Varför är allt så komplicerat?

Varför i all sin dagar behöver jag så mycket för att känna tillfredställelse?

Varför vet jag precis hur man ska leva och hur de ska vara när de gäller alla andra, men när de kommer till mig själv blir allt så svårt och riktigt avvancerat?

Att leva som man lär och göra som man vet är de bästa?

Jag har i alla fall kommit till många insikter den sista tiden. Jag har brutit med personer som verkligen förpestade hela min tillvaro. Som varje dag gjorde saker som gjorde att min energi sakta försvann.

Jag har kommit till ro och vet att jag har några få vänner runt mig som jag faktiskt mår gott av att ha i just mitt liv och som jag återigen tagit upp kontakten med på ett annat plan.

Jag behöver träffa vänner och göra saker med andra för att må bra. Jag behöver ha saker att se fram emot och inte vara så mycket ensam. Jag trivs inte med ensamheten. Det ÄR inte jag.

Nu fylls jag med massa fudneringar och tankar. Jag är en stor egoist somb ehöver massor med bekräftelse. När jag inte får detta börjar jag sakta ramla ihop. Falla i bitar likt ett stirt pussel som sedan ska finna sina bitar igen och bli helt.

Hur når man bäst fram till den som behöver hålla ihop mitt pussel? Var hittar jag mitt egna lim som håller ihop det och får mig nöjd med det som är?



I rymden finns inga känslor? Jo jag tror de. I min rymd finns det enorma känslor och just nu saknar jag dig så enormt. Det gör ont ända in i själen. ÄLSKAR DIG!

Kommentera här ♥ 5 st