort. Ut på saker. Men jag förståd inte då varför.

Jag valde att inte jämföra barnen för man ska inte jämföra barn. Men visst såg jag skillnaderna. Givetvis. Jag frågade och undrade.

Han undersöktes många gånger. Men man hittade inget fel. Han var bara sen. Några ansåg i min närhet att jag inte tog ansvar. Att jag inte tog reda på. Att jag ville inte se. Jag såg. Men jag visste inte vad jag såg. Ingen annan expert såg något heller. Hur skulle jag övertyga en läkare om att det var fel. När jag inte visste vad som var fel.

Så det var när August var sex år som vi fick en diagnos.

Visst har det varit tungt. Jag fick ett barn som var annorlunda. Ett barn som behöver enormt mycket mera än våra andra barn. Ett barn som hade det så jobbigt när han var mindre och som gjorde att vi föräldrar slet vårt hår. Som kämpade så vi var helt slut.



Ingen önskar ett sådant liv. Ingen önskar sina barn svårigheter. Ingen vill ha det vi har. Ingen vill ha barn som har funktionhinder eller andra handikapp.

MEN, för här kommer det. Jag har aldrig ångrat eller tänkt varför skaffade vi vårt sista barn. Varför var vi inte nöjda som det var? Jag har aldrig kännt att jag inte älskar mitt barn. Jag har frågat mig varför det blev såhär? Varför han skulle behöva få sina diagnoser och svårigheter. Givetvis har jag frågat mig varför? Men inte ångrat att vi skaffade barn.

Jag hade aldrig varit den jag är idag utan honom. Vi hade aldrig fått allt vi fått genom August.

Jag skulle aldrig vilja byta detta. Även om jag vissa dagar är totalt slut. Även om livet varit enklare utan funktionshinder.



Men vi hade aldrig haft just August utan detta. August ÄR August och det finns inget hos honom som gör att man inte kan älska honom innerligt. Han har tillfört oss så mycket. Vi har lärt oss enormt. Det jag lärt mig har jag nytta av i livet. Överallt.

Så hur tungt det än kan vara i perioder och att livet är inrutat och komplicerat och isolerande somliga dagar så är detta vårt liv. Vårt barn.

Utan August hade vi varit fattiga. Inte så rika på liv som vi är.

Ingen önskar sina barn detta. Inte ens jag. Men jag önskar inte bort mitt barn pga hans svårigheter.

Kommentera här ♥ 8 st

Tre söner fick jag.

När jag skulle skaffa mitt tredje barn trodde många att jo nu var det en dotter vi ville ha. Givetvis. Med två söner så var det ju en tös som saknades.

De som har två barn och en av vardera får ofta frågande blickar, ja de har ju sina sk önskebarn. EN av VARJE.

När så vår tredje grabb kom kläckte någon till barnens pappa:

-Nej men de var väl synd.

Han frågade givetvis va fasen personen ifråga menade med detta? SYND? Vi hade fått ett barn. SYND???



Bild: Grabbarna för kanske tre år sedan.... små de va här. Ler. Oskar har sitt rosa hår här.

Efter att jag fått mina tre underbara grabbar beslöt jag mig för att inte skaffa flera barn. Jag var 28 år och min kropp kunde heller inte medicinskt bära flera. Det skulle vara en stor risk. Ingen sa att jag inte fick men jag var liksom nöjd. Jag hade tre helt underbara barn. TRE barn. Jag ville ha tre BARN. Inte kön.

Nej precis. Jag var inte ute efter något speciellt kön. Jag ville ju ha barn.

Ändå sa många att OJ ska du verkligen ta ett sådant beslut? Ta bort alla chanser till flera barn? Ni har ju inte en dotter ännu. Givetvis måste ni försöka IGEN.



Bild: Min äldsta son Oskar kom när jag nyss fyllt 21.

Om jag leker med tanken att jag utsatte min hälsa för ett till barn och ändå fått en grabb till så skulle jag alltså ha fortsatt? Bara man till slut har BÅDA könen. DÅ är alla runt om nöjd.

Men nu var det ju så att jag och barnens pappa ville ha tre barn. Det råkade bli tre killar
men inte mindre efterlängtade. INte mindre välkomna. Vi tänkte inte kön när vi skaffade barn.

Givetvis hade jag blitt glad om man fått en tjej också men inte mer glad än åt en grabb. ALDRIG. det har aldrig funnits i min tankevärld. Aldrig.

Joooo ho da... säger en del. Klart jag är besviken. Klart jag ville ha en dotter. Klart jag ville de jag vågade bara inte säga de rätt ut.

Jo jag kan ärligt säga att jag INTE önskat ett visst kön. Jag är ärlig när jag säger att jag inte hade speciella önskningar. Därför tog jag heller aldrig reda på könet. För varför ska jag veta detta innan? det spelar ingen som helst roll.



Bild: Min mellankille Albin. Oskar var tre när han kom så ajg måste varit 24.

Varför ska jag sakna en dotter?

Varför tycker så många att dom har rätt att ha såna här konstiga åsikter? Och framför allt att det är helt okej att bara vräka ur sig dom till människor som har fått barn och inte följer någon form av mall.

Min mamma och pappa fick FEM tjejer. Jag har aldrig hört att de inte var nöjda. Jag vet att min storasyster ville ha en lillebror, DE vet jag. Men aldrig att mina föräldrar sagt något sådant.

Jag har aldrig sagt sånt och jag har andra tjejer runt mig. Jag har fått köpa strumpbyxor klänningar och ankstjärtar och sånt till andra tjejer runt oss, mig. Det måste itne vara MINA egna barn för att jag ska få göra de där tjejjiga. Det finns inget som utesluter sådant bara för att man bara fick söner.



Bild: Som 28 åring kom då minstingen August med buller och bång.

Igår var jag och Oskars tjej och gjorde naglar. Jag gjorde en TJEJGREJ med en tös som är i mina barns ålder. Jag har min systerdotter som varit som min sedan hon va liten. Jag har min mans tjejer. Mina kompisars töser.

Jag är stolt och glad för mina barn. Mina fina ungar. Aldrig att jag varit missnöjd eller haft andra önskningar. Jag ville ha barn. Jag fick tre barn.

I vår familj finns idag FEM barn. Inga gemensamma barn. Det har människor också bekymmer om. Varför vi inte skaffar gemensamma barn. För när man träffar någon ny ska man ha barn tillsammans. Det måste man. Enligt andra. En orsak till att inte ta ett beslut att sterilisera sig var även att man inte kunde skaffa nya barn med en ny man. Man kanske rent av träffade en yngre man utan barn.



Bild: Jag och min älskade Daniel.

Där och då var jag lyckligt gift. Jag tänkte inte sådant. Jag tänkte på hur jag ville ha det. Inga flera barn. Man kan inte planera att TÄNK om jag skiljer mig. Vem gör de? Är DE något normalt? Anser ju inte jag.

Nu vet alla att jag inte lever med barnens pappa. Jag träffade till och med en yngre kille utan barn. Men jag vill inte ha fler barn. Jag är liksom glad för de jag har. När jag träffade Daniel var vi helt eniga om att vi hade de barn vi ville ha. Vi behöver inte ha gemensamma barn för att visa att vi älskar varann eller att vi hör ihop. Vi har fem barn. Tillsammans. Extrabarn. Jag fick två döttrar jag inte hade och han tre söner inte han hade. Vi är en familj. Vi är nöjda.

Varför kan inte andra runt om vara just detta? Varför ifrågasätts detta med familjebilden så enormt?

Kommentera här ♥ 5 st

Just nu är jag kaos. Jag hittar inte startknappen och när jag finner den så är det liksom något fel på den. Det går inte igång riktigt.

Ni vet när man står där om våren och försöker få igång gräsklipparen och den bara inte vill. Men lite... lite å till slut suckar den ju igång. De gör jag med men går inte igång helt. Jag går på lite lågvarv... sådär seeegt. Sådär som inte någon orkar med. Inte ens jag.

Det jag då får gjort tar sån energi på motorn så jag är rädd jag måste köpa en ny. Men jag skulle tro att de är dyra. Kanske finns den på någon form av skrot? Som bilskroten? Bättre begagnad men ändå i finare skick än jag.

Troligen har jag gått lite mycket nu. Sedan glömt att fylla på med olja. Då börjar maskineriet kärva. Bråka lite. Kännas tröttare än vanligt. Vill inte igång. Inte alls ibland.

Men någon annan form av motor i mig drar och sliter. VILL VILL VILL. KAN KAN KAN.

Men den andra är visst aningen starkare är jag rädd.



Bild: Goaste August med Teuqila.

Fick ett positivt besked idag. August får gå tre gånger i veckan till träningskolan och en pedagog som jobar med Karlstadsmodellen. En modell att lära sig läsa med. Han har provat lite innan. Nu får han proffshjälpen. Man läser med stöd av bilder. Jag är så glad. Utvärdering i november. HEJJA August nu.

I morse satt han i alla fall och tränade engelska. Daniel ropade HEJ DÅ när han gick.

-Goodbye svarade August och fortsatte med:
-My namen is August.
-My name is Ulla.
-My namen is.....

Ja han fyllde på alla namn i klassen.

Va stolt jag är. Min lille kille börjar lära sig engelska.



Han är min lille prins. Mina barn är en del i min motor. De är en del av den energi och olja motorn behöver. De är min lycka. Mitt allt. Mina prinsar. Älskade ungar. Tack vare er hostar den gamla mammamotorn igång. Gång på gång för att ni ger den energi. För att jag älskar er.



Bild: fotogaf Peter Hoff

Kommentera här ♥ 2 st

Att hitta glädjen i att lära. Att hitta sätt som är något som lockar så man i detta lär sig saker man behöver för framtiden.

Idag har Malou och August pysslat. De har tryck på textil. Jag hade bara köpt röd färg så det syndes lite dåligt på det linne han tryckt på.

Men jag såg vad som stod på och det värmde. Jätteglad. Han är så duktig så jag är så stolt.





Jag fortsätter läsa boken WHAT YOU CAN DO RIGHT NOW TO HELP YOUR CHILD WHIT AUTISM av Jonathan Levy.

Just nu läser jag om ögonkontakten.

Jag upplever att mitt barn har ögonkontakt. Nu ska jag vara än mer observant på detta och verkligen se till att när vi ska lära oss saker eller jag vill nå fram med något att vi har just öginkontakt. Man får väldigt bra och konkreta förslag och jag tar till mig. Man kan alltid plocka något bra för att nå sitt barn.

Vi ser redan positiva effekter genom att bara bemöta på ett positiva sätt.

Kommentera här ♥ 4 st

Just nu är det lite stormigt. Fast lugnt inuti. Jag drömmer mycket konstigt. På något vis bearbetar man mycket när man sover. Just nu är jag väl just där.

Ibland är jag så glad över att ändå datorn finns. Att jag kan vara lite social via den när jag inte orkar med omvärlden. I detta liv just jag lever så är det så intensivt att det kan låta tragiskt för andra.

Tragiskt att man inte umgås på riktigt.

Många gånger vill jag så gärna. Jag kan till och med tacka ja till saker eller fråga om jag kan bli med. Jag är så glad och uppåt men när det närmar sig drar jag mig ur.

Jag ska inte vara sådan. Jag jobbar på det. Jag måste för att orka vidare. Men vissa dagar när man är tacksam för det där lilla som att orka upp ur sängen. Den där dagen man har den där stunden i soffan med barnen eller vid köksbordet men man inte orkar med annat. Den där dagen man ser allt falla runt en som ett korthus och man har någon på facebook som bara kan skicka en kram rakt genom cyberspace och man kan känna att man inte är ensam.

De dagarna anser inte jag att det är så tragiskt. Jag är tacksam.

August jobbar på med sina bokstäver. Nästan helt automatiskt letar han och ljudar fram någon bokstav i ett ord. De andra i familjen har visst med börjat ljuda bokstäver och frågar vad något börjar på.

Vi åt vofflor och Albin frågar direkt August om han kan känna igen någon bokstav och vips så kom ett V.

Han la även sitt namn med sina stenar en dag här.



Vi pratar högt om de framsteg han gör. Vad duktigt han lyckas. Jag bollar med C om hur jag ska gå tillväga. Får bra input och ideer som jag kan ta med mig. Även till skolan. Jag har haft bra samtal med K som har svenskan. Där vi är helt eniga. Så de jobbar nu känns bra. Han är en del i gruppen men får stöd med det han inte kan själv som att skriva små berättelser eller annat.



Han hade stolt stått inför klassen och visat sin lilla staty av colossen av Rhodos och visat sina bilder från resan. Han hade inte trott han kunde men klarade det och var så stolt. Jag gråter av lycka och inser att det tragiska livet är värd allt detta. ALLT. Inte trgiskt för mig, utan de där andra anser vara just tragiskt.



Idag ska han få lite saker jag köpt. det är alfabetet som hankan använda för att trycka dom. Jag har köpt textilfärg och handdukar. Så idag ska detta få bli med honom och Malou så ska vi se vad de skriver på handdukarna. SPÄNNANDE.

Att det så fort skulle komma så många bokstäver sådär spontant känns lite overkligt. Jag är glad. Jag vet nu att det fungerar.

Nu ska jag fortsätta dagen. Jag ska träffa en vän. Sedan ska jag fortsätta med tvätten och även röra lite mera på mig. En tur med zstavarna har jag gjort idag och jag är stolt över mig själv. Jag orkar ju och jag kan för att jag vill.

Kommentera här ♥ 4 st