Ja kan inte säga men ibland känner man inte ens bli betrodd. Att man inte har kunskapen. Att man inte ens kan de man borde. Att man vet innerst inne att DETTA kan jag. Jag vet vad jag gör. Men inte hör. Ingen lyssnar.
Jag Vet mina begränsningar. Jag KAN saker jag med. Jag lyckas. Jag vet. Men givetvis är de så att ibland kanske de sticker i andras ögon. Ja jag vet inte.
Jag känner även att jag känner mig granskad. Jag vet inte om min reaktion är rätt. Men min känsla är såhär.
Min man säger ofta så. Att om min känsla är såhär ja då är den väl sann. Den är ju just min.
Men jag vet inte längre. Kanske överreagerar jag allt för ofta. Är för känslig.
Men jag gör så gott jag kan. Jag vet att jag duger men en del får en att minska i storlek. Få en att känna sig värdelös. Visst de vinner.
Jag lever ju ett så tragiskt liv. Det är ju inte klokt att andra får bestämma hur mitt liv ser ut tan att veta ett skit. Allt jag kämpat med. Allt jag gjort för oss detta år. Under alla år.
Men jag vet. Jag har de som finns där. Jag är så innerligt glada för dom.
TACK för att just ni finns. Ni betyder allt för mig och gör att jag gågn på gång reser mig igen.
Glöm nu inte att tävla i min tävling. Ni hittar den HÄR: TÄVLING
Jag har tidigare läst tre böcker av Johan. Därför såg jag verkligen fram emot hans fjärde. Denna bok är inte en fortsättning på de andra tre utan en helt annan berättelse.
Sankta Psyko heter boken och jag fastnade direkt. Jag har läst boken på tre dagar. En ovanligt sällsynt berättelse får jag nog säga. Helt olik de andra.
Denna handlar om helt andra saker. En konstig värld. en värld jag fastnar i. Jag känner likheter i en bok jag läste
för många år sedan som Karin Fossum skrev. De Galnas hus.
Detta med psykiatriska kliniker har alltid fått mig att fastna.
Jag rekommenderar denna om man vill läsa något lite annorlunda.
Theorin i ny miljö
Johan Theorins romaner med Öland som fond har satt stora avtryck i svensk spänningslitteratur. Nu byter han tillfälligt spelplats och från ett vindpinat alvar tar han oss med till en mellanstor stad någonstans på västkusten.
Dit anländer Jan Hauger för att söka tjänst som förskolepedagog. Men Gläntan är inte riktigt som andra förskolor. Det ligger på andra sidan muren till Sankta Patricia - med öknamnet Sankta Psyko - ett säkerhetsklassat sjukhus där psykiskt störda våldsbrottslingar vårdas. Gläntan är Sankta Patricias egen förskola, där patienternas barn vistas för att under noggrann övervakning få träffa sina föräldrar. En av Jans uppgifter blir att eskortera barnen genom de underjordiska gångarna som förbinder förskolan med besöksrummet på kliniken.
Jan är en duktig pedagog, men han har också hemligheter. Han har inte avslöjat för någon vad som egentligen hände nio år tidigare, när lille William försvann från den förskola där han då arbetade. Han har inte heller berättat varför han var så angelägen om att få tjänsten på Sankta Patricia: att det har att göra med att Alice Rami, den egensinniga sångerskan som han varit besatt av sedan tonåren, är patient på sjukhuset . Är något av dagisbarnen hennes? Jan är förbjuden att fråga, men lockelsen att hitta en väg in till de slutna avdelningarna och möta Alice igen växer.
En natt när barnen sover djupt hämtar Jan nyckeln till källardörren, låser upp och börjar gå nedför trappan som leder in till Sankta Patricia.
Med Sankta Psyko har Johan Theorin åstadkommit en psykologisk rysare i toppklass.
Som jag skrev igår så har jag nu en tävling där man kan tävla om lite annorlunda stödstrumpor.
Idag har jag givetvis tagit på mig mina egna nya för att se hur de fungerar i jämförelse med andra jag har hemma. Jag har kvällsjobb framför mig så detta passar perfekt.
De här är stickade på ett helt annat vis än de andra jag har så jag känner redan att de sitter uppe. Jag har förrut känt att de gärna glider ner fast att de är nya.
Dessa sitter bra. Härligt. SNYGGA är de också.
Är du intresserad av att vinna ett par stödstrumpor från COCOZ så gör du som följer:
Hur gör ni nu då för att vara med och tävla om ett par strumpor från COCOZ?
Först å främst handlar det om att kommentera detta inlägg. Sedan vill jag att ni ska länka till detta inlägg med min bild på strumporna i er blogg. För givetvis ska vi sprida denna sida vidare så fler kan få chansen att hitta dit och köpa snygga stödstrumpor.
Har man inte någon blogg går det givetvis bra att vara med och tävla genom att lämna en kommentar samt sin mailadress så jag kan återkomma till er om ni vinner.
Jag ber er även att meddela storlek. Jag har ett par vardera i dessa storlekar: 34/36 37/39 samt 40/42
Tävlingen kommer pågå i två veckor så fram till fredagen den 11 november 00:00
Jag meddelar vinnarna per mail så glöm inte att lämna den.
Stödstrumpor tror vi bara äldre använder. Men vi som har jobb där vi står och går mycket är otroligt hjälpta av stödstrumpor. Ska man flyga långt är det heller inte så dumt. Har du åderbråck eller är du gravid? Ja användningsområdena är många. Jag skulle säga att dom helt klart är för alla.
Hur fungerar en stödstrumpa.
En stödstrumpas uppgift är att öka blodcirkulationen
i ben o fötter. Stödstrumpan är en strumpa som sätter
ett yttre tryck runt fotankeln och upp över dina vader.
Trycket gör så att blodet börjar att cirkulera.
Detta gör att dina ben o fötter syresätts och din värk
o dina svullna ben kommer att må bättre.
Men det har funnits ett litet minus med stödstrumpor anser jag. De har ju bara funnits i vitt å svart å typ hudfärgade. Marinblå har jag nog haft med. Liiite trist.
Speciellt idag när långa strumpor e så poppis så är de riktigt synd.
Gissa om jag blev glad då jag upptäckte en sida som heter COCOZ
Eftersom jag ansåg att de hade så läckra strumpor så har jag fått chansen att lotta ut tre stödstrumpor till tre av mina läsare. Jag har tre par i rosa med hjärtan på.
Jag som jobbar i vården och dessutom mest använder klänning på jobbet tyckte detta var TOPPEN.
Hur gör ni nu då för att vara med och tävla om ett par strumpor från COCOZ?
Först å främst handlar det om att kommentera detta inlägg. Sedan vill jag att ni ska länka till detta inlägg med min bild på strumporna i er blogg. För givetvis ska vi sprida denna sida vidare så fler kan få chansen att hitta dit och köpa snygga stödstrumpor.
Har man inte någon blogg går det givetvis bra att vara med och tävla genom att lämna en kommentar samt sin mailadress så jag kan återkomma till er om ni vinner.
Jag ber er även att meddela storlek. Jag har ett par vardera i dessa storlekar: 34/36 37/39 samt 40/42
Kom igen nu och delta i denna tävling. Jag kommer klicka in på er blogg så jag ser att ni fäljer dessa små regler.
Tävlingen kommer pågå i två veckor så fram till fredagen den 11 november 00:00
Jag meddelar vinnarna per mail så glöm inte att lämna den.
En dag när jag kom till skolan så satt August och läste med Ulf. I en bok. Men bilder samt ord. Men bilderna täckta. En del ord som OCH osv måste man lära sig.
Han gjorde detta galant. Jag tror så på Cs arbete med August. Jag är så stolt.
Lyfta August.
Han KAN ju. Jag har även sett andra nu är så gravt Autistiska som faktiskt helt plötsligt fått till detta med att skriva och läsa.
Jag har fått nya infallsvinklar. Jag ser frammåt.
Jag vill ge andra tillbaka. Jag vill kunna ge andra tips och ideer. Stöd. Hur fan kommer man dit?
I mitt handledarskap på jobbet med elever får jag en del av detta. En del av att få lära det jag kan och är stolt över. Jag har även där fått chansen att jobba med elever med olika funktionsnedsättningar men fokus på att man kan lyckas om man vill. Skolan har ju inte alltid varit på samma våglängd men jag vet att man KAN. Om man vill. får rätt verktyg.
Att hitta rätt är svårt men jag älskar detta. Just nu har jag ett nytt uppdrag. Jag har elev ett helt läsår. Jag är lärlingshandledare. Detta är enormt skoj. Utmaning. Utvecklande.
Kan jag handleda på andra sätt enbart utifrån min egen erfarenhet? Hur? Hur gör man?
Exakt på utsatt datum kom han. Tre timmar från start till mål så var han hos oss.
Oskar blev storebror. Tre år gammal.
Bild. Jag och Albin i Kolmården när vi tittar på vår gojja Ville. Han är bara bäbis här. Albin är med och kikar på alla gojjor som fanns på gården. Min lille prins som gått och blitt 13 år.
Bild: Albin pysslar kransar. Detta är nog två år sedan. Jisses va liten han va här och det är ju ändå NYSS.
Men ibland är de just tomt. Tomt och innehållslöst.
Man får inget tillbaka heller så energin återkommer. Inget som ger det man behöver. Man själv hittar heller inte kraften att fylla på det tomrum som återkommer. Jag vet inte ens vad jag ska fylla det med. Jag har nog provat det mesta så jag tänkte att funkar sågspån så kanske ja ska välja de som utfyllnad nu.
Med sågspånet blir de i alla fall inte tomt.
Bild: Min gojja Ville. En albakakadua. En dröm jag hade. Ett tag fyllde jag mitt tomrum med fåglarna.
Nej ärligt talat har jag funderat igen. Jag kommer väl fram till mina ståndpunkter. Jag vet vad jag vill, tror jag. Men jag kommer inte iväg. Jag står och stampar. Jag gör tappra försök att ta mig vidare men åker likt en gummisnodd rakt tillbaka.
Några saker har jag dock tagit tag i. Fått några svar som gör att jag ändå känner att jag fått saker bekräftade. Att jag på något vis vet att jag har haft rätt i mina tankebanor som snurrar. Snurrande små spiraler där inne i skallen. Spiraler som tack och lov blitt mindre. Inte lika yviga. Som inte tar lika mycket plats och energi.
Bild: Mnin tattuerade varg. Symbol för mig. Tattueringar fyller något i mig i perioder. Det har blitt ganska många. De fyller något där och då. Ett behov.
I natt drömde jag om energier som någon ville ge mig som var gul till färgen. Jag ville inte ha den. Jag sprang. Jag värjde mig. Konstigt. GUL energi, varför ville jag inte ha den?
Urladdning och pånyttfödande. Nya saker. Nya mål. Nya drömmar. Inget intresse från andra givetvis men jag skriver ner skiten ändå. För att se de själv. Få min egen bekräftelse.
Ska jag ta tag i ett samtal? Ringa. Prata ut. Fråga. Undra. Berätta min känsla eller låta det vara.
Bild: Här är två av mina barn med Peter i Barbados. Jag har fyllt mycket av mitt liv med musiken. Samt böcker. Pysslandet.
Minnen. Dialekter som väcker så hemskt många igenkännanden. Att jag lät mig hamna i en sådan sits. Att en annan människa fick sabba saker för mig som betydde något och att den personen inte kan förlåta. Förstå. Saker återkommer ibland. Saker som är utredda och som jag accepterar men som gör mig så ledsen. Saknad.
Många saker. Du saknas. Jag saknar. Jag ångrar. Men inget sådant hjälper.
Bild: Min syster Irene. Syskonskap. Familjen. Saker som är tunga att bära. Irene som är 18 år äldre än jag. Men min syster. Någon som står mig nära. som förstått. Som kunnat finnas där. Stöttat. Men jag saknar. Vi är fem tjejer. Fem syskon. Jag är yngst.
Jag är glad för så många saker. Jag är näjd med utvecklingar som kommit och jag är så ledsen att jag inte kan dela dom. Att några människor i mitt liv som stått så nära försvann på vägen. Sorg. Förtvivlan.
Fick en vänförfrågan på FB. Jag satte nästan kaffet i halsen. Har en del ingen skam kvar? Önskar att det varit någon som jag ville komma nära igen. Som jag saknar. Men en plågoande hade mage att ens tro att jag ville. Komma och krypa efter allt.
Vad fyller vi våra tomrum med och varför får vi dessa att fylla? Jag är kanske inte ensam om detta men andra kanske inte alls tänker så. att de måste fylla något. Inte hela tiden. Har det med diagnos att göra? Har det med MIG att göra. Livet som blev? Eller de begränsningar jag har?
Bild: Jag. Bara jag. Rakt av. Ingen annan. Detta är just jag. Duger? Jo kanske. Jag duger. Visst gör jag de.
August frågade efter stallet när jag frågade om han hade svårt med fokuseringen ikväll varför man föds med diagnos. Om det liksom bara råkar bli sådär. Ja jag svarade att så är det nog. Att vi föds så. Att man inte vet varför. Han konstaterade att han har Autism och ADHD och att det är helt okej för man kunde lika väl ha blitt en dvärg som han sa om det också var något som bara råkade bli. Att man föds så. I hans ögon hade det varit värre tydligen så han valde Autism och ADHD. Att inte kunna hålla fokus på en lektion i stallet var okej bara han inte blev kortväxt.
Ingen vet om det blir lättare i framtiden. Men mitt mål är att hela tiden utvecklas. Lära mig av saker. Bli en aningen mer kunnig och klokare.
Gör du verklighet av dina drömmar? Kan du ens göra dom verkliga?
Jag skulle vilja tillbringa en dag i fågelparken i Helsingborg. Jag vill se pyramiderna. Jag vill se kakaduor vilt i Australien.
Bilder: En hyasintara samt jag med en Alba kakadua på Fågelparken.
Jag vill ha markiser och en ny soffa.
Men vad drömmer vi om att uppleva?
Ska man förverkliga de där drömmarna? Ska vi ge oss i kast med saker vi inte trodde vi klarade? ska vi prva på saker vi verkligen vill?
Framför allt, ska vi låta andra styra över våra drömmar och sätta käppar i våra hjul? Ska vi ha ihjäl andras drömmar och mål för att dom inte passar oss själva?
Hur ego får man vara?
Alla mina drömmar kan jag inte ens genomföra även om jag vill. Men några av dom. Å jag ska i alla fall flytta mina gränser så jag vågar mera.
Men om någon har möjligheten att förverkliga en dröm vad skulle du då göra?
Själv skulle jag vilja tillbringa en dag i fågelparken. Inte som gäst utan sådär som en som arbetar där. Eller varför inte följa med Röken en dag på Kolmården?
Jag fastnade för desa böcker. Det är lite vemod men jo jag har tyckt om dom. Denna fastnar jag dock inte i som jag brukar. Man har bytt huvudperson i de sista böckerna och jag hade väl förälskat mig i berättelsen som ändå pågick runt själva kärnan i böckerna.
Men givetvis. Läsvärd.
Arnaldur Indridason har länge varit Islands populäraste författare och hans böcker har nu utkommit i över trettio länder, tagit sig in på bestsellerlistor i många av dem och sålt i miljontals exemplar.
En kvinna som anklagas för utpressning misshandlas till döds. Detta sker framför ögonen på polisen. Trots det lyckas förövaren komma undan. Allt pekar på att han är en indrivare som anlitats av en respekterad och aktad medborgare. Samtidigt försöker en ökänd kriminell få kontakt med polisen. Med mycket dunkla avsikter.
Liksom i Mörka strömmar befinner sig Erlendur på resa, sökande efter klarhet i sin brors försvinnande. Huvudpersonen är denna gång Sigurdur Óli, som vi känner från de tidigare böckerna.
Förutom den spännande och täta mordhistorien får vi också en kritisk inblick i det korrupta bankväsendet både på Island och i andra länder innan den stora bankkraschen ägde rum 2008.
Text och bild har ajg som vanligt lånat från www.bokus.se
Ja de blir ju lite kort ibland. Här kommer lite av det jag gjort sista dagarna.
Glöm inte att jag gärna gör kort och annat på beställning. Ni hör bara av er i en kommentar. Allt går att fixa och posten fungerar om du inte bor nära.
Jag målar även ord på canvas. Så hör av er. Det är ju jultider. Personliga julkort? Ett kort bara för att man vill skicka en hälsning? Krya på dig? Tänker på dig? Kalas, dop bröllop. Inget är omöjligt.
Igår var vi och träffade C på träningsskolan. Hon visade oss den metod som hon jobbar efter för att komma vidare med August läsning.
Man jobbar efter Karlstadmodellen, men för att det ska vara helt och hållet detta så är det viktigt att vi runt August är med och arbetar lika. Att vi har samma mål och vet vad de tränar på.
Malou var med också. Vi har fått helt nya infallsvinklar.
Bild: en liten glassätande August.
Att tex inte jobba med stora versaler. Att det blir för lika. Som block. Jag har hela tiden gjort just detta för att jag trodde det var enklare. Men så är det alltså inte. så numera är de de små bokstäverna som ska användas.
Vidare ska vi inte tärna bokstäver. Vi ska träna dess LJUD.
Sedan ska vi i det vardagliga träna siffrorna men lära honom betydelsen av siffran. Vilken siffra hör till ordet TRE tex. Inte bara att man kan räkan till TRE utan vilken siffra är de som är just TRE. Ett till tre kan han bra men vi börjar med ett till fem så han kan känna att han lyckas.
Bild: Min fina Albin.
Jag har redan hört vad de jobbar med hemma. Inte för att jag vetat vad han pysslat med där i tevesoffan men han har tränat rim och han har suttit och sagt kkkkk ttttt, ja bokstävernas ljud.
Han hade utvecklats enormt bara på ett kort tag nu och han vill och verkar tycka metoderna de jobbar med är roliga. det är så viktigt att behålla glädjen. Man jobbar med olika saker under korta pass.
Detta känns kanon. Jag tror på detta. Lärarna runt August tror på detta så nu kör vi. Det kännas kanon.
Bild: Albin. Detta är en äldre bild. Jisses va tiden går.
Vidare blev det en del matte sent på kvällen för Albins del. Matten är svår. Jag är själv inte så himla bra på matte men just nu höll de ändå på med saker jag kan. Så vi satt och jag försökte lära honom lite strategier. Han kör lätt fast och idag på morgonen repeterade vi och jag bad honom be hans lärare att hjälpa honom igång nu när det är prov idag om han kör fast. Strategier för hur han ska göra när han inte kan. Inte fastna utan ta nästa tal och återkomma sedan. Jag hoppas det ska gå bra. Det är enormt svårt när man har det tufft. Matten är hans stora gissel. Annars är han enromt duktig att ta med sina läxor hem och vverkligen träna och så. Han har ju läxor varje vecka vilket Oskar ALDRIG hade. Man ler lite åt detta då Albin har samma arbetslag osm han hade på högstadiet.
Men som sagt man är så glad när man kan hjälpa honom. För precis som med August måste man ju peppa och visa på att de faktiskt KAN. Man måste lyfta dom. Man kan inte ta fasta på det de inte KAN. Utan visa på vad de faktiskt lyckas med.
Att önska dom vidare. Att nästa gång önskar jag att det blir såhär, att du gör på det här sättet. Jag vet att dom kan. Men ibland behöver man mera stöd. Stödet måste utformas på rätt vis. Även om det är skolans ansvar så måste man jobba hemma med. Det är verkligen allas stöd som behövs.
När jag var liten växte jag upp med en hästtokig syster. Hon var väl nästan alltid i stallet. Hon cyklade och gick dit i snöstorm om så krävdes.
Hemma lekte hon med såna hästar i plast och byggde hagar av pennor.
Bild: Min syster till häst. Detta är min systerdotters lillasysters häst Curre.
Givetvis var jag nyfiken på hästar när jag själv blev lite äldre och började så smått på ridskolan. Jag tig mig dit själv. Jag minns även att man inte lärde sig speciellt mycket. Man red runt runt mest på hästar som visste precis vad de skulle göra. Jag vet aldrig att jag fick lära mig tränsa eller sadla eller ens ta hand om hästen.
En sommar lät ändå mina föräldrar mig hyra häst. Jag hade då en kompis som bodde på landet och hade hästar. Där var jag och en tjej till HELA sommaren med varsin hyrd häst.
Jag vet inte att mina förldrar la någon som helst energi på denna sommar mer än att de hade någon överrenskommelse med kompisens föräldrar. Vi hade en kanonskoj sommar givetvis men där och då insåg jag ju också va lite jag kunde om hästar. Va lite jag lärt mig.
Bild: August sitter i sina nya ridkläder och väntar på att få rida han med. Vi är med min syster och rider. En förmån. Inget som är självklart.
Hästintresset har alltså inte följt med mig. Det stannade där den där sommaren. Men vi hade en toppensommar men hästar och hundvalpar och nätter med fniss.
När August började vara hos Malou kom så hästarna in i hans liv. Hästar blev en stor del i August liv. De tillbringade hela första året jättemycket i stallet. August utvecklades enormt.
Jag var kanske med en eller två gånger och var väl mest rädd. En stor hingst som var lite väl full av energi. Malou som är liten och späd vid sidan av en för mig galen häst och där på ryggen satt min August.
Men jag litade på Malou och jag såg glädjen.
Bild: August ger Acke en puss på kinden. Första hästen August lärde känna.
Att bara vara med sådär i ett stall och rida lärde August mycket. Bland annat att just sköta hästen och givetvis att våga sitta på. Men om man ska LÄRA sig rida krävs allt lite mera. Så jag beslöt mig här i sommras att nu var de dax för ridskolan om han nu ville fortsätta. Givetvis ville han och vi anmälde oss till ridskolan och det blev en grupp för funktionshindrade.
Han var med ett antal gånger men sedan ansåg vi att August som hade en del förkunskapet inte heller passade i denna grupp så nu rider han i en vanlig ridgrupp. Fixar hästen själv och rider helt självständigt.
Bild: August rider på Curre. en fin solig eftermiddag. Ja mamman som inte själv rider kommer ut. Inga fel att sitta ute i solen medan August rider.
Vad gör jag? Jo jag sitter med de gånger jag är ledig på läktaren. Ser glädjen i mitt barn. Jag har ju haft otrolig hjälp där i stallet av Malou och av personalen. Jag är ju inte van hästar. Det är inte mitt intresse. Det är sonens intresse.
Syrran rider igen sedan några år tillbaka. Hjälper till med två hästar. August har givetvis fått vara med där. Men jag förtydligar. Har man tänkt sig lära sig rida så är de ju trots allt ridskolan som ger detta. Kunskaperna. Basen. Vad man sedan vill göra av sin ridning spelar ju inte någon roll alls. Man måste inte komma någon stanns. Det handlar inte om att börja tävla osv. Det handlar om att få baskunskaperna och ha chansen att vara bland djuren.
August får rida så länge han själv tycker om att hålla på. Så länge han vill till stallet så blir det stall. Är dagen fin idag så kanske vi följer med syrran och tittar när hon rider.
Jag är inte hästintresserad. Men jag kan erkänna att jag var stolt över mig själv i måndags när vi var med August på ridlektion. Att just jag klarade av att få av tränset. Få på den där grimman även om jag stod där länge å väl å funderade. Jag fick av sadeln och vi borstade och gjorde ordning hästen. Att stå där nära denna stora varma kropp som lite lätt buffar på en. som litar så till fullo på en och att känna att man klarar av det är en enormt känsla. Hovarna fixade jag med med lite pepp från både August och ridfröken.
Bild: August på hästryggen. Lycka.
Men man måste inte detta som förälder. Man kan bara låta barnen ha sina intressen. För att DE vill. Låta som växa i sina drömmar. få prova på. Man måste inte vara så närvarande. Ibland räcker det med att tillåta och köra dom.
Men givetvis har jag stått i ishallen å frusit när Albin spelat bandy och givetvis kommer jag stå där i ridhuset i vinter å se lyckan i mitt barn. Se vilken utveckling han har. Jag kommer aldrig säga att man inte får prova på. Jag kommer heller aldrig någonsin förlita mig på att andra ska ställa upp i sina stall med hästar. Det är en för mån vi haft att få följa med min syster och att Malou haft sina kontakter. Att jag har arbetskamrat med hästar och att August fått rida där. Men jag kommer aldrig ta detta för något självklart. Ridskolan är toppen och jag vet att mitt barn får lära sig rätt från början.
Bild: August i en trav med Curre.
Ett intresse varar inte livet ut alla gånger. Men det man fått prova på ger en ändå något. Jag vill vara tillåtande. Jag hoppas aldrig mina barn säger att de inte fått prova för att mina gränser varit mot dom. Ibland har pengarna styrt men för övrigt hoppas jag att de fått möjligheterna.
Ibland så kan man gå över lik. För att komma dit man själv vill. Det är väl okej på sätt och vis. Men inte så att man gör andra illa eller enbart tänker på sig själv.
Ibland kan man nästan ge upp allt för att få göra det man vill. Innerst inne.
För mig just nu så är de barnen som står i centrum.
Bild: Systersonen med papegojjan Ville. Inget av barnen valde nitt intresse för fåglar.
När det gäller barnen kan man verkligen ta sig över lik. Man kan slåss på flera sätt om än bokstavligt.
Man stöttar dom i sina val. Å inte är valen alltid så kloka, genomtänkta eller rätt. Inte är det lätt att veta vad man vill som tonåring. Massor med saker lockar. Massor med saker vill man. Det finns så mycket som verkar kul. Många saker förstår man sig inte på alls som förälder. En del saker skapar till och med både obehag och rädsla.
Vissa saker förstår man sig inte på alls. Men man måste ändå försöka inse att barnen är egna individer. De måste ta sina egna beslut och lära sig av sina misstag och erfarenheter.
Bild: En av de hojjar mina barns pappa ägde när vi var gifta. Inte hade jag fått intresset för hojjar om det inte varit för honom. Aldrig hade lillkillen fått åka med på crossen o det inte varit för Malou även om två av syskonbarnen åker.
Vi som vuxna vill så gärna styra, vi vill ju så väl. Men ibland får vi släppa taget en aning och släppa dom fria.
Det är ju inte mina drömmar eller visioner som är de rätta för barnen i alla lägen. Jag kan bara berätta hur jag tänker. Hur min erfarenhet är.
Att inte låta barnen få prova sig fram kan ju bli förödande i slutänden. Att jag begränsar saker som jag faktiskt enbart gör utifrån mina egna tankar eller rädslor eller farhågor. Ibland är de pengar som styr. Ibland är det bara vi själva som inte vill.
Bild: en av mina tattueringar. Inte hade jag tattuerat eller piercat mig om jag lyssnat på min mamma. Inte hade jag fått ha detta om hon hade fått bestämma. OM hennes val hade fått styra hade jag inte ensa fått välja kläder jag använt genom åren. Givetvis fick sonen ha rosa hår när han ville detta.
Vi måste ju kunna stå över de där ibland. Ge dom chansen.
Ibland är de ändå rejält tufft i denna tonårsvärld där de ska prova så mycket. Ge sig på så många saker. När de gång på gång ställer till de på ett eller annat sätt. Inte på sätt som är livshotande men när de ändå uppstår saker som gör att man som förälder känner att nej nu orkar jag inte. När man står där å säger ja va vad det jag sa? va det inte detta jag sa skulle hända? Men hur ska de lära sig om de inte får testa? Och tänk om jag som förälder hade fel? Tänk om det blev rätt, för dom?
Sedan finns ju alla de föräldrar som inte bryr sig alls. Eller som inte släpper in andra än sig själva. Där man tror att man alltid kommer vara barnens medelpunkt. Där man inte ens förstår att flera runt ens barn finns. Att de kan ge saker till barnen man aldrig själv kan. Tänk vad Malou gett min August. Inte har jag haft samma möjligheter som hon. Inte hade August fått växa så enormt som han gjort utan henne. Hon har ju tillfört saker i hans liv jag aldrig hade haft chansen till. Inte hade han haft hästarna om det inte varit för henne. Tänk att han genom henne fann något som han kunde lyckas med. Inte hade min grabb haft intresset och chansen till bilträffar och båda detta med musiken om MINA intressen hade fått vara i fokus. Inte hade jag förstått vilken potensial de haft om jag inte låtit andra ta över ibland.
Bild: Albin tillsammans med Peter Samuelsson basist i Barbados. Inte hade nina barn fått uppleva detta runt bandet om det inte hade varit för mig.
Ibland så ger jag upp. Just nu är de tungt. Jag frågar mig hur lång uppsägningstid jag har. På att leda rätt och forsla omkring å ta reda på och fixa till. Men jag vill ju. Klart man vill. Men ibland tar orken slut. Luften går ur. Man fixar och har inte ett skit för att man gjorde de. Man ställer upp eller lägger hundra procent och så säger dom att nej nu förstår du tänker jag hoppa av. Detta var inte rätt. Luften pyser sakta ur och man känner men va i helvete. Vi kämpade ju så hårt med detta. Är de såhär de skulle bli?
Bild: Inte hade hag träffat väldens finaste Daniel om jag inte vågat. Inte hade mina barn fått denna underbara människa i livet om jag inte vågat. Tänk att ha en sådan tillgång. en superbra pappa samt en extra-vuxen som finns där. Som är en stor del i deras liv. Tillsammans med mig och deras pappa.
Så igår några timmar med August i stallet var en räddning.
Att stå där och känna en varm mule mot sin hand. Titta in i dessa kloka ögon. Att stå och fundera på hur fan jag ska få av tränset med alla dess spännen och vad som var upp och ner på grimman. Hur i helvete jag ska våga ta hoven och kratsa den. Men att ändå känna detta stora djur nära mig. Värmen från dess kropp. Känna hur hästens mule känner lite på min rygg när jag tår där och borstar buttar lite lätt och funderar på om man kan få något gott när man ändå varit så duktig? Ser mitt barn LEVA. Lyckas. Höra ridläraren peppa barnen. Se lyckan i barnen när de kan. Se att sonen har kompisar. Sitta där på hästryggen och prata och fnissa när man ska lyssna på hur man ska rida en bana.
Bild: Albin med sina trummor. I vardagsrummet.
Att sedan komma hem å se att tonåringen mår bättre. Han på 13. Att den där på 16 kommer hem å bara har ordnat de där som var kaos i söndags. Tänkt igenom de vi pratat om. Funderat igenom valen. Funderat på vad han ska, vilken väg han tror blir rätt. Tagit upp detta och kollat upp möjligheterna. Valen är inte enkla. Herregud livet har just börjat.
Men ibland är de tufft när de vacklar hit än dit. Ibland får man stå där på en ishall eller trängas i ett badhus. Ibland får man backa för en stor häst man inte känner att man vågar sig på. Ibland får man sitta i timmar och höra gnisslet från en elgitarr eller trummors evigt dunkande i ett ensamt solo som hör till en låt eller så man inte ens kan höra. För att en annan dag få höra en gitarrlåt med sång som gör att tårarna rinner. Eller se att man vågar hjälpa barnet med hästen. Eller se dess lycka med trumman på magen. Att se lyckan när man kommer upp i galopp. Känna värmen när tonåringen sitter med flickvännen i soffan och den första kärleken lyser.
Bild: Jag hade aldrig träffat katy Perry om jag inte gjort en galen sak. Något jag aldrig skulle gjort.
Vad gör vi inte för våra barn? Ja vi står ofta tillbaka för deras val. Leder dom på den krokiga vägen i livet. Låter dom prova på. Låter dom knyta band vi aldrig skulle få för oss att göra.
Vi står tillbaka och låter dom få prova och lära sig livet. Vi går över lik. Men inte över de lik som passar oss själva utan de lik som gör våra barn starka och säkra. Inte ger dom tvivel och rädslor. farhågor inför det som KAN gå fel. Utan hjälper dom över liken så de växer.
Ja visst. Det blir lite inredningstänk när man ska fixa till en helt ny våning.
Igår fick Albin mera klart på sitt rum samt att jag fixade lite mera på den nya våningen. Oskars rum är väl klart i det stora hela nu.
Lägger in ett gäng halvbra bilder.
Alexandra fick klart i sitt fönster hon med, förövrigt vet jag inte alls hur rummet ska inredas. Men några hyllor ska väl komma upp idag hoppas jag.
Bild: Albins rum
I hans rum ska en garderob in också. Kanske skulle man ta en tur till Ikea idag och köpa en?
Bild: Alexandras fönster. En vit hissgardin. Några få detaljer i fönstret. För övrigt vet jag inte hur jag ska inreda detta ganska stora rum.
Bilder: Givetvis har vi toffsar på dörrarna. Vi har lite tassels som Maria.
Bild: En lägre garderob från Hemnes serien på Ikea. Den står på barnavdelningen men passade perfekt för oss med snedtaket. Tyvärr finns den bara i vitt. Alexandra kör ju Hemnes i svart i sitt rum så där passar det inte riktigt även om jag gärna skulle ha en garderob där för förvaring av tex vinterkläder.
Bild: Oskars rum. Detta rum är jag avis på. Massor med plats. Massa möjligheter. Detta är väggen rakt fram med den underbara fondtapeten som jag valde med blommor. Grå svart i bakgrunden. En hissgardin i svart med lite vita och röda texter som CHILL o VILA osv som passar honom. Några röda lycktor i fönstret. Hemnes byrå med lite av varje på. Några blommor lyfte rummet och tavellist med böcker samt foton ska fyllas på. En liten bräda med orden CARPE DIEM står ganska bra i kontrast när de gäller Oskar. Han fångar dagen ganska bra.
Bild:
Bredvid garderoben fick en av våra äldre fotöljer ta plats. Vi fick mera plats i vardagsrummet. Sängen... och här har jag lagt fram lite kuddor och filt vilket inte kommit på plats när ja fotade. Hoppas bara dessa saker inte ligger över hela golvet senare.
Bild: De viktigaste för Oskar var ett stort bord för datorn. Som ni vet är detta med datorer en stooor del i ungdommarnas liv. Jag kan ju säga att jag är enormt glad att Oskar har sin Louise nu. Att få flickvän/pojkvän kan ju annars vara ett problem då ingen annan tid finns till annat. Men nu har ju Oskar LITE annat än datorn. Det anser jag vara hur sunt som helst. Att inte bara sitta vid datorn. Ser ju hur övriga barn i familjen är. Man måste till och med rusa ifrån en film i reklamen för att göra några tryck på datorn. Jag tycker det är enormt sjukt. Här får vi många gånger liksom bestämma att nej nu är de bra. Ingen dator under en film osv. Inte ens kompisar drar dom från datorn.
Men här är alltså herrns datahörna. Där kan man med andra ord sitta två. Det är kanon om man lanar eller om man som herrn själv vill ställa upp ett helt hav med skärmar osv. En till stol är väl kanske något mamman ska införskaffa åt honom vad det lider och sladdhärvan får jag nog tyvärr leva med.
Bild: En detalt jag gillar i Alexandras rum är stafliet som hon fick av farmor och farfar förra julen. Men för övrigt har jag inte en susning om vad jag ska hitta på. Några mera möbler ska väl hittas men bäddsoffor och allt som stod på önskelistan har jag inte någon lösning på ännu. Köper inte något billigt skit som inte fungerar. Hade jag råd skulle jag köpa mig själv en ny soffa till vardagsrummet och därmed kunna ställa upp de soffor vi har nere idag uppe. Men tyvärr har jag inte råd att införskaffa den soffa jag sett så det får bli ett annat projekt och under tiden kommer jag inte köpa några bäddsoffor. Två soffor finns här nere och fungerar utmärkt den dagen jag byter soffa nere. En av dom kommer jag ställa i ena kupan och då fins de fotöljer över som jag provisoriskt köpt dit. Albin vill ju gärna ha en fotölj till sitt rum så just nu lutar de mesta åt en garderob till hans rum samt fotölj dit. Hans tur att få lite saker. De där uppe har en hel våning att röra sig på SJÄLVA när de är hemma. Där finns extrasäng i det andra rummet som då står tomt samt en kupa med två fotäljer. Där ska vi få in en teve på väggen framöver så de har verkligen plats för sig själva ändå.
Tankar... snart ska jag ta tag i lite fix i tösens rum.
Albin köpte en stor tavla med Londonmotiv i julas. Från Ikea.
Idag när jag skulle köpa gardiner till stora grabbens rum hade de fått en hissgardin med Londonmotiv på Hemtex. Så givetcis fick den följa med hem. Mattor fanns med och eftersom sonen efterfrågat sådana fick jag med det hem också. Samt en hel del annat.
Mattorna hade jag tänkt uppe till Oskars rum men eftersom hans rum ser ut som krig får de vara till ett senare tillfälle.
Kan säga att ibland tappar man sugen. Visar man inget eget intresse för att få ett trivsamt rum får de nog ärligt talat vara tills de visardetta. Gardiner ska jag få upp och har tvättat ett av fönstren där uppe och även i August rum har fönstret fått sig en omgång. August var duktig och strök sin gardin själv. Han vill alltid hjälpa till.
Damm finns de gott om i det Anderssonska huset och jag har eliminerat damm i vårt sovrum, delar av vardagsrummet och i Albins rum. Alltid något. Jag säljer nu damm i lösvikt om någon skulle vara intresserad.
Ångrar lite att jag kastade eller vad som nu hände med de tavlor jag en gång köpte själv i London. Faktiskt fina tavlor med Londonmotiv. Nåja. Sånt är ju livet. Saker försvinner efter vägen men jag tror Albin hade gillat dom.
Jag har haft annat för mig helt enkelt å känner att bloggen inte ger det jag vill just nu.
Intresset är svalt från båda håll så jag tappade stinget lite. Synd då man vill på något vis. Nå någon.
De sista dagarna har varit lite turbulenta för min del. Jag orkar inte gå in på detaljer så jag avstår alltså helt.
Jobbat och försökt sova.... läst och spelat lite WOUDFUED... (tess701 om ni vill spela)
Sömnen är inte vad den borde och det har även varit fullmåne. Så igår somnade jag väl av ren utmattning och vaknade vid fyra med migrän. Somnade om och sov till elva. Så jag var väl trött.
Sitter fortfarande i morgonrocken och planerna för dagen blev avbokade. Inte pga migrän och stort sömnbehov utan av andra saker som helt enkelt inte spelade någon roll. får jag endast vara hemma och inne idag så är jag nöjd.
Mysa och se lite film.
Rekommenderar er att se BRON om ni missat den serien och den nya Danska serien DEN SOM DRÄPER.
De är underbart att ha sitt eget hörn. August sitter massor i sitt hörn med där uppe. Vi trivs.
Allt är så lätttillgängligt och jag har börjat plocka i sparade minnen som jag sätter in i min scrappbok som jag beställt från USA.
Som jag sagt innan så hör av er om ni vill köpa julkort inför den tiden som nu står för dörren. Jag kan skicka per post till er så tveka inte att få helt personliga kort.
Bild: Dregen. En av mina favvokillar. Sexig? Mycket.
Idag finns så grymt mycket ideal som jag har så svårt att skriva under på. Rejält smala människor med enorma bröst stora läppar som står ut som på en anka och helst ett blonderat risigt hår och en brun färg so nästan ser orange ut. Titta på hon blggerskan Kissie... HUGA inte konstigt att de driver med henne på Partaj på teve. Tragiskt. Jag tycker inte de är snyggt eller fint alls.
Någon måste ju ändå göra de eftersom så många ser ut så nu. Onaturliga.
Bild: Jag. Där ni ser mitt halsband och lite av min BH. En vacker bild som Daniel tagit.
Jag tror väl att allt ligger i betraktarens ögon. Givetvis är de ju jag som vet vad just jag tycker om och tycker är fint snyggt och sexigt.
Jag har aldrig sett mig själv som en sexig person men jag är ändå nöjd med hur just jag ser ut. Jag gör de bästa jag kan av de jag har. För givetvis är de väl bra att man bryr sig om sig. Att man tar hand om de man fått. Gör de bästa av de. För varför måste alla se likadana ut? Blir vi lyckligare om vi fixar kroppen under kniven? Jag tror inte de.
Givetvis är jag inte emot operationer. Det är alltid upp till var och en ich ibland finns det ju en medicinsk bakomliggande orsak.
Bild: Min tattuering över ena höften. Nygjord. Naken. Min kropp. Jag har mycket tattueringar. Peircingar några. Jag vet att sådant kan väcka ett motstånd direkt.
När jag var yngre hade jag ju inga bröst alls. När jag gifte mig första gången så fick vi sy in en BH. Kupa A. Jag var otroligt mager som yngre. Sjukligt mager. Inget satt bra. Svårt med kläder som sjutton. Jag tycker jag såg sjukligt mager ut fast jag inte svalt mig. Jag var helt enkelt mager. Fick ofta höra va mager jag var och mådde inte helt okej med detta. Men jag kunde inte påverka detta mer än att äta. Jag åt. Så det fanns ingen sjuklig orsak till detta.
Bild: Jag sittande i bara underkläder i ett fönster på ett hotellrum. Min Bröllopsdag. Daniel har tagit bilden. Jag anser inte att jag är mer naken än när jag hr en bikini. Mer klädd här för jag har strumpor. Snygga stayups.
Givetvis önskade jag att brösten varit större. Men de var små. Mina syskon hade bröst. Mamma hade stora bröst. Jag fick nästan inga alls. Både mamma och min ena syster hade varit magra men med stora bröst. Syrran tog till slut bort en del av sina pga onda axlar och problem. Så jag har aldrig önskat STORA bröst. Men bröst. När jag ammade Oskar så hade jag enorma bröst men de va just där och då.
Bild: Svart stayup. Sexigt?
Men så blev jag över 30. Kroppen blev äldre och jag var inte längre den där magra tjejen. Plötsligt hade även jag bröst. Ja utan att göra något hade jag bröst. Idag har jag en c kupa.
Så jag är som sagt nöjd. Jag har mage. Givetvis finns den där och gör sig påmind. Jag har fött tre barn. Men givetvis har även jag fått höra att folk tror att jag ska ha barn. Ett tag var ja så förbannad på de så jag tryckte en tröjja med texten STERIL över magen. Sån där som andra har där de står BEBIS. Ler.
Bild: Min man. Min hjärta. Min älskade Daniel. I ett fönster på hotellet. Vår bröllopsdag. Daniel är nog allt min första make inte är utseendemässigt. Så vida skilda kan detta med vad som är sexigt och snyggt vara.
Nej vi ska nog vara glada för den kropp vi har. Givetvis göra vad vi kan för att må gott på ett normalt sätt om vi har övervikt eller sådant. Men det finns oftast normala vägar att gå.
Älska dig själv som du är så kommer du att stråla och andra kommer tycka du är fin.
Det jag en gång som ung tyckte var sexigt är inget jag enbart gillar idag hos en man. Det finns så myket annat som gör en man snygg och sexig än den perfekta kroppen.
Bild: Peter Samuelsson. Basist i Barbados. en av de snyggaste å sexigaste killar jag vet. Men det är inte bara utseendet som gör att jag tycker detta. Peter e charmig å trevlig och har en enorm utstrålning.
Utrstrålning och charm.
Jag har nog inte attraherats av det bildsköna så....
Till har ja mina bruna leggins som faktiskt är fodrade. SÅÅÅ sköna. Med min långa tröjja till behöver man inget annat. Långa strumpor oxå... snyggt tycker jag.
Daniel köpte sig ett par så förbaskat snygga kängor i slitet brunt skinn...
Givetvis bär jag mitt ADHD smycke från Pilgrim. Älskar de.
Jag har läst alla hennes böcker och har följt Patrik Hedström och de andra ett tag nu. Det har blitt några år med dessa böcker.
Boken är bra. Välskriven med en historia som jag faller för. Rekommenderas som övriga böcker hon skrivit.
Äntligen - Camilla Läckberg är tillbaka!
Påsken 1974 försvinner en familj spårlöst från ön Valö utanför Fjällbacka. En fin påskmiddag är uppdukad i matsalen, men alla utom den ettåriga dottern Ebba är borta. Har de blivit utsatta för något brott eller försvunnit frivilligt? Gåtan har aldrig fått någon lösning.
Många år senare återvänder Ebba till ön och den gamla barnkolonin där hennes pappa med hård hand drev en internatskola. Hon och maken Mårten har förlorat sin lille son, och i ett försök att övervinna sorgen och gå vidare har de bestämt sig för att rusta upp huset och öppna ett bed and breakfast.
När Erica Falck får höra om parets planer blir hon både överraskad och nyfiken. Hon har tidigare forskat en del i mysteriet med den försvunna familjen utan att hitta någon förklaring. Nu söker hon upp Ebba för att höra vad hon vet. Dessutom har hon själv en del att berätta om kvinnorna i Ebbas släkt - en historia fylld av tragiska öden och hemligheter.
Ebba och Mårten inleder sitt renoveringsarbete, men knappt har de börjat förrän de blir utsatta för ett mordbrandsförsök. Och då de några dagar senare bryter upp matsalsgolvet finner de intorkat blod under plankorna. Det tycks som om ondskan i det förflutna har hunnit ifatt dem. Under utredningen av branden börjar Patrik Hedström och hans kolleger gräva i det gamla fallet igen. Vad var det egentligen som hände Ebbas familj?
Med den mycket efterlängtade Änglamakerskan följer Camilla Läckberg upp succén med Fyrvaktaren och de övriga böckerna om polisen Patrik Hedström och författaren Erica Falck.
Om Fyrvaktaren
"Jag nästan slukar den sjunde boken, nyutkomna 'Fyrvaktaren'! ... Som hon brukar flätar Camilla Läckberg sin intrig mellan ett 'då' och ett 'nu', men lyckas bättre än någonsin tidigare. . 'Fyrvaktaren' är Camilla Läckbergs bästa bok hittills." Dagens Nyheter
"Läs Fyrvaktaren, den är en välskriven fullträff!" Norra Västerbotten
Jag tror på att vi behöver något form av personlig utveckling.
Att man behöver ha ett mål. Något där man kan känna att man kommer frammåt. På något vis.
Det kan vara i yrkeslivet givetvis där jag tror många känner att ordet personlig utveckling hör hemma. Men jag tänker även på det egna planet. Hemma. För mig själv.
Att man känner att man duger till och går frammåt. Hittar saker som gör att man lär sig nya saker. Får nya erfarenheter. Det är ju en utveckling.
Bild: Ny frissa, ny färg... rött.
Själv har jag väl två saker som jag nu känner kommer vara just en utveckling för mig. Jag har bytt förening och är nu medlem i Attention. Att kunna lära mig mera omkring funktionshinder och hjälpa andra. Att få chansen att utveckla dessa bitar och det jag hittills lärt mig har jag ju tagit med mig in i mitt liv. BÅde privat och arbetsmässigt. Min syn på människor har ändras radikalt sedan jag klev in i diagnoslandet. Bemötandet av andra har ändrat karaktär och man har blirvit mer öppen och ser saker på ett helt annat sätt.
Något jag brinner för annars är lärandet. Jag skulle aldrig vilja bli lärare. Men jag är handledare för elever. Jag har gått en utbildning på gymnasienivå så är jag utbildad. Jag har haft elever i några år och har tackat ja även till elever från andra skolor och orter vilket har lett till att jag haft fler elever än vad det brukar bli. Jag brukar ha en förstaårselev under vårterminen men eftersom jag haft andra elever så har jag vissa år haft tre. Både vuxenelever samt ungdomar från gymnasiet.
Det är enormt utvecklande och mina arbetskamrater berömmer mig för det jobb jag gör.
Nu har jag fått äran att ta mig ann en elev från en lärlingsutbildning. Så nu kommer jag har elev tre gånger i veckan och i ett helt läsår. Det ställs helt andra krav på mig i denna roll. Detta är så mycket större. Nervös men ser fram emot detta. ENORMT.
Jag hoppas inom kort få gå en utbildning för handledarskap för lärlingsutbildning. Detta är så spännande. Att jobba med elever och som jag brukar säga LÄRA DOM ALLT JA KAN.... för lite så är de ju. Jag får lära dom grunden. Lära dom att stå på egna ben. Visa dom mitt yrke som jag är så stolt över.
Så onsag torsdag fredag har jag elev.
Jag känner sådan glädje i att få den här chansen. det är utveckling. Man får tänka till. Hålla sig uppdaterad.
Jag har läst de andra fyra om kriminalaren Malin Fors från Linköping. Ja jag tycker om dom. De är lite annorlunda i sin berättelse. Men jag grips ändå. Jag följer Malins speciella öden. Som ett gift. Man lär känna sina karaktärer.
Det är tidigt i maj som den unga barnfamiljen på skogspromenad utanför Linköping hittar det svårt sargade liket. Det är otäckt välbevarat och spåren efter tortyr på kvinnokroppen är bara alltför tydliga. Kriminalinspektör Malin Fors tycker sig omedelbart se likheter med fallet Maria Murvall, den unga kvinna som hittades våldtagen och brutalt misshandlad i skogen för fl era år sedan och som sedan dess varit okontaktbar där hon sitter inspärrad på Vadstena sjukhus. Av en slump träffar Malin en psykolog från S:t Lars i Lund som berättar om ett liknande fall, och plötsligt tycks Maria bara vara en liten pusselbit i något mycket större. Men vad är det som är så fruktansvärt att det inte går att tala om?
Malin, som länge varit besatt av att få veta vad som hände Maria, är fast besluten att ta reda på sanningen, oavsett vart det kan föra henne.
Den femte årstiden är den femte delen i den kritikerhyllade serien om Malin Fors vid Linköpingspolisen.
Idag satte jag mig på nya arbetsplatsen. Pysselplatssen.
Kändes ju inte fel. Ordning på grejjerna. Hur länge? Än sålänge.
Köpte helt uderbara papper igår och eftersom jag numera jobbar i ett lite mindre format kändes de härligt att sätta tänderna i dessa. Okej att skära itu.
Fortsätter i lite bruna toner i boken. Vet inte varför. Lite vintagestil... kanske inte i hela boken rakt av men just nu är de dessa papper jag fått en förkärlek till och vill föreviga.
Julpappren är här och tanken var att jag skulle börja lite smått med julkorten. Men det blev en sida i boken istället.
En sida för mamma. En gammalt foto på mamma som liten flicka med rosett i det ljusa håret.
Julkorten kommer. Snart. Tankarna finns. August fixering vid julen verkar ha avtagit. Blev till och med arg när de gjorde reklam för någon julkonsert på teve. Annars brukar han börja riktigt tidigt med jul och fortsätta långt in i februari mars. Brukar finnas ett lite brake under sommaren. Ändå var vi ju på Tomteland i år. Men än så länge bara ett litet litet tipp tapp i bilen i morse. LER.
Är du intresserad av personliga julkort får du givetvis höra av dig. Kanske har du någon du vill ha ett lite extra fint kort till.
Å så kom då maken hem för ett bra tag sen å sa att spelar du wordfeud? öööö ne va fan e de?
De spelar ALLA nu... å så laddar han hem detta å ja va säger man... man e fast.
Att jag på något sätt lyckades radera min app idag gjorde att jag fick ett akut hjärtstopp.... messade maken... HJÄÄÄÄLP.... laddade ner igen... åååå alla spel ja hade på gång alla kontakter....
Ska göra nytt konto... går inte ja finns redan.... men VA FAAAAAAN!!!!!!... öööö jaha LOGGA in??? Ja ha ööö... okej... knappar in.... de laddar...
Stor suck.... PUST.... där e ja ju... mitt konto, mina spela... vafan håller ju på att ge den förbannade Grendal stryk.... ÄNTLIGEN liksom.... å där är de... bara å fortsätta...
Äntligen får vi upp den nya fasaden. Jag har fasen skämts för vårt nergådda hus. Teglet är ju inget fel på men gavlarna med dåligt trä.... ful färg. Slitet. Hemskt.
-Titta här bor jag. Visst är huset fint? Å se va trädgården är förväxt också.
Nu kan jag snart stplt säga att vårt hus e snyggast på gatan. Å så viktigt. Ler stort. Givetvis inte. Men de blir de. Kanske inte pga att panelen blir bytt och ny utan för att vi har två takkupor som gör huset snyggare. Ett riktigt lyft.
Vi har valt plåt. OOOOOO!!!! Va har ni tagit plåt? Ja de har vi. Grafitgrå plåt. Så jävla smidigt. Inget underhåll. Spola av om de blir skitigt. Underhållsfritt och jag lovar ingen fan kommer se skillnad. Har en annan granne som har detta och de tog fan ett år innan ja ens såg de.
De går fortare att få på plats med.
Nu har kuporna fått lite plåt. Halva gaveln på framsidan ahr fått ny... men nu har de lagt ny plåt på altanen. Ja svart plåt där med. Ingen förbannad plast.
KANON e de ser ni. Jag tycker de blir bra.
Övervåningen är underbar. Satt där uppe förrut å pratade med en av mina vänner jag inte pratat med på länge. Saknaden har funnits där men jag är stolt. Dum. Men idag så.
Fick även veta att jag fått mera avlösningstid och mera helgtid för prinsen. Fyra timmar istället för tre. Han får en natt till på helgen. En hel helg. Kommer hem efter skolan på måndagen. Jag är så glad att Malou ville detta. Att hon är den stora del i vårt liv som hon är. Att jag fått lära känna alla fina människor runt henne.
Växa sig stark. Men hur gör vi med inlärningen när minnet är så svagt?
Hur gör vi när samhäller lägger hela ansvaret på en skola som inte har alla resurser. Som kanske inte ens kan nå målen även om kunskaperna är enorma.
Hur gör vi med itt barn som är minnessvag? Hur hjälper vi honom när problemet ligger i ett funktionshinder? När det är funktionshindret som sätter gänsen.
Vem tar ansvaret för att skaffa sig överkrafter ingen besitter?
Just nu famlar jag i mörker. Solen skiner men tröttheten har tagit över. Tröttheten som tagit min kropp i besittning och undrar hur den ska orka vidare.
Jag fungerar till och med på vem som ska sköta hemmet. vem ska orka de? Jag orkar ju knappt äta.
Hur ska jag komma vidare? Var ska man vända sig? Skolan? rektor? BUP? Regeringen..... gjort de... check. Leder ingenstanns.
Jag? Läser... går på föreläsningar.... frågar andra, ringer runt.... tränar hemma. Peppar, berömmer jobbar sliter.
Två barn till. Hemmet, jobbet, vännerna intressen.... orkar inget. Läser. Enda vilan. Inget hjälper. Flyr in i en bok med mord å elände. Sagans värld med trollkarlar och jag önskar jag kände en livs levande Harry Potter.
Idag ska ja träffa människor från föreningen Attention. Nu tar jag ett nytt steg. Det måste finnas en förening som fungerar. Som låter alla vara med. Där även jag kan bidraga med något utana tt bli nertryck i skorna.
Måste dela med mig av något jag läste hos Malou nu. En liten konversation mellan de två.
August & min konversation i köket innan ridskolan igår:
A: "Malou hur länge ska jag vara hos dig egentligen?". M: "Jag vet faktiskt inte. Jag hoppas på väldigt länge". A: "Tills jag är så gammal som Oscar?". M: "Ja, kanske. Men jag hoppas för alltid". A: "Jag måste ju vara hos dig när mamma & Daniel är borta iaf. Men varför vill du jag ska vara hos dig?". M: "Det är ju för att jag tycker om dig så mycket & när du inte är hos mig så saknar jag ju dig". A: "Jaha nu vet jag varför jag är hos dig!"
Något som är viktigt för att växa är att tro på sig själv.
Ett problem är för August att han sällan gör detta. Han tror inte alls han kan. Därför jobbar vi ju stenhårt med att lyfta insta lilla för att han ska se att han kan lyckas. Att minsta lilla faktiskt betyder så hemskt mycket.
När man har svårigheter i livet som August har är det lätt att man mister tron på sig själv. När man ser att man inte lär sig de saker som andra barn kan runt en.
Igår pratade jag helt kort med C som jobbar på träningskolan och som nu ska ja jobba tre dagar i veckan med August med den sk Karlstadmodellen. En modell att lära sig läsa. Hon vill träffa både mig och Malou för att berätta om hur hon tänker jobba. Hur vi hemma kan hjälpa till. För att vi alla måste hjälpa till i detta inser vi alla runt om.
Men det gör mig så himla ont när hon säger hur svårt hon ser att han har det. Att han inte minns. Att han inte klarar de små enkla sakerna. Rim och ramsor fungerade visst inte.
Jag fick så liten information så jag vet inte mera. Men givetvis känner jag sorg. De gör ju ont i mitt bröst. Jag önskar inte mitt barn dessa svårigheter.
Jag klamrade mig därför fast i att vi kom fram till igår att han skulle byta ridgrupp. Han skulle få rida i en grupp med barn som inte har funktionshinder.
Han kan ju rida själv. Han är superduktig.
Att berätta idag för honom att han skulle få byta grupp var ju hur härligt som helst för det såg ju han som något självklart. Han kan ju rida själv.
Så mitt i detta med att inte klara att lära sig läsa och skriva och räkna. De där man MÅSTE. Så är jag så glad att han faktiskt har lätt för något om det så BARA är att rida och ha hand om hästar och då lägger jag inte något negativt i detta. För detta är viktigt. Jätteviktigt.
Att känna att man klarar saker är så viktigt så man vågar tro att man klarar även annat.
Så idag var han då iväg med Malou på ridlektion. Även Lena var med och tittade för både jag och Malou har ju skrytit så om August nu.
Jag tycker det är jobbigt. För eftersom man ska ändra om och få upp saker ska de plockas ur och man ska hitta nya platser. Det ska rensas, vilket är positivt men ja de tar sin tid. Man får riva på så många ställen på en gång vilket gör att jag inte orkar.
Men de börjar ta form.
På eftermiddagen tog jag plats i en av fotöljerna å läste. Bara njöt av friden.
August har också sin hörna. Alla ska ha sin plats att kunna vara med i denna kombinerade ahll å allrum.
Minm egen pysselhörna är ju den ja gär mest nöjd med men även mössen har sin plats.
Nu sitter vi och bara tar de lugnt. Söndag. Imorgon är det dax för jobb. Varit hemma ett tag med influensa men nu är det dax. Ska bli skönt att komma igång igen.
August har stallet idag. Kika gärna in på MALOUS sida där ni kan se va duktig han är att rida i ett KLIPP
Han köpte lite nya ridsaker häromdagen. Det blev kängor, ridbyxor strumpor samt handskar.
