Dagen har gett en hel del. Speciellt KBTn idag. Jag kommer skriva mera ingånende om detta vid ett senare tillfälle men det vi pratade om idag var,,, å där tappade jag ordet..... livs..... ja vad jag själv sätter upp för krav och föreställningar som jag måste leva upp till.

 

Om jag inte..... så händer eller känner jag mig....

 

August har dock haft en jobbig dag idag så därför har vi haft en eftermiddag och kväll tillsammans. Troligtvis så är det mycket som rör sig i den lille herrns huvud nu kring sin "lillebror". De ringde från skolan redan efter en timme och frågade om något speciellt hänt. Han kunde inte koncentrera sig och var väldigt olik sig. Inget har hänt, mer än detta.

 

Jag behövde inte hämta hem honom men var tvungen att finnas stand by OM....

 

Idag hade han cyklat till skolan och när lille herrn kom hem hördes han långa vägar innan han nått huset. Han skrek MAMMA och tjöt så jag trodde han hade slagit ihjäl sig minst. Jag blev så rädd och sprang ut för att åtminstonne möta en hel son. 

 

Han hade på vägen hem mött en huggorm på vägen. Han satt ju på cykeln så det var ju ingen fara men han blev så rädd så han var verkligen skräckslagen och trodde att ormen kunde ringla efter och bitas.

 

Han hade trots att det var en bit kvar tagit sig hem men helt glömt att han har sin nödknapp på mobilen. Det tog en lång stund innan han lugnade ner sig och jag är så glad att jag redan efter samtalet fårn skolan tog beslutet att vara hemma med honom idag. 

 

Så fick han ett sms från Malou med lillen på väg hem från BB och jag ser på honom att han har svårt att förhålla sig till detta. Men vi har myst tillsammans och börjat med hans tusenbitarspussel och varit på stan och fikat och köpt lite mera saker till lillbrorsan. Ler. Så här under kvällen har han äntligen kommit till ro och har precis krypt ner i sängen för kvällen.

 

Ett bra avslut.... och på lördag ska vi äntligen få träffa lillprinsen.

 

De här med min vikt går sådär. Jag är ju en gottegris av naturen och en latmask av de större kaliberna. Det handlar ju verkligen om att hitta nya rutiner och liksom ända livsföring. Det är inte så enkelt.

 

Att jag sedan har ett sötsug som delvis beror på en biverkning på en medicin gör det ju än mer knivigt.

 

Jag har inte mätt mig på tio dagar men tycker mätningen är något som mer rättvist visar reslutat. Har man rört sig och byggt muskler väger muskler mer än fett och man blir även fastare när man rör sig så där brukar det synas mer. Jag har valt att bara mäta min mage då det är där mitt största problem sitter. Det är magen som jag lider mest av så därför har jag lagt fokus där.

 

Jag är inte ute efter en supersmal kropp, dit kommer jag nog aldrig igen och jag vet inte ens om jag anser att det ser sunt ut. Jag har under större delen av mitt liv varit sjukligt mager och så mager vill jag inte bli igen. Det är inget jag strävar efter. Min målsättning ligger mer på att hitta ett sundare leverne som gör att jag mår bättre. Jag lider av en svullen mage pga min IBS i alla fall och ingen mår bra av så mycket socker som jag får i mig.

 

Det har gått sådär med ätandet men jag äter inte de mängder kaffebröd och sötsaker som jag har gjort. Jag vet att jag inte gått ner något större då jag tyvärr inte rör på mig som jag borde. Men jag har mätt magen idag och på tio dagar har jag mist 3,5 cm. Det är jag fantastiskt nöjd med.

 

Mitt barn har Autism och ADHD. Många säger funktionshinder medan jag säger funktionsnedsättning. Ett hinder blir de först när inte saker är anpassade så han fungerar som andra. Visst kan det vara ett hinder ibland men oftast är det mer en tillgång.

 

Jag har inte valt att se mitt barns svårigheter som något hinder. Jag har valt att se möjligheter att överbygga hindren och se hans styrkor. Om jag hade valt att se svårigheterna som hinder hade vi inte varit där vi är idag.

 

Han har fortfarande så mycket som han behöver lära sig och som han inte klarar och behöver vår hjälp med men tänk om jag hade valt att isolera oss och gjort allt åt honom, ja då hade han inte kunnat allt han kan.

 

Hade jag lysnnat på andra som ansåg att det är övergrepp att utsätta honom för krav eller utmana honom hade vi inte sett någon utveckling. 

 

Jag vet andra som inte gör något för att hjälpa barnen på traven utan tillrättalägger så mycket så att man inte kan komma att se en utveckling, där man väljer att se svårigheterna som just hinder och bygger livet kring detta.

 

Vi har aldrig avstått något pga August. Vi har förberett och hjälpt honom under resans gång istället. Vi har aldrig tackat nej eller jobbat för att han inte ska ha några krav eller sätta små mål. Vi har låtit honom växa. 

 

Igår och några fler dagar senaste tiden har vår kille fixat nudlar till sig själv. Han börjar kunna fixa små enkla saker i köket. Han tycker om att fixa med sådant och självklart under vår översyn har han fått göra just detta. Självklart var det dax för en mobil också som har fungerat toppen som det hjälpmedel som det var tänkt. Vår kille har växt massor och jag tänker fortsätta låta honom växa.

 

Hans diagnoser är inget hinder i sig utan stora fördelar. Han har även sista tiden börjat få kompisar och det har fungerat att leka. 

 

Min kamp runt August har gett resultat så tänk om jag bara hade låtit honom vara här hemma och inte låtit honom träffa andra på ett naturligt sätt så hade vi aldrig varit där vi är idag. Jag kommer aldrig låta hans Autism bli något annat än en styrka.

 

.

Jag är rädd.... 

 

Jag får knappt luft och behöver kontgjord andning. Ingen ger mig den och det gör att syrebristen gör mig snurrig. Jag vet snart inte ut eller in. Jag vet inte vem jag är. Jag vet inte vad något är.

 

Jag är livrädd.

 

Ur ballans. 

 

Tystnaden är svårare än ord.

 

Ord kan jag på något vis förhålla mig till. Tysnad kan jag inte ens bemöta.

 

Jag har kommit till insikt. Självklart har jag det. Jag vet att min lott i livet ser ut så som det gör idag och jag vet att jag liksom andra har ett val. Man har alltid ett val.

 

Hur jag än väljer kommer jag dock vara den som mister något. Något kommer alltid vara förlorat och jag stannar i något jag inte kan eller vill lämna men ändå ger det mig något som gör så ont. 

 

Förtvivlan är stor och jag når inte fram och vet att om jag fortsätter kommer jag stå där, där jag inte vill vara. Dit jag inte vill, till det jag valde bort. Men ändå far jag illa. Det blir stora hål. Hål i mig. Svarta hål, ihåliga med ett eko där allt som kommer tillbaka är insikt. Insikten om att vara mindre värd. Ingen man slåss för, ingen att lyssna på. Bara jag. Ekot speglar den där känslan som återkommer. Hålet spelgar ditt hånleende. Speglar dig som inte har med mitt liv att göra. Du som äter upp oss, mig. Förgör och förstör. Du som är mer än oss andra och som lyckas....

 

Jag lagar punktering. Lagar hål. Olika stora. Det pyser ut energi och jag täpper till. Slår tillbaka, väjjer... kör undan. Parerar och backar, står tillbaka. Känner mig mindre och mindre.... mindre värd? Ja mindre värd och bara sådär fel. Gör jag något rätt? Kan jag något? 

 

Nu måste jag bara acceptera mitt val. Såhär kommer det vara. Jag väljer för att jag inte vill eller kan välja bort men jag väljer ändå något som gör ont. Hur länge det går vet jag inte och jag vet heller inte till vilket pris. Jag kommer nog inte heller kunna stå emot när trycket bubblar upp och ventilerna öppnat, lagningarna kommer explodera och ut kommer all svart skit komma ut. Ut och just där och då kommer sanningen ut och det kommer vara skönt just då, men sedan kommer priset. Det högsta pris jag fått betala, till någon som inte ens är värd skiten under mina skor.

 

Du är en parasit. Vad får dig att tro att du är bättre än jag? Varför är jag ett hot? Vad har jag som inte du har? Kärlek? Du är så rädd och feg och jag har kommit till ett beslut. Tro du vann, det rör inte mig i ryggen.

 

Hur ska någon annan kunna sätta sig in i mitt ensamhetstänk? Hur ska mina ord inte ge andra skuld? Jag menar inte att ge andra skuld när jag säger att jag är ensam. Känner mig utanför och ensam. Någonstanns är det väl just bara jag som får mig att tro saker som inte finns.

 

Det var ju just detta en del i terapin senast tog upp. Vad tror jag om andra? Hur tänker andra om mig? Vems är känslan och finns det någon sanning i den?

 

Hur fan känns de inte när jag sitter och säger att jag känner mig ensam.... jag är ju här, jag finns ju.... å där sitter hon å säger att hon känner sig ensam och utanför. Hur fan får jag andra att må med mitt jäkla ältande? Alla dessa förbannade ord som bara poppar upp i skallen och gror som ogräs och tar över mitt inre.... Vem är jag som kan säga dessa saker och inte förstå vad ont det gör?

 

Ensam? Hur kan hon säga så? Ja hur kan jag säga så? 

 

En sak är i alla fall helt klar och det är att känslan är min. Jag känner denna tomhet och ensamhet. Den är min och även om jag önskar att någon kunde ta den ifrån mig så är den ändå där och är min. 

 

Jag önskar så att du förstod. Att du förstod vad viktigt det är för mig att du ser mig. Att du säger:

 

-Fan va bra det har gått nu... du fixar ju detta. Vad du klarar saker bra nu. Va bra saker går, du kan.... Jag tycker om dig som du är. Jag har saknat dig. Jag älskar dig. Du är fin och viktig för just mig.

 

Självklara saker.... saker som behövs.

 

Jag kväver mig själv.... jag har så svårt att känna tillit. Jag har svårt att tro på mig, min förmåga. Jag vet inte men just nu är jag hon som fixar livet men jag har mina skrymslen och jag kan säga i ärlighetens namn att jag kämpar. Men vad kämpar jag för? Varför är kraven på mig så stora? 

 

Fan ta mig om jag inte sköter saker snyggt. Fan ta mig om jag gör fel. Å om jag gör fel som alla andra så får jag betala dyrt. Ett hånleende i en entre gör så förbannat mer skada än du kan ana. Men jag är väl värd det medan du din präktiga apa får gå runt och göra som du vill. Spy ur dig och göra andras liv till ett helvete. Ett helvete vdär du håller lågan igång och själv står du bredvid och njuter. Njuter av andras misslyckanden och rider på vågen. Tänk va nöjd du ska vara. Nöjd. Du förstör mitt liv och ingen gör något åt det. Ingen.

 

Men någon förstod min känsla. Någon satte ord på och förstod. Det gör mig glad. Det finns människor som inte är som du. Det är jag så evigt tacksam över. När jag känner mig liten behöver jag någon och idag har jag flera som jag trots allt kan finna tröst hos när den man trodde mer om inte fanns. Då fanns du.... just du.

 

 

 

Det finns faktiskt en mask inom mig som är en fet präktig latmask. Han är otrolig för han får mig att inte vilja göra något som handlar om att göra mig av med några extra kilon. Sugen är han hela tiden också så han ska ju jämt ha något sött.... HUGA....

 

Jag kommer inte över detta sötsug och så hade jag varit duktig en vecka... EN vecka och så tänkte lilla jag att jo man kan unna sig några bitar... några blev bara fler och fler... jag kan inte unna mig det är tydligt. Jag får nog vara strikt utan sött några veckor och sedan hoppas de värsta lägger sig för detta bakslag är inte skog alls... skäms över min dåliga karaktär.

 

Jag tänker i tanken att jag ska röra mig och träna men latmasken och de tusen ursäkter han levererar till mig hela tiden... de är så motigt. Men i tanken har jag joggat... men bara jag tänker på att jag verkligen SKA ut och jogga så är de den vanliga skogsvägen jag ser och blir så jävla less bara av att tänka på de.... samma jävla väg... samma jävla värk i benen.... orkar inte vill inte....

 

Funderar på om jag inte ska gå med på gymmet igen.... för då måste jag... å när jag väl var med så tränade jag... ett halvår ett år sedan la jag ju av... men de värsta är att de kostar så mycket att gå med... sån anslutningsavgift.... så ja tycker inte jag har råd... men jag borde. Gymmet är litet och det räcker för mig men jag tycker de är för mycket pengar.... men där sprang jag på löpbandet... va riktigt duktig... vibbade.... nu har jag ju inte tillgång till sådant alls.... 

 

Behöver komma igång... vill men tar mig inte före. Va fan va alla andra är duktiga.....

 

Idag är det barnens dag. Idag ska jag ägna hela dagen med något som barnen vill och njuter av. Bara vi. Jag och barnen. 

 

Det är kul att någon gång verkligen tillsammans göra något extra. Det är fortfarnade härligt att känna att min 17 åring faktiskt vill göra saker tillsammans med mig.... att man vill att just vi ska göra något ihop.

 

Igår satt vi tillsammans och såg film och myste och idag blir det bad. En heldag med aktiviteter och imorgon ska vi se på fotboll... ja till och med det ska vi göra.... jag som inte är så intresserad men va gör man inte för goaste Svenja...

 

Laban ska tillbringa dagen hos Ullis med familj och det blir nog roligt sa han... ler.

 

Känner mig stark. Lugn. Ser dagarna med tillförsikt och känner mig harmonisk och känner att jag orkar. Att orka är så viktigt för mig och är något jag inte alls har gjort innan. Att känna att man fungerar i vardagen är så viktigt och värdefullt så den som inte mått som jag kan inte förstå.....

 

Idag ska bli en bra dag och jag kan och orkar mer än jag någonsin gjort.

 

 

 

 

Det är svårt detta med att låta bli att äta det man inte ska. Jag har inte ätit godis men lite kaffebrld och även nötter. Jag måste ta och lugna mig med detta med så det inte blir ett substitut för de där jag vill ha istället. Måste hålla mig till mina bitar hälsochoklad när det blir sug, frukt eller grönsak.

 

Jag måste tänka till och trots att jag tappade ett kilo första veckan är jag medveten om att jag troligen redan är uppe där jag startade för att jag inte heller rör mig efter noter. Jag måste röra på mig för att bli av med dessa kilon. Men jag är lat, så jäkla lat. 

 

Imorgon ska jag försöka simma lite när vi ska iväg och bada. Jag ska försöka gå ut så mycket jag kan. Jag måste peppa mig.... måste.

 

Så har jag varit på min KBT. 

 

Det väcker mycket hos mig. Många tankar, fler tankar än de jag redan bär på.

 

Idag låg fokus på tankebanor. Vad tänker jag om mig själv? Vem är jag enligt just mig och hur ser jag på andra människor.

 

Det gör ont att se hur jag ser på mig och hur jag upplever att andra ofta runt om är. Vad jag tror att de tycker om mig.

 

Många har ju så svårt att förstå att jag känner mig osocial och ensam och konstig. Jag känner ofta ett utanförskap mitt i smeten och känner aldrig att jag tillhör. Jag är någon lite bredvid, ibland men inte ofta får jag vara med i andra sammanhang som är större men det är oerhört sällan och självklart frågar jag mig varför jag dög just då,,,,, fanns ingen annan?

 

Jag ställer mig ofta i en försvarposition och tar illa vid mig av komentarer andra kanske ställer i all välmening. Jag måste lära mig vara mera tydlig. Säga hur min känsla är. Jag måste även våga när jag bjuds in i sammanhang. Jag har blivit bättre och jag har fler runt mig just nu än jag haft någonsin som jag verkligen känner umgås med mig för att de respekterar och förstår mig och låter mig vara jag. Det är jag evigt tacksam för. Andra litar jag knappt på och känner att jo de är ibland man duger men annars tar man sig inte tid med mig för jag är ganska jobbig. Jag tror det är så utan att veta. Jag får inte följa med eller delta för jag får inte plats. Jag tar för mycket plats, eller kanske kommer göra detta tror jag andra tror. Få vet att jag är ganska okej att ha med sig och brukar finna det trevligt men jag får inte chansen. Jag blir aldrig tillfrågad. Jag blir utanför och om och när jag får vara med känner jag mig verkligen malplacerad och just utanför. Jag försvinner mitt i den stora massan.

 

Jag känner mig oftast udda och utanför. Inte som alla andra. 

 

Hur är alla andra?

 

Ja de tillhör och har vänner och aktiviteter. De får vara med.

 

Jag känner mig fortfarande som den där ungen i skolan som ingen bjöd på kalas för att jag inte ville leka lekar utan hellre iaktog. Jag hade aldrig kalas själv vilket medförde att man inte blev bjuden. Inte konstigt att jag än idag inte tycker om kalas. Jag deltog inte som man borde göra så därför var man den som inte fick komma. Jag är fortfarnade den där tjejen som hellre hade snickarbyxor och kort hår och som tvingades till att vara skolans Lucia.... den fulaste suraste och mest kränkta Lucia någonsin. Hon den där som alltid fått höra om allt jag företog mig som kanske inte vara så genomtänkt och som jag fått lida för i alla or och som gjort att jag ställer mig utanför för att slippa få höra om igen och stå där med skammen för något jag gjort för så länge sedan. När jag vara ett barn, utan att ha förmågan att förstå att saker jag gjorde inte var okej. Jag är fortfarande hon som inte kan vara tyst. Hon som åkte ut och fick skäll för att jag inte lyssnade och störde. Men jag var hon som klarade skolan. Hon som skulle lyckas och vara duktig och duktigheten har man fått äta upp också. Hon som tror hon kan allt. Hon är ju så riktig. Men jag var ju den där jobbiga som ifrågasatte, och hördes och syntes. Jag är fortfarande den envisa.... jag är fortfarande den som inte riktigt får vara med. Hon som känner utanförskap. Hon som inte alls hade någon under många år i skolan eller hon som passade när ingen annan fann. Jag är den som förlorar vänner titt som tätt och som alltid tar på sig skulden för dessa misslyckade rellationer. Jag är hon som undrar varför några umgås med de där som de allt för ofta pratar så illa om men aldrig har tid för mig.

 

Det är mycket osm jag upplevt under mina levnadsår som präglar mitt sätt att se på mig själv. Om någon kunde förstå vad detta har satt spår i mig. Detta gör att jag inte vågar fråga efter eller vågar om jag ens får. Jag som står över av rädsla att återigen känna mig utanför så då avstår jag och blir ännu mer ensam. 

 

Många förstår säkert och många försöker säga att du är ju så stark och vi gillar dig men det är sällan det blir mer än så, därför vågar jag inte tro. För jag ser ingen förändring så därför kommer vänner och vänner går. Det gör ont. Väldigt ont.

 

Men att börja kartlägga känslor som kommer upp och börja ändra sin syn på mig själv är en god början. Nu ska jag få verktyg för att komma vidare. Acceptera saker har jag redan fått göra men om jag har släppt saker helt är ju en annan fråga. Jag ser mer och mer hur saker påverkat mig negativt och följt mig som en tung ryggsäck.

 

 

 

 

 

Inatt har jag varit på BB. Jag har haft värkar och känt hur ett barn är på väg. Givetvis har Malou funnits med i drömmen. Jag har sovit otroligt oroligt och vaknade runt fem med illamående och fortsatt känns som om det är dax att åka till BB. Magen sammarbetar inte än och vore jag gravid hade jag vetat att det är dax.

 

Jag vet inte om detta är föraingar om att en viss herre i huset ska bli "storebror"..... Maolu har funnits i tankarna hela natten och det har fortsatt hela morgonen. Minnen liksom ploppar upp hela tiden kring henne och vem vet? Kanske är hon på BB just nu?? Eller är på gång?

 

Hon är beräknad till den nionde. 

 

En ny dag har grytt och jag har några saker på programmet. Det ska bli en lugn dag för jag mår kymigt som vi brukar säga.

 

Jobbat och väl hemma gick all energi och för den delen den lust jag hade.... va hände??

 

Vädret gör det inte lättare men känner att jag vill någonstanns. Men just nu vet jag varför och önskar inget annat än att få en aningens gensvar i vissa frågor.

 

Men ibland får man acceptera det som är....

 

 

Kroppen är stel. Jag är förkyld så ut och röra på mig i syfte att tappa vikt känns inte okej. Latmasken är glad. Självklart.

 

Dagen är fin. Höstfint. Lite kylig luft men jag tycker om hösten. Jag njuter trots allt.

 

Jag försöker se tiden ann men känner en hopplös tomhet. Ensamhet. 

 

Försöker ta in det jag måste och sålla bort det som känns överflödigt och oviktigt. Försöker njuta av det som är.

 

Tar en stund i taget. Men jag är trött och sötsuget är hemskt. Jag måste bli av med mitt sockerberoende och det får vara fokus på sötintaget och inte på rörelse just nu.

 

 

 

Nu får det vara nog med mitt sötsug. Det får räcka. Det är nog. Jag ska fan inte falla till föga för medicinernas verkan.

 

Nu ska jag sätta stopp.... kilona kommer i rasande fart och det fungerar inte längre. SÅ jag har antagit utmaningen att gå ner ett visst antal kilo till Januari och att med detta även röra på mig mera. SÅ så får de bli.

 

Jag kan om jag vill. PUNKT.

 

Att min älskling blev BIR idag var inte den största vinsten utan hur jäkla bra han skötte tandvisningen.... Gissa om matte och Ullis var glada och lättade....

 

 

Bästa maken har beställt mig och Laban Reflexvästar idag också.... sedan en våg för här ska fettet bort.

Det är inte som med andra barn på tio. Det är stor skillnad....

 

Häromdagen var det inte rätt för August. Dels hade vi vuxna inte alls haft en kommunikation. Så som det kan vara i en stressad tillvaro. August hade inte md sitt övergångsschema. Daniel hade sagt att han inte visste om det var fritidsklubben som gällde eller om jag kom direkt efter skolan.

 

Ändå var det inte detta som jag tror gjorde att han efter skolan rätt och slätt knallade hem istället för att gå till klubben. Varför jag vet? I vanliga fall även om herrn har sitt schema med sig så går han ändå vägen förbi fritids för att kolla om han ändå inte ska vara där. Ifall att.....

 

Denna dag knallar han hem. Påstår att jo fröknarna hade minsann sagt att han skulle gå hem. I vanliga fall hade han gått och frågat eller stått och väntat på vändplanen där jag hämtar honom med bilen. Idag går han sonika hem. Kommer alltså hem utan att komma in. Ingen är hemma. Som tur är möter han kompisens storebror som förmanar honom att genast gå ner till fritids. Han lyder. Han kunde lika väl kunnat gå någonannanstans eller rent av fått panik. 

 

Jag vet att inte lärarna sagt att han ska gå hem. Jag vet att de alltid kollar och denna dag vet jag att de vet eftersom jag hade pratat om just fritids denna dag med hans mentor då vi pratade igenom skolschemat och planeringen och målsättningarna för terminen. Jag vet att de inte kan ha sagt att han skulle hem.

 

Jag sa till honom att han vet att vi alltid klart och tydligt säger till att han ska gå hem direkt OM han ska detta vilket är enormt sällan eftersom man inte kan lita på att han klarar detta.

 

Så kommer det en mening fårn baksätet:

 

-Jag vill ha en egen nyckel så jag kan gå hem.

 

Var det detta som gjorde att han gick hem? För att visa att han kan gå hem. Att han bara behöver en egen nyckel.

 

Sedan spelade de ingen roll vilka saker jag sa för att få honom ur andra tankar. Att han inta kan vara ensam hemma. Att han inte fixar flera timmar ensam. Han gjorde klart att han klarar detta.

 

Ja kanske men vem vet om han ens är hemma när man kommer hem? Han kan ju ha hittat på att gå till en kompis och då har han glömt att jag inte vet var han är. Jag kan inte lita på honom alls. Nu känner jag än mer att hur ska jag veta att han går över till fritids när han kan komma på att gå hem igen? Vem vet när fritids reagerar och hör av sig och vad ska jag göra från jobbet?

 

Känner att detta inte är okej och jag vet inte hur jag ska förhålla mig. Han är större och ändå så fixar han inte att följa enkla saker som att gå några meter över till fritids när han ska eller gå ut till vändplanen när han faktiskt vet att jag kommer utan tar svänger över fritids.

 

Jag är glad att grabben han mötte fick honom att knalla ner tillbaka till fritids.

 

-Kan jag få en mobil snart?

 

Det är nästa sak som kommer och nu funderar jag om han skulle klara av att ha den och kunna ringa om han undrar?? Jag är tveksam men just nu känner jag att då har jag en linje till honom. En linje OM.....

 

-Passa dig för att få en diagnos.

 

-Det är ju en stämpel för livet att få en diagnos.

 

-Det är mode med diagnoser idag.

 

-Varför måste man ha en diagnos? Ska man inte accepteras ändå?

 

Orden haglar.... Jag har fått diagnos ADHD och jag är glad över detta. Varför ska jag ha en diagnos? Jag behöver en diagnos för att förstå mig själv och få den hjälp jag har rätt till. Jag behöver den för att kunna få ordning på mitt liv.

 

Jag har problem i mitt liv som helt enkelt gör mitt liv svårt att leva. Om jag hade haft alla dessa egenheter och saker i livet och det inte ställde till problem hade jag inte behövt den hjälp diagnosen i sig ger mig.

 

Vem är tex alkoholist eller har tvångsbeteenden? När är det ett problem? Jo när det inskränker ditt vardagliga liv. När det i vardagen blir ett problem. 

 

Mina symtom har inskränkt på min vardag och genom en diagnos har nya möjligheter öppnats. Jag har inte en stämpel i pannan och jag är inte rädd för diagnosen. Jag är inte någon som skäms utan kan stolt säga att jag har stykar i detta och att jag växer.

 

Just nu behöver jag en del hjälp i vardagen. Jag har idag startat en resa där jag kommer lära mig strukturera även mitt egna liv inte bara barnens. Jag måste få fram allt som är problem i ljuset och få till alla verktyg som jag i tanken kan och vet men inte kan få ordning på. Jag får inte till det i praktiken och mitt liv blir för mycket kaos.

 

Jag har nu en del papper om fakta kring min diagnos som jag egentligen redan kan, samt att jag helt enkelt ska lära mig att säga NEJ och att jag inte tackar JA till saker utan att tänka till innan. Jag ska alltid ha tid att känna efter om jag orkar och kan. Samtidigt ska jag komma över min tröskel där jag helt enkelt ofta tror mig inte kunna så jag helt enkelt vågar.... att jag även ska ändra synen på mig själv. Acceptera och inte ha förutfattade tankar om mig själv som helt enkelt är egna tankar om mig själv som jag inte har några grunder för.

 

Detta är en process som kommer ta tid. Jag har inte tålamod och jag är duktig på att helt enkelt hoppa av. Jag har bestämt att detta ska få ta sin tid och att jag inte ska hoppa av för att det inte ger resultat nu direkt. Jag måste ta detta nu för min egen skull.

 

En del i detta just nu är att använda almanackan. Jag använder den redan men jag måste strukturera mera och helt enkelt använda mer påminnelser om saker så jag slipper röra ihop saker och glömma eller vara ute i sista minuten.... Jag har redan några punkter som ska föras in och även att jag kanske rent av har påminnelser i min mobil om småsaker som jag behöver ha hjälp att minnas bättre.

 

Igår sa jag i alla fall JA... som vanligt utan att tänka. Jag sa även NEJ nu räcker det. Nejet borde varit mer NEJ och utan ursäkter. JAet var helt rätt och är något jag vet att jag brinner för och som jag ska jobba hårt för. Självklart handlar nej om något som tyvärr gjorde ont för någon men var nödvändigt för mig sedan var jaet så rätt som det kunde bli.... åter ett år med lärlingselev..... YES.

 

En resa. Jag har valt att dela denna resa.....