Datum: 2012-09-18
♥
Klockan: 08:45:50
♥
Kategori: Allmänt
Saker händer som man inte kan påverka. Hur man än vänder och vrider så kan jag inte förstå. Jag känner inte att jag förstår alls. Jag kan inte förstå. Hör men får inte ihop orden. Kan inte se hur det jag hör hänger ihop med den verklighet jag ser, upplever eller deltar i.
Livet har rasat. Återigen är vi på botten och vet varken ut eller in. Mattan har dragits bort under mina, våra fötter. Jag ser sorgen och skräcken, rädslan som har tagit ett sådant grepp om oss och mörkret som omsluter är svart och tjockt och jag försöker se ett ljus men kan inte. Hur kan detta hända?
Jag känner mig så fel och misslyckad. Känner mig helt fel. Jag försöker med all min kraft göra det rätta. Göra det som är rätt. Vara till lags och hur jag än gör så blir det fel. Vem ska jag vara? Någon jag inte är eller kan vara? Någon som inte är jag? Hur ska jag komma vidare och komma ut hel? Hur ska jag komma igenom och vara jag och hel?
Jag har kämpat med mig själv i så många år och när jag tror jag hittat en ballans eller en grund att stå på rasar den samman. Marken är minerad och när granaten exploderar är jag sargad och trasig och rädd. Skräckslagen och det sitter i mig som en stor tagg och jag tassar på tå för att inte göra fel. Jag är livrädd och kroppen späns och jag blir någon jag inte vill vara för det där är inte jag. Inte den jag vill. Jag blir ingen. Tyst. Jag går in i mig själv och försvinner. Magen drar ihop sig och fungerar inte, kroppen värker och jag mår illa. Huvudvärk och en känsla av att vara sjuk infinner sig.
Slaget i magen. Fötter som slogs undan. Ångest och panik om framtiden. Rädslan inför vad detta för med sig för det drabbar oss så hårt. Ångesten slet tag i mig. Gråten som forsade fram. Tankarna som inte tar slut. Tänker igenom allt som rör mig, alla situationer. Hur har jag gjort? Hur skulle jag gjort? Vad gjorde jag fel och varför blev det fel och blev det missförstånd? Vad gjorde jag? Vad gjorde jag inte? Tillslut liggandes på golvet i en hög. En trasa som krampar och tankarna på livet far runt. TA DIG SAMMAN, RES DIG. Kunde inte. Slutade andas. Blåa läppar, sprängande lungor som inte får luft.
Din sorg, min sorg. Du finaste, du finaste. Finaste människa. Älskade. Vi, allihopa. Älskade. Alltid. Viktigaste underbara underbaraste finaste. Jag,,,, vem är jag?
Om jag inte fanns, om jag försvann. Om jag tillintegjordes. Upphörde. Då, kanske? Är det svaret? Problemet, problemlösningen? Är det så det borde vara och bli?
Dövar, lider och ser din smärta. Ser min kropp försvinna och tyna bort. Tillintedgöras. Jag är rädd. Livrädd. Kroppen svarar inte, fungerar inte. Funktioner som rasar. Sorgen och smärtan. Smärtan i mig över att alltid göra fel och aldrig göra rätt. Hur ska jag göra för att ställa till rätta? Hur ska jag vara? Vem ska jag vara? Ska jag bli någon annan? Hur? Jag har inte gjort något med uppsåt. Jag har inte gjort illa med avsikt. Jag har inte med vilja felat. Jag har försökt göra rätt. Jag är livrädd. Kroppen skriker. Tankarna snurrar och jag vet inte var jag ska göra av dom eller hur jag ska handla. Hur jag ska ställa till rätta. Jag vet inte hur jag ska ta mig vidare.
Jag ligger där... barnet som skriker SLUTA, JAG ORKAR INTE MERA.
Ta mig samman. Resa mig ur paniken.
Jag har kämpat med mig i så många år. Jag har kämpat och slagits för att vara rätt. Vara någon som fungerar och som passar in men hur jag än gör så gör jag fel. Ska jag ge upp? Släppa taget och lämna för att sluta vara det problem jag så uppenbart är. Försvinna.
Jag försvinner och ju mer jag försvinner desto mera fel är jag. Jag är en slagen människa. Jag är helt orkeslös och vet inte hur jag ska orka vidare men tillsammans måste vi vara
starka och på något vis måste det finnas en väg ur detta helvete vi inte valde.
Datum: 2012-09-17
♥
Klockan: 22:39:52
♥
Kategori: Kropp å själ/ADHD
Livet har rämnat. Rasat samman.
Datum: 2012-09-15
♥
Klockan: 09:49:03
♥
Kategori: Allmänt
Tänk vad man kan få kämpa för att få ihop sitt livspussel... kämpa för att kunna leva som de flesta andra gör... tänk vilken kanp det bara är att känna att man har rätten att leva som just jag vill leva. Att mitt sätt att leva accepteras och inte blir ifrågasatt.
Jag är innerligt less på att behöva försvara mina val. Försvara varför jag lever som jag gör. Försvara mina val eller det jag väljer bort.
Jag har valt att välja bort en hel del. Sedan är det saker jag väljer bort som jag egentligen inte vill välja bort men får göra pga mitt mående. Jag har ändå beslutat att jag inte ska fortsätta begränsa mig och att jag ska välja det jag mår bra av så långt jag kan och att jag ska sluta gå i försvar. Jag ska även inte låta bli saker för att vara andra till lags. Det är förbanne mig mitt liv och jag ska inte stå över saker för att andra gör mitt liv till en strid.
Jag ska sluta vara så förbannat snäll....
Om nu du har såna probem med mina val kan även du välja bort mig... gör mig den tjänsten....
Datum: 2012-09-14
♥
Klockan: 07:04:41
♥
Kategori: Kropp å själ/ADHD
Det var det där om livsregler. Vilka livsregler lever just jag efter?
Om jag inte..... Så känner, tänker, händer.....
Såhär måste jag vara eller göra.
Ja man kan väl säga krav??
Jag ska lära mig att inte använda måste eller ska. Jag ska leva här och nu och inte tänka att det jag gör orkar och åstadkommer räcker och duger. Jag måste inte något jag inte vill.
Vem säger att vissa saker måste vara på ett speciellt vis? Varför ska jag försvara just mina val i livet?
Finns det verkligen något som säger att det ska vara så som jag tror?
Många av mina livsregler bottnar i den erfarenhet och ryggsäck jag har. Åsikter andra haft och som de gärna delat med sig av utan att jag velat haft deras åsikter. Åsikter i all välmening.
Många saker har jag växt upp med. Dels duktigheten. Att göra bra ifrån sig och sköta saker på ett visst sätt. Noggrannheten och även att få tycka vad man vill. Men att säga vad som helst kan ge skuld, göra att man känner sig dum liten eller fel. Dålig.
Det är mitt liv och jag måste få känna att de val jag gör är mina val och de måste inte jag försvara.
Det jag gör duger. För mig.
På skattningsskalan låg jag denna vecka 25 förra veckan låg jag på 45. Det var ju bra.
Datum: 2012-09-12
♥
Klockan: 17:03:28
♥
Kategori: Allmänt
Jag är rädd....
Jag får knappt luft och behöver kontgjord andning. Ingen ger mig den och det gör att syrebristen gör mig snurrig. Jag vet snart inte ut eller in. Jag vet inte vem jag är. Jag vet inte vad något är.
Jag är livrädd.
Ur ballans.
Tystnaden är svårare än ord.
Ord kan jag på något vis förhålla mig till. Tysnad kan jag inte ens bemöta.
Datum: 2012-09-12
♥
Klockan: 07:09:09
♥
Kategori: Kropp å själ/ADHD
Vad jag saknar dig.
Saknar din röst i andra änden av telefonen.
Tänk när du på skoj härmar just mig och säger:
-Duuuu........
Det där du som är lite långdraget och som efterföljs av något extra viktigt för stunden. Du som är en början efter en tystnas så naturlig och som innehåller mer än någon tror.
Vi. Du och jag. Starka oförklarliga band. Tvillingsjälar.
En människa som bara förstod och som jag kände en sådan tillit till. Du som var som jag. Mitt stöd. Mitt allt. Vi.
Men så långt bort. Försvann. Saknad, längtan.
Hör din röst. Känner din närhet. Du kommer i tanken, drömmen och som en liten pojke när det är för tungt. Du står där och jag vet att det är ditt sätt att finnas.
Ibland när du stått där eller krypt ner i min säng har jag bett dig gå. Jag har velat klara mig själv. Nu önskar jag inget hellre än att du kom till mig igen. Saknar dig.
-Duuu,, minns du drömmen? Min? Din? Minns du? Drömmer du än?
Datum: 2012-09-11
♥
Klockan: 15:32:52
♥
Kategori: Allmänt
Jag har kommit till insikt. Självklart har jag det. Jag vet att min lott i livet ser ut så som det gör idag och jag vet att jag liksom andra har ett val. Man har alltid ett val.
Hur jag än väljer kommer jag dock vara den som mister något. Något kommer alltid vara förlorat och jag stannar i något jag inte kan eller vill lämna men ändå ger det mig något som gör så ont.
Förtvivlan är stor och jag når inte fram och vet att om jag fortsätter kommer jag stå där, där jag inte vill vara. Dit jag inte vill, till det jag valde bort. Men ändå far jag illa. Det blir stora hål. Hål i mig. Svarta hål, ihåliga med ett eko där allt som kommer tillbaka är insikt. Insikten om att vara mindre värd. Ingen man slåss för, ingen att lyssna på. Bara jag. Ekot speglar den där känslan som återkommer. Hålet spelgar ditt hånleende. Speglar dig som inte har med mitt liv att göra. Du som äter upp oss, mig. Förgör och förstör. Du som är mer än oss andra och som lyckas....
Jag lagar punktering. Lagar hål. Olika stora. Det pyser ut energi och jag täpper till. Slår tillbaka, väjjer... kör undan. Parerar och backar, står tillbaka. Känner mig mindre och mindre.... mindre värd? Ja mindre värd och bara sådär fel. Gör jag något rätt? Kan jag något?
Nu måste jag bara acceptera mitt val. Såhär kommer det vara. Jag väljer för att jag inte vill eller kan välja bort men jag väljer ändå något som gör ont. Hur länge det går vet jag inte och jag vet heller inte till vilket pris. Jag kommer nog inte heller kunna stå emot när trycket bubblar upp och ventilerna öppnat, lagningarna kommer explodera och ut kommer all svart skit komma ut. Ut och just där och då kommer sanningen ut och det kommer vara skönt just då, men sedan kommer priset. Det högsta pris jag fått betala, till någon som inte ens är värd skiten under mina skor.
Du är en parasit. Vad får dig att tro att du är bättre än jag? Varför är jag ett hot? Vad har jag som inte du har? Kärlek? Du är så rädd och feg och jag har kommit till ett beslut. Tro du vann, det rör inte mig i ryggen.
Datum: 2012-09-11
♥
Klockan: 10:09:28
♥
Kategori: Kropp å själ/ADHD
Att få en glad nyhet på sms på morgonen är inga fel alls.
Hela jag bubblar av ett lyckorus. Ringde August på fritids.
-oj oj oj, sa han. OJ!
Mys säger jag bara.
Datum: 2012-09-10
♥
Klockan: 21:45:49
♥
Kategori: Kropp å själ/ADHD
Så kom kvällen och tröttheten med den. Jag tycker det är skönt att krypa ner. Öppna boken och dras in i en mordutredning.
Jag älskar alla karaktärer jag möter och jag summerar även dagen.
Idag har varit en låg dag men jag accepterar ändå mitt läge och efter lite pepp känner jag mig ändå okej och nöjd. Jag är inte hundra men jag är långt ifrån nere under noll.
Imorgon är en ny dag och nya utmaningar. Jag är tacksam för allt det där jag klarar. Det är så viktigt.
Datum: 2012-09-10
♥
Klockan: 17:06:24
♥
Kategori: Allmänt
Hur ska någon annan kunna sätta sig in i mitt ensamhetstänk? Hur ska mina ord inte ge andra skuld? Jag menar inte att ge andra skuld när jag säger att jag är ensam. Känner mig utanför och ensam. Någonstanns är det väl just bara jag som får mig att tro saker som inte finns.
Det var ju just detta en del i terapin senast tog upp. Vad tror jag om andra? Hur tänker andra om mig? Vems är känslan och finns det någon sanning i den?
Hur fan känns de inte när jag sitter och säger att jag känner mig ensam.... jag är ju här, jag finns ju.... å där sitter hon å säger att hon känner sig ensam och utanför. Hur fan får jag andra att må med mitt jäkla ältande? Alla dessa förbannade ord som bara poppar upp i skallen och gror som ogräs och tar över mitt inre.... Vem är jag som kan säga dessa saker och inte förstå vad ont det gör?
Ensam? Hur kan hon säga så? Ja hur kan jag säga så?
En sak är i alla fall helt klar och det är att känslan är min. Jag känner denna tomhet och ensamhet. Den är min och även om jag önskar att någon kunde ta den ifrån mig så är den ändå där och är min.
Jag önskar så att du förstod. Att du förstod vad viktigt det är för mig att du ser mig. Att du säger:
-Fan va bra det har gått nu... du fixar ju detta. Vad du klarar saker bra nu. Va bra saker går, du kan.... Jag tycker om dig som du är. Jag har saknat dig. Jag älskar dig. Du är fin och viktig för just mig.
Självklara saker.... saker som behövs.
Jag kväver mig själv.... jag har så svårt att känna tillit. Jag har svårt att tro på mig, min förmåga. Jag vet inte men just nu är jag hon som fixar livet men jag har mina skrymslen och jag kan säga i ärlighetens namn att jag kämpar. Men vad kämpar jag för? Varför är kraven på mig så stora?
Fan ta mig om jag inte sköter saker snyggt. Fan ta mig om jag gör fel. Å om jag gör fel som alla andra så får jag betala dyrt. Ett hånleende i en entre gör så förbannat mer skada än du kan ana. Men jag är väl värd det medan du din präktiga apa får gå runt och göra som du vill. Spy ur dig och göra andras liv till ett helvete. Ett helvete vdär du håller lågan igång och själv står du bredvid och njuter. Njuter av andras misslyckanden och rider på vågen. Tänk va nöjd du ska vara. Nöjd. Du förstör mitt liv och ingen gör något åt det. Ingen.
Men någon förstod min känsla. Någon satte ord på och förstod. Det gör mig glad. Det finns människor som inte är som du. Det är jag så evigt tacksam över. När jag känner mig liten behöver jag någon och idag har jag flera som jag trots allt kan finna tröst hos när den man trodde mer om inte fanns. Då fanns du.... just du.
Datum: 2012-09-10
♥
Klockan: 07:09:04
♥
Kategori: Kropp å själ/ADHD
Förnimmer saker. Påminns om saker som jag lagt åt sidan.
Åkte tex bakom en lastbil på vägen idag och med små bokstäver står en ort som har med dig att göra.
Sovit oroligt och inatt drömde jag om en resa. En resa till ett ställe du en gång drömde att just vi åter skulle mötas.
Igår skrev jag om en vänskap och idag tänker jag på en annan. Var hade den vänskapen fört mig om jag haft tålamod?
Två människor. Två vänner som försvann. Vänner kommer och går och jag kan vara utan många. Men två saknar jag. Enormt. Andra vänskaper är jag glad över att slippa. De som bara tog eller förminskade mig. Där jag kände mig mindre och mindre. Där allt jag gjorde var fel och allt som oftast gav mig en känsla av att vara dum och liten.
Konstigt nog är jag starkare än du. Jag har åstadkommit en hel del och mitt liv bygger inte på lögner. Jag är sann. Sann mot mig själv. Jag är inte perfekt. Jag gör fel. Misstag.
Jag klarar mig själv. Står här och ljuger. Jag vill inte klara mig själv men ju mer jag tänker på de är jag ensam. Så förbannat ensam. Ensam mitt i smeten. Hur ska någon förstå?
Datum: 2012-09-09
♥
Klockan: 19:28:47
♥
Kategori: Kropp å själ/ADHD
Det kommer över mig även om jag förstår och accepterar. Hoppet försvinner aldrig.
Jag står för att jag alltid kommer finnas om den dagen kommer. Jag finns nu också men bara på håll. Tänker ofta på dig och saknar dig. Jag hoppas att även du minns det som var bra.
Det finns ingen ursäkt för hur jag betedde mig och jag förstår dig helt och fullt. Så jag ska inte skriva några men. Men jag ångrar att jag inte lyssnade på dig innan jag satt så nere i skiten att jag inte längre såg det du såg. Eftersom du såg blev du ett hot. Vår vänskap var ett hot.
Din vänskap är den djupaste jag någonsin haft. Jag har aldrig stått en annan tjej så nära. Det fanns inget jag inte kunde dela med dig. Inget. Jag har aldrig vågat dela det jag delade med dig med någon annan och vad gör jag?
Tänk om allt varit annorlunda? Du vet liksom jag hur saker kunde ha varit. Jag önskar att saker vore just annorlunda. Du fanns alltid där. Du fanns trots milen oss emellan. Trots milen sågs vi oftare än jag såg de som bodde nära. Jag minns hur du fanns i mobilens andra ände när en av de värsta stunderna i mitt liv hände och jag vet att du hade satt dig i bilen och kommit. Jag vet att du alltid fanns och du ringde mig när du behövde mig. För vi fanns där för varann.
Sedan skadade jag dig. Gjorde illa. Inte med mening men jag förstår. Jag hoppas ändå att du kan tänka tillbaka och trots detta ändå känna att det som var var just äkta. På riktigt. Jag hoppas jag var vägen som gjorde livet lite ljusare en tid. Att jag ändå gav dig det mod och den styrka du idag har. Att jag ändå betydde något.
Om jag kunde göra om skulle jag göra de för jag saknar dig. Saknar dig enormt och undrar om jag kommer våga lita på någon så som jag så naturligt gjorde med dig. Om jag skulle våga prata om det vi gjorde? Allt du och jag delade. Allt vi va med om och allt vi gick igenom.
Saknaden har idag varit större än på länge. Jag vet inte varför. Om det är någon tröst kommet jag ångra så länge jag lever. Jag kommer alltid kunna se dig framför mig. Kommer se allt det som är du. Dina leenden och höra din röst och saker du gjorde och sa sitter där inne inom mig. Ditt fina hår, dina ögon och allt det som är just du. Du har en stor del i mitt hjärta och det kan ingen ta ifrån mig. Du är en av få som verkligen fick mig att känna mig levande och som lät mig vara just jag och som lät mig vara en del av något. En i gänget. Någon av värde.
Jag kommer alltid ångra året med J. Alltid. Ingen har brutit ner mig så som han. Ingen. De skador han gav finns ännu. Han lyckades. Men jag är hel igen av egen kraft och är bara så ledsen att jag förlorade den finaste tjejen i mitt liv.
Datum: 2012-09-09
♥
Klockan: 10:11:00
♥
Kategori: Allmänt
Det finns faktiskt en mask inom mig som är en fet präktig latmask. Han är otrolig för han får mig att inte vilja göra något som handlar om att göra mig av med några extra kilon. Sugen är han hela tiden också så han ska ju jämt ha något sött.... HUGA....
Jag kommer inte över detta sötsug och så hade jag varit duktig en vecka... EN vecka och så tänkte lilla jag att jo man kan unna sig några bitar... några blev bara fler och fler... jag kan inte unna mig det är tydligt. Jag får nog vara strikt utan sött några veckor och sedan hoppas de värsta lägger sig för detta bakslag är inte skog alls... skäms över min dåliga karaktär.
Jag tänker i tanken att jag ska röra mig och träna men latmasken och de tusen ursäkter han levererar till mig hela tiden... de är så motigt. Men i tanken har jag joggat... men bara jag tänker på att jag verkligen SKA ut och jogga så är de den vanliga skogsvägen jag ser och blir så jävla less bara av att tänka på de.... samma jävla väg... samma jävla värk i benen.... orkar inte vill inte....
Funderar på om jag inte ska gå med på gymmet igen.... för då måste jag... å när jag väl var med så tränade jag... ett halvår ett år sedan la jag ju av... men de värsta är att de kostar så mycket att gå med... sån anslutningsavgift.... så ja tycker inte jag har råd... men jag borde. Gymmet är litet och det räcker för mig men jag tycker de är för mycket pengar.... men där sprang jag på löpbandet... va riktigt duktig... vibbade.... nu har jag ju inte tillgång till sådant alls....
Behöver komma igång... vill men tar mig inte före. Va fan va alla andra är duktiga.....
Datum: 2012-09-08
♥
Klockan: 08:50:36
♥
Kategori: Allmänt
Idag är det barnens dag. Idag ska jag ägna hela dagen med något som barnen vill och njuter av. Bara vi. Jag och barnen.
Det är kul att någon gång verkligen tillsammans göra något extra. Det är fortfarnade härligt att känna att min 17 åring faktiskt vill göra saker tillsammans med mig.... att man vill att just vi ska göra något ihop.
Igår satt vi tillsammans och såg film och myste och idag blir det bad. En heldag med aktiviteter och imorgon ska vi se på fotboll... ja till och med det ska vi göra.... jag som inte är så intresserad men va gör man inte för goaste Svenja...
Laban ska tillbringa dagen hos Ullis med familj och det blir nog roligt sa han... ler.
Känner mig stark. Lugn. Ser dagarna med tillförsikt och känner mig harmonisk och känner att jag orkar. Att orka är så viktigt för mig och är något jag inte alls har gjort innan. Att känna att man fungerar i vardagen är så viktigt och värdefullt så den som inte mått som jag kan inte förstå.....
Idag ska bli en bra dag och jag kan och orkar mer än jag någonsin gjort.
Datum: 2012-09-07
♥
Klockan: 09:49:47
♥
Kategori: Allmänt
Det är svårt detta med att låta bli att äta det man inte ska. Jag har inte ätit godis men lite kaffebrld och även nötter. Jag måste ta och lugna mig med detta med så det inte blir ett substitut för de där jag vill ha istället. Måste hålla mig till mina bitar hälsochoklad när det blir sug, frukt eller grönsak.
Jag måste tänka till och trots att jag tappade ett kilo första veckan är jag medveten om att jag troligen redan är uppe där jag startade för att jag inte heller rör mig efter noter. Jag måste röra på mig för att bli av med dessa kilon. Men jag är lat, så jäkla lat.
Imorgon ska jag försöka simma lite när vi ska iväg och bada. Jag ska försöka gå ut så mycket jag kan. Jag måste peppa mig.... måste.
Datum: 2012-09-05
♥
Klockan: 11:37:10
♥
Kategori: Allmänt
Så har jag varit på min KBT.
Det väcker mycket hos mig. Många tankar, fler tankar än de jag redan bär på.
Idag låg fokus på tankebanor. Vad tänker jag om mig själv? Vem är jag enligt just mig och hur ser jag på andra människor.
Det gör ont att se hur jag ser på mig och hur jag upplever att andra ofta runt om är. Vad jag tror att de tycker om mig.
Många har ju så svårt att förstå att jag känner mig osocial och ensam och konstig. Jag känner ofta ett utanförskap mitt i smeten och känner aldrig att jag tillhör. Jag är någon lite bredvid, ibland men inte ofta får jag vara med i andra sammanhang som är större men det är oerhört sällan och självklart frågar jag mig varför jag dög just då,,,,, fanns ingen annan?
Jag ställer mig ofta i en försvarposition och tar illa vid mig av komentarer andra kanske ställer i all välmening. Jag måste lära mig vara mera tydlig. Säga hur min känsla är. Jag måste även våga när jag bjuds in i sammanhang. Jag har blivit bättre och jag har fler runt mig just nu än jag haft någonsin som jag verkligen känner umgås med mig för att de respekterar och förstår mig och låter mig vara jag. Det är jag evigt tacksam för. Andra litar jag knappt på och känner att jo de är ibland man duger men annars tar man sig inte tid med mig för jag är ganska jobbig. Jag tror det är så utan att veta. Jag får inte följa med eller delta för jag får inte plats. Jag tar för mycket plats, eller kanske kommer göra detta tror jag andra tror. Få vet att jag är ganska okej att ha med sig och brukar finna det trevligt men jag får inte chansen. Jag blir aldrig tillfrågad. Jag blir utanför och om och när jag får vara med känner jag mig verkligen malplacerad och just utanför. Jag försvinner mitt i den stora massan.
Jag känner mig oftast udda och utanför. Inte som alla andra.
Hur är alla andra?
Ja de tillhör och har vänner och aktiviteter. De får vara med.
Jag känner mig fortfarande som den där ungen i skolan som ingen bjöd på kalas för att jag inte ville leka lekar utan hellre iaktog. Jag hade aldrig kalas själv vilket medförde att man inte blev bjuden. Inte konstigt att jag än idag inte tycker om kalas. Jag deltog inte som man borde göra så därför var man den som inte fick komma. Jag är fortfarnade den där tjejen som hellre hade snickarbyxor och kort hår och som tvingades till att vara skolans Lucia.... den fulaste suraste och mest kränkta Lucia någonsin. Hon den där som alltid fått höra om allt jag företog mig som kanske inte vara så genomtänkt och som jag fått lida för i alla or och som gjort att jag ställer mig utanför för att slippa få höra om igen och stå där med skammen för något jag gjort för så länge sedan. När jag vara ett barn, utan att ha förmågan att förstå att saker jag gjorde inte var okej. Jag är fortfarande hon som inte kan vara tyst. Hon som åkte ut och fick skäll för att jag inte lyssnade och störde. Men jag var hon som klarade skolan. Hon som skulle lyckas och vara duktig och duktigheten har man fått äta upp också. Hon som tror hon kan allt. Hon är ju så riktig. Men jag var ju den där jobbiga som ifrågasatte, och hördes och syntes. Jag är fortfarande den envisa.... jag är fortfarande den som inte riktigt får vara med. Hon som känner utanförskap. Hon som inte alls hade någon under många år i skolan eller hon som passade när ingen annan fann. Jag är den som förlorar vänner titt som tätt och som alltid tar på sig skulden för dessa misslyckade rellationer. Jag är hon som undrar varför några umgås med de där som de allt för ofta pratar så illa om men aldrig har tid för mig.
Det är mycket osm jag upplevt under mina levnadsår som präglar mitt sätt att se på mig själv. Om någon kunde förstå vad detta har satt spår i mig. Detta gör att jag inte vågar fråga efter eller vågar om jag ens får. Jag som står över av rädsla att återigen känna mig utanför så då avstår jag och blir ännu mer ensam.
Många förstår säkert och många försöker säga att du är ju så stark och vi gillar dig men det är sällan det blir mer än så, därför vågar jag inte tro. För jag ser ingen förändring så därför kommer vänner och vänner går. Det gör ont. Väldigt ont.
Men att börja kartlägga känslor som kommer upp och börja ändra sin syn på mig själv är en god början. Nu ska jag få verktyg för att komma vidare. Acceptera saker har jag redan fått göra men om jag har släppt saker helt är ju en annan fråga. Jag ser mer och mer hur saker påverkat mig negativt och följt mig som en tung ryggsäck.
Datum: 2012-09-04
♥
Klockan: 22:39:45
♥
Kategori: Kropp å själ/ADHD
Powerwalk eller inte men i vanliga fall hade vi tagit bilen. I vanliga fall hade jag haft massa att skylla på för att inte gå till ringträningen.
Trött
Ont i benhinnor
Ont i leder
Tillåtet att vila just idag
Blåsigt väder
Jag kan fortsätta. Men avstår. Vi promenerade och det blev den där naturliga vardagsmotionen man kommer långt med.
Faktum är att jag blev både varm och svett och nöjd. Jag kom över värsta sötsuget så nu är de sex dagar som jag faktiskt fixat att stå emot godis och kaffebröd.
Imorgon är det ledig dag och jag ska göra kort, på min KBT och vidare till Goa Ullis för trim av Labans päls. Så glad att jag har saker att fylla livet med. Så glad för mina nya Goa vänner.
Glad att även min Goa son och flickvän planerat in en dag i Örebro på lördag.
Känns som livet är lättare. Känns som om tomheten är fylld och vänner jag funnit finns på ett nytt och annorlunda vis. Man känner sig delaktig. Det gör mig glad. Detta om något gör mig stark.
Datum: 2012-09-04
♥
Klockan: 18:27:50
♥
Kategori: Kropp å själ/ADHD
Fan va jobbigt det är med sockersug. Jag kan ta annat att tugga och äta men det hjälper inte sötsuget alls.
Delvis har jag dåliga vanor och sedan är sötsuget och ökad aptit en biverkan på medicin jag äter. Så detta är tufft.
Kilona har rusat iväg och jag är trött och ingen mår gott av allt sött i längden och ekonomiskt är de inte heller okej.
Idag är det sjätte dagen utan godis och överdrivet massa sött. Idag är ingen bra dag. Idag är suget större än vanligt. Det är rejält tufft.
Datum: 2012-09-03
♥
Klockan: 20:59:27
♥
Kategori: Kropp å själ/ADHD
Bara poff sköt besöksstatistiken i höjden. Kul!!!! Välkommen alla läsare både nya och gamla.
Ligger. Ska läsa. Nöjd med dagen. Jag har haft trevligt besök på förmiddagen och faktiskt joggat. Ringträning nu ikväll och då powerwalkade Daniel. Nu ligger jag och är dubbelt stolt och nöjd. Dag fem utan godis. De är duktigt gjort.
Datum: 2012-09-03
♥
Klockan: 09:38:30
♥
Kategori: Kropp å själ/ADHD
I det ifna vädret har jag precis helt otippat joggat/gått 2,89km och det gjorde jag på tiden 27,34.
Jag startar på en vikt jag aldrig varit uppe i och målet är tio kilo fram till Janurai.
Jag har även mätt magen. Jag mätte igår den 2 september och måttet var 103,5.
Jag kommer mäta och väga på torsdagar.
Inga fler ursäkter fröken LAT.
Jag har använt bälte och haft Laban med mig på turen. Det gick förvånandsvärt bra att ha honom med och så nära. Gick även bra i hundmöten.
Nu ska jag göra lite magövningar.
