Idag har vi hunnit gå i skogen två gånger redan och tränat att åka bil. Yl... å mera yl och gråt så fort man inte vill eller det är läskigt. Vi har även köpt nytt halsband och ett koppel.

Det går bra att gå i koppel men nu är de dax att lära sig vad det innebär. Inte dra och gå dit vi vill. Han är otroligt lättlärd och lyhörd. Att sitta när vi kommer in och inte bita i handduken när vi torkar tassar håller vi på att lära oss och det går jättebra måste jag säga. Sedan tränar vi på att buren inne är platsen man går till när man vill sova och så. Nu vill han ju vara med oss å mysa i soffan. Men i framtiden är de bra om han tycker buren är trygghet och kan vara där när vi är borta korta stunder.

Sover hela natten och börjar näst intill på morgonen säga till när de är dax för att gå ut för att kissa och så.

Ni får gå in och besöka Labans uppfödare. Det finns ju fler goa killar till salu. Helt underbara valpar är det och en otroligt duktig uppfödare. Klicka in på CHEVROLET KENNEL

Bara ni ringer och åker och kikar. Kanonbra lynne. Jag är så nöjd måste jag säga. Jag tycker om att de är en Kennel, i litet format. Där hundarna står i centrum och att det är reggat. Att man följer regler och sånt. Det är tryggt. Försäkring man tar över och slipper karens och dålda felförsäkring och framförallt att Ulrika finns där. Hjälper till. Så man känner sig trygg i sitt hundköp. Som verkligen är intresserad av att valparna får de bra.

Valparna blev nio veckor igår och de finns alltså några hannar kvar.

Det blir lite mycket hund nu kanske? Ja men bätre de än att man är negativ... ler stort.

Jag är så trött.

Nu e jag less på detta. Är de brist på nått eller?

Går man till doktorn finns de säkerligen inte ett enda fel å så säger man att de är den tiden... för trötthet.

Ja vet att kroppen gått igenom för mycket en tid med men va sjutton hur ska man komma igång? Inte lätt när de är så tungt.

Jag är extremt känslig för både ljud och även ljus.... de är som om kroppen inte tål något. Lite stress symtom tänker jag själv. Men hur kommer man ur de? Tycker nog jag provar allt.

Svårt att vila och stänga ute allt med när man ska liksom fixa livet. Vardagen. Kanske är lösningen att allt återgår till det normala.

Torsdagkväll drar det igång med jobbet igen.

Sedan är de skönt att veta att Laban tvingar ut mig. Idag har vi gått en liten liten skogspromenad. Han tycker de är så läskigt så man får verkligen locka och locka. Så det tar ju ett tag innan man är igång med några längre stunder ute. Men många gånger blir de ju istället.

Magen har bestämt sig för att ge sig idag med. Den har varit i sitt esse ett tag nu. Så nu börjar de väl kanske å vara en sk upplösning. Men jag mår illa och detta är också tröttande.

Nåja. Man får ta en stund i taget. Goaste valpen har sovit på armen i natt. Äntligen någon som vill ligga nära... ler. Vi har varit ute och vi har fått frisk luft i alla fall. Barnen är hur duktiga som helst att hjälpa till hemma och grejja. Så denna dag kommer gå bra den med.

Jag har mer eller mindre tagit ett beslut.

Mindre dator.

Mindre intryck... hela tiden va uppkopplad å finnas tillgänglig.

Så nu tar jag Laban med mig in i sängen... fast han har ju somnat i soffan nu så jag stannar nog.... annars börjar vi ju om... leka kissa, leka lite till å så ut igen. LER.

Nu är bara vi två hemma å tre katter. Huset är tyst å jag njuter. Ni hörde rätt. NJUTER.

Nu är fokus på det man mår gott av. De sa Malou innan å de var just sånt jag behövde höra. Fokusera på det du mår gott av. Det som är bra. Även om de där som e tufft är där så fokus på de som är bra, känns bra. Hon e klok. Å nu har hon August.... en liten stund till i alla fall..

Tankar?

Jag har fått lite struktur på tankar och mår väl lite mer okej. Som jag sagt innan så är de mer psykiskt jobbigt när man mått fysiskt skit så länge. Många har så svårt att förstå eller sätta sig in i detta. Man ska inte begära detta heller. Men man blir ledsen när andra får de att låta som om man bara "gör" sig dålig. Som att man gör de för att man ska få sympati eller rent av få uppmärksamhet.

Som om jag tycker det är skoj att be om hjälp och  må dåligt.

Att skaffa hund var inte heller något som många ansåg var en bra idee alls. Varför har folk alltid så mycket åsikter om andras förehavanden? Allt från barnuppfostran till val av märke på skor eller diskmaskin har man rätt att säga sin åsikt om fast man i nästa andetag givetvis gör klart att alla får tycka va de vill. Men om man då inte har samma åsikt är man negativ eller så har man ju fel för alla andra är ju experter. Ingen såg min tanke kring detta med hund. Det var till och med så att jag valde fel ras. Hur kan man säga så? Rasen kräver mycket. Kräver inte alla djur mycket? Alla raser? Som om jag inte hade läst på eller tagit reda på. Jag har till och med vana av hund och hur visste man hur lite eller mycket jag visste och kunde?

Jag skulle inte köpa hund för att jag mådde dåligt. Det liv jag lever kräver mycket av mig. Så jag skulle tänka på att jag nu skulle få mindre EGEN tid. För det första är jag inte ute efter egen tid. Jag vill vara med mina barn. Jag behöver inte barnlediga helger och veckor. Jag skaffade barn och de är mina alla timmar alla dagar. Att ha en hund kan vara en ventil för något eget. Att ta hunden och gå ut är avkoppling. Jag går ju inte ut annars på en nyttig promenad. Hunden är också något som ger familjen något gemensamt. Något som för oss samman. Att redan ha massa extra jobb i en familj har inte alla och givetvis blir inte arbetsbördan om vi ska kalla den sådan mindre men jag ser saker positivt. Vad kan detta GE mig, oss....

Vi har haft helt underbara dagar med vår nya familjemedlem. Alla, HELA familjen på SJU personer har engagerat sig i vår valp. Vi vill göra saker tillsammans. Det måste inte vara utlandsresor och dyra saker. Jag tycker det är härligt att ta en promenad, men inte ensam. Men med en hund så är de annat. Sällskap. Men alla ni som vet kan genast berätta för mig att barn tröttnar så detta är ju vår smekmånad. Men att det skulle kunna finnas medlemmar i en familj som tar ansvar för djur och har intresse det är ju inte möjligt självklart.

Att "jobba" med en hund är ju inget som jag ser som värre eller svårare än att slåss med myndigheter och skolor ang mina barn. De som inte har DE jobbet med sina barn ja de vet inte hur kämpigt de kan vara. Hur påläst man behöver vara. När jag i veckan pratade med en politiker i en skolnämd, som alltså har ett uppdrag för skolan och är med och tar beslut om skolan och inte vet något. Som alltså vet mindre än jag då är de skrämmande. Att han på mina frågor om skolan ber mig vända mig till Försäkringskassan för når inte mitt barn målen så kan de hjälpa till med förtidspension. Ja sant...Barnet är som sagt nio år.  Så att säga att jag inte klarar av att fosta en hund gör mig ledsen... Det finns allt för många idag som jobbar med barn och är utbildade för detta som inte kan möta barn som behöver stöd och hjälp. Allt för många människor som inte kan bemöta andra människor överhuvudtaget. Det finns också allt för många som vet allt tror de och utan att "känna" mig kan säga att jag behöver ta reda på mera för att klara av att vara hundägare till den här rasen.

Vem har sagt att det inte är avkoppling att ha en hund som kräver min uppmärksamhet och behöver jobba? Å jag säger att ALLA hundar behöver jobba på ett eller annat vis. Men alla hundar behöver även vila. Det behöver jag också och vad vila för mig är det vet väl jag bäst själv?

När husse har vänt sig har Laban rest sig och följt med och slängt ikull sig igen. Nära. Han och husse har sedan snusat ihop kan man säga. Han låter som en liten nöjd gris men stundtals låter han som en liten ledsen vovve som saknade syskon och mamma.

Han sov ända fram till kvart över fem. Då var det dax för en kiss. Sov ju HELA natten. Sedan la vi oss igen men halv sju ringde matklockan. Då gick det inte att ligga mer. Mat och ut och bajsa och kissade.

Att sova sen? Njaaa..... inte gärna. Katterna ser konstiga ut men man kan kanske ändå leka lite med dom? Lite i alla fall, tycker han fast de ser knäppa ut och låter hemskt underligt. Så när de inte gick att somna om blev det för husse att gå upp och leka.

Nu på morgonen har han varit i full gång kan jag säga. Nyfiken på allt och överlycklig över alla som vaknat och kommit upp. Kissa hann han ju göra en gång inne för det går snabbt. EN gång sen igår är ändå bra. Vi har varit ute flera gånger redan och det går ganska bra med koppel. Han vill helst vara på gården.

Nu har han i alla fall kommit till ro hos mig i soffan. På en kudde. Små grisljud hörs lite nöjt mellan varven. Men så fort något låter så är han ju med och på väg. Det rör sig mycket hos oss. Alla är ju hemma även om husse just nu är iväg på övning.

Men oj säger jag..... det är allt fullt upp. LER. Under natten har jag sovit lite sådär för att man hela tiden är med och hör och känner och herregud, som värsta knäppisen.

Vår bäbis.

Laban fyra veckor....

Det blev en vovve Laban.

Omställning och jag kan säga att jag har aldrig varit en hönsmamma. Men NU är jag en hönsmamma.

Idag är jag SKITTRÖTT... helt slut.

Men jag är trött för att jag har lagt energi på något vettigt. Ingen energi på saker som tar energi. Ingen energi på negativa impulser. Inget som tagit det som jag behöver.

Jag har inte tagit några bra foton ännu. Men jag bjuder på en mobilbild.

Kan säga att vi har fem barn som är glada. Just nu leker vi för att sova gott om en stund. Kissat duktigt ute har han gjort. Ätit bra. Pipit lite. Myst. Sovit i alla möjliga ställningar. Köpt sig en bur att sova och mysa i. Varit på Granngården och varit social.

Men nu är matte trött.

Laban är busig och man tränar på att att stå fint till utställning. Han har gått i koppel helt okej. Hälsat på Mormor och Gunnar. Lärt sig kattspråket. Ja Baylies berättade att man använder småtänder att bita kablar med.

Just nu ger han tre barn en redig omgång på golvet. Kan lova att lillkillen verkligen ger dom redigt med stryk nu.

Åsikterna är många...

Jag tänker hund i ett hälsoperspektiv.

Nu funderar jag namn.

Mellan Schnauzer.

Karaktär. Mindre hund. Mycket hund.

Detta är Mission Imposible. Peppar och Salt.

Men han har sex bröder så vi får se om någon känns perfekt för mig, oss.

Ja jag har haft hund innan. Egen hund, Isak en Golden. Uppväxt med schäfer. Haft Amerikansk cocker....

Syfte? Komma ut. Jag går inte ut annars. Jag kanske rent av tycker något annat runt hund är skoj. Utställning? Kanske. Men jag vill ut. Jag går inte ut i skogen och tittar efter svamp ens nu när jag inte har hund.

Valparna var åtta veckor i tisdags. Å så handlar det om min sura katt.... va säger hon om en vovve som ska bo här? Hon är ju van hund, men sur kan hon va. Hon är ju nummer ett. Alltid. Vår Main Coon. De andra två de bryr sig inte mycket. Ler.

Namn va de..... Musse, Malte, Sixten eller Sigge.... Något spritnamn hade jag kunnat tänka så kanske rent av Whisky.....

Någon som har åsikter kring val av hund? Min dröm var ju Leonberger. Hade en ett tag men han blev för stark. För stor. Vi separerade också och det blev för mycket. Mellanstor hund är nog ett bra alternativ.

Men skriv gärna om ni har erfarenheter. Gärna om Schnauzer.

Katten är billig. REJÄLT och jag borde orkat upp å kasta ut fanskapet. Orkade inte. Å inte blev det bättre av att lyssna på honom heller.

Väl ute nu så låg han å drack vatten som smält från taket från stupröret och sedan i en hink med sten.... SUCK.

Det är lite svårt att hitta en ställning att ligga på. Det är ömt. I bröstet. Såret. Men det är ju ändå okej. Så glad att det gått så bra.

Tänk va glad jag är att det var så bra personal som faktiskt bemötte mig så bra. Det betyder enormt. Men nu ska jag försöka hitta något sätt att komma igen på alla plan.

Det har varit för mycket en längre tid. Jag mår psykiskt skit än fysiskt.

Vad behöver jag? Ja ni. Jag kan inte säga. Hur jag än tänker så är tanken vila och lugn. Jag är medveten om att jag inte kan detta. Ta igen mig. Jag har för mycket som jag inte kan släppa. Jag har ingen energi men är på högvarv. Man vet hur man ska koppla av men jag kan inte.

Jag kan säga hjälp mig, men man vill veta hur. När jag inte vet då?? Hur gör man när man inte vet. När man inte kan säga.

Jag lägger massa energi på saker som jag inser tar mer energi än jag har. Saker jag inte kan få ur skallen så jag eldar på, medan de jag borde göra inte orkas med.

En stund i taget.

Idag måste jag ta igen mig.

Det har varit rejält mycket nu.

Igår opererades jag. Min knöl i bröstet är borta.

Jag var rädd innan och ledsen. Hade tokångest. Mycket för gamla erfarenheter.

Men igår fick jag toppenbemötande. Så bra personal. Rätt folk på rätt plats.

Så det gick bra. Allt känns helt okej. Lite öm men inte så farligt.

Är mycket för övrigt. Livet ni vet. Så jag håller på att fixa och ordna men prio är att begränsa mig. Kan säga att jag idag tagit tag i en del kring skolan. Idag blev de kontakt med skolnämndend ordförande. Jag är en pain in the as... ler.

Men nu ska jag vila.... vila vila. Å jag ser framåt och är positiv. Ska försöka ta lite i taget och jag ska verkligen börja imorgon... å göra saker som jag mår gott av. Sjukskriven några dagar och så ledig lite. Sedan är de jobb på torsdag nästa vecka.

Ser fram emot det. Underbara männsikor på jobbet. Glad jag har dom.

Men nu är den slut.

Så jag är inte så aktiv. Det finns orsaker. Tyvärr så ses de för negativt så jag väljer att skriva att jag har jobbat. Att jag tyckte det var kul att träffa alla igen.

Nu ska jag försöka lägga fokus på några saker som är av allvarlig art.

Gick upp. Solen sken. Solen försvann. Det började bli grått. Det snöade... grått igen.

Kvalitetstid med mina två stora grabbar idag.

Ibland har jag dåligt samvete att mina barn måste gå igenom så mycket som har med mig som mamma att göra. Jag har och försöker alltid göra så gott jag kunnat. Men ni vet man känner ju ibland att stackars ungar som får ha en mamma som inte alltid är okej.

Men en sak är då säker och de är att genom detta har de en enorm erfarenhet och förståelse för andra. Att vi är olika. Att de är okej att må dåligt. Att man kan bli bra. Att man vågar prata om saker. Att man blir lyssnad på. Att jag är en mamma som står för de jag sagt.

Jag har sagt att jag inte vill att de ljuger. Att jag alltid får veta sanningen i alla fall. Jag har sagt att vad som än har hänt eller händer så berätta. Berätta och så försöker jag tillsammans med dom lösa det. Jag har sagt att jag inte alltid tycker det de gjort är okej och att jag tycker de är okej. Men alla gör fel och huvudsaken är att man lär sig och ställer till rätta. Står för det man gör eller säger.

Jag har en bra rellation med barnen. Jag är glad för de.

Jag är inte alltid en mamma jag önskar att jag var. Jag skulle vilja vara en annan mamma ibland.

Så när Oskar säger att han inte vill ha någon annan mamma än mig så är jag glad.

Mina barn har alltid gillat att jag varit med på saker. De har aldrig skämts när de va mindre å inte ville ha med mig på saker i skolan.

Men som sagt ibland tycker man inte man är så bra.... men jag vet att man får göra de bästa man kan. Att det alltid varit min avsikt.

Jag älskar mina ungar. Det är de bästa jag och deras pappa har gjort. Våra barn.

Mitt liv.

Jag har sedan 1998 gått igenom en hel del. Inte mer eller mindre än andra kanske. Jag säger bara att jag gått igenom en del.

Alla upplever saker på olika vis. Vi berabetar saker olika.

Jag har aldrig varit rädd att be om proffisionell hjälp. Under åren har jag jobbat hårt med mig själv. Tagit tag i saker. Lärt mig saker.

Jag har även fått inse att det är jag som måste göra jobbet. Det är bara jag som kan förändra. Mitt ansvar.

Genom hela livet har jag i olika former alltid skrivit. Fått ur mig tankar, rädslor. Känslor.

Jag har inte haft som mål att berätta allt. Jag har aldrig påstått att allt jag skriver om är om mig.

Jag har ibland skrivit saker som misstolkats.

Jag är inte en negativ person. Få förstår nog eller vet om vem jag är. De som känner mig rakt igenom är få. De har inga problem att förstå att jag mår skit ibland. Många ser en positiv stark social person. Detta gör en del trots att de vet vad jag går och har gått igenom.

Jag är en människa som inte förstår varför man ska låtsas. Varför ska jag le och säga att allt är bra? Varför får man inte må skit och säga detta? Varför får man inte säga att man inte gillar att vara ensam?

I det läge som jag är i just nu har jag inget behov att skriva ner vilka saker jag finner positiva i mitt liv. Därmed säger jag inte att de inte finns. Jag kan även säga att de gånger jag blivit rejält illa behandlad eller varit rejält sjuk så har jag alltid lärt mig något. Jag har alltid kunnat hitta positiva saker i det som hänt även om jag kan säga att jag kunnat vara utan många av händelserna. Men erfarenheten vill jag inte vara utan. En sak jag lärt mig är mycket om bemötande och förståelsen för andra människor.

Ändå vet jag att jag skrivit att jag var så glad att N fanns igår. När jag läste en sak som gjorde att livet rasade. Att hon alltid lyssnar och finns. Jag skrev att jag njöt av att se grabbarna spela igår. Jag nämnde att jag blev glad över ett sms från min son. Jag skrev även att jag var så glad att jag tog mig ut igår och fick massa go energi från två småprinsar... och dagen innan av en annan liten prins.

Idag fick jag oväntat besök av M.... det gjorde mig så glad. Jag behövde sällskap. Spontana besök. Hon kom för att hon brydde sig. Detta gjorde att jag fyldes med energi. Jag orkade ta tag i flera saker som inte gjorde mig dålig. Positiva saker.

Jag har även fått ett sms från en av mina bästa vänner. Han är lite tankspridd så de är inget självklart. Ler. Jag har chattat med två av barnen och det kändes så gott. Bästa A och N har givetvis messat mig.... i veckan har jag även fått mail där jag fått höra att jag är engagerad och gör ett bra jobb i ett uppdrag jag har. Jag har även fått veta att jag är saknad och att man bryr sig om. Jag har en otroligt bra avlösarare och helgfamilj till mitt barn. Han går i en toppenskola. Jag har även som jag nämnde häromdagen underbara svärföräldrar. Även en syster som jag idag ringt och som är ett otroligt stöd. En familj. En ny vän.

Sedan har jag en otroligt go och underbar man....

Hade även ett otroligt trevligt och givande samtal med Maria, som jag även länkade till i det inlägget. Flickor med ADHD.

Jag har ett arbete jag både är stolt över samt trivs med. Jag har fått chansen att jobba med elever och utbildning i detta. Jag har ett hem. Jag trivs där jag bor.

Jag har mycket positiva saker runt mig.

Även om man vill ha vänner, ibland saknar vänner så är jag inte otacksam över de jag har. Jag har aldrig menat att andra ska lösa mina problem. Jag har som sagt alltid fått ta ansvar för mina problem och löst dom själv. Jag har stått vid kanten och fått veta att ska du hoppa så kan jag inget göra, vill du inte hoppa så får du se till att ta dig från kanten. en av de tuffaste saker jag fått till mig. Men jag har alltid tagit mig från kanten. Själv. Sagt som de är.

Jag gav skuld.

Projekterade min smärta.

Skämdes.

Jag tappade tron och fotfäste.

Sitter nu här och allt jag önskade var någon som fanns hos mig. Inte att jag ska behöva göra något åt någon. Bara ha någon som fanns där. Ett telefonsamtal. Någon mer i soffan. Utan krav. Som bara fanns. Som hjälpte mig. Med mina tankar. Som kanske kunde reda ut eller få mig att tänka på andra saker en stund.

N lyssnade givetvis när jag ringde igår. Självklart. Det visste jag. Betyder så mycket.

Idag ensamhet. Det kan vara skönt. Enormt viktigt. Men jag behöver sällskap. Jag är inte i skicka att åka till någon. Jag är inte i form att överhuvudtaget fortsätta ta kontakt med andra. Jag gjorde några försök igår. Ringde, frågade om vi kunde prata. Men alla har inte tid. Sedan vet jag att just nu är det för tufft för de flesta att ta sig tid med mig.

Ett samtal igår gjorde att jag kunde ta mig ur mitt kaos en stund igår. Några timmar som gav mig energi. Men som också väckte frågor och tankar i mig som gjorde att jag undrade varför. Saker jag lagt bakom mig lite. Släppt. Men skönt att andra ser. Att andra förstår.

Jag vill inte höra att det ordnar sig. Att jag är stark.

Ja givetvis kommer jag få svar. Jag kommer få ta tag i sakerna då, OM det ens behövs. Önskar mig en stoppknapp. Önskar så mycket. Vill men kan inte just nu.

Önskar mig någon som bara ville finnas. En liten stund. Här hos mig.

Orkar inte kräva. Har ingen jag vet som jag kan ringa och säga KOM.... eller rättare sagt vågar ringa till och säga detta. Det måste även vara rätt. Någon som kan ge energi. Någon som kan stänga ner. Någon som orkar givetvis. För vi har så mycket själva. Alla har så mycket idag så vi inte orkar eller kan. Så ser livet ut idag. för de flesta.

Jag ska koppla av. Försöka. Stänga ner intryck. Hoppas klara det jag lovat för kvällen.

Helt plötsligt känns det inte självklart att jag inte har bröstcancer.

Jag ville ju ha min omvårdnadsjournal också. Kanske skulle jag sagt just detta också. Men ja frågade så tydligt trodde jag så jag menade det jag antagligen inte sa. Typ.

Å så läste jag.

Så var journal med från bröstcentrum.

Å där föll min värld.

Jag läste något som gjorde att jag känner att det nog inte är så självklart att de är ofarligt. Jag vet att inga prover är hundra. Men det som jag läser gör att jag tror att man är osäker. Ändå fick jag ett brev hem att det inte är malingt. Eller menar man att det är ofullständigt för att man inte tog fem prover utan bara fyra. Men ändå menar läkaren som svarar att man vill att operationen ska ske så fort som möjligt. Operationen var något jag ville för att jag inte ville ha de kvar. Oavsett. Men här låter det ju som att de bör tas bort så fort som möjligt. Varför om den inte var farlig?

Pga av sjukdom så har jag inte kunnat komma så fort som möjligt. Två gånger har jag fått skjuta upp. På tisdag är de dax. Så det är skönt.

Jag vet att ingen kan säga något till hundra procent. Men förut trodde jag ändå att fast att jag vet att de skickar knölen igen sen så att de va tryggt. Alla runt, även andra läkare på sjukhuset har sagt att jag ska ju göra detta men ja de är ju inte malingt så va skönt. Är de JAG som förmedlat de eller är de va de läst? De vet väl va som menas. De sitter inte och tolkar.

Varför lägger jag energi på saker jag inte kan påverka? Är de cancer så är de cancer. Jag kan ju inte göra något åt de. Men jag är så ledsen.

Fick ett sms:

Någonstans fast man tvivlar har man gjort något rätt. Å jag ska göra allt för att må bra igen. Älskade ungar.

Jag måste andas.

 

Så jag är lite off.

Just känns det lite svalt på intresset och jag har väl mest skrivit massa djupa saker. Var glada om ni har barn som hänger med i skolan. Som har lätt för sig. Jag önskar verkligen mina slapp kämpa så. Det är även en enorm kamp för mig. Det krävs mycket. Man vill ju att de ska fixa de och jag skiter i allt om skolans skyldigheter. Barnen är även mitt ansvar. Så man måste hjälpas åt.

Men som sagt. Ny vecka. Nya mål. Lite i taget.

Alla kanaler är på och jag grejjar vidare. Hoppas kunna få lite inspiration och göra lite scrapping. Fått nya papper idag och köpte i förra veckan. Så jag kanske ska ta och göra några sidor i min bok.

Senaste dagarna har jag återigen börjat fundera vad integreringen skapar just nu. Han är med hemklassen på idrotten samt på slöjden. Mycket av de andra har jag faktiskt satt stopp för.

Slöjden fungerar jättebra. August växer. Lyckas. På syslöjden behövde han på slutet inte ha med någon stödperson. Idrotten i sig fungerar nog. Men sedan kommer vi till omklädningsrummet. Ingen har ju undgått att han inte är med i klassen hela tiden. Klart barnen vet att han går i en specialklass. Att de sedan förstår vad detta innebär är ju en annan sak. I slöjden är man inte hela klassen så jag har förstått att det som händer på idrotten inte händer här eftersom vissa barn inte är med i samma grupp. Idrottsläraren är kanon, han ser alla och anpassar så alla kan vara med efter sina behov.

August har nog aldrig sagt att han inte vill vara med, men är ofta ledsen efter dessa idrottslektioner. Ofta får han höra att han är utvecklingstörd eller har gjort något konstigt som han inte har. Nu var det att han hade tjejparfym med sig. Han har en RIKTIG deo, för man. Ingen färg på som kan missförstås. De här barnen kan till och med läsa, det står MAN på. Han kommer ledsen hem och frågar om han har en tjejparfym. Jag visar hur man ser att den är för killar. Frågar om det framkom på vilket vis den var för tjejer. Han visste inte. Givetvis kanske man är avundsjuk, kanske hade han något de ville ha själva. Men barn idag är så förbannat elaka, och helt ärligt undrar jag var de får allt ifrån.

Har de hemma frågat varför August inte går i klassen hela tiden? Vad får de för svar? Eftersom föräldrarna säkerligen inte vet så svarar de kanske att han är säkert utvecklingstörd som någon form av samlingsnamn för allt som gör att man inte är på plats i klassen. Så nej jag förstår att barnen i sig inte kommit på allt själva. De är liksom inte rimligt.

August som då kommer hem och frågar om han är utvecklingstörd OCKSÅ har ju svarat att nej de är han ju inte han har ADHD och Autism. Men genast fått veta att de har han inte alls utan de är utvecklingstörd han är. Svaret av mig blir ju att nej du är inte utvecklingsstörd. Du får berätta det, så de vet. Men oavsett vad han försöker säga till dom så vet de ju bättre.

Jag blir skitarg. Funderingar på att ta och ställa mig utanför omklädningsrummet och ta den som i regel ligger bakom de mesta av detta och fråga om han vet vad de olika sakerna står för och innebär som han kastar ur sig. Varför man håller på så som han gör? Om de är bättre att vara den som trycker ner alla andra än själv råka bli den som de andra kan hitta fel på? För ja jag ser ju vad han skulle kunna bli retad för också. Men ger det en ursäkt att vara elak mot andra? Var lär de sig detta? Ska jag säga till mitt barn att om han säger så till dig kan du säga att han måste ha större problem än dig, du vet ju hur du fungerar och vad det innebär men du kan inte ha alla knivar i lådan som ger mig en ny diagnos du inget vet något om. Nej så säger inte jag. Jag säger att försöka att inte bry dig om, han är säkert avundsjuk på något som du har. Han kanske vill vara som du, som får vara i en annan klass ibland. Jag förklarar att alla är olika. Hittar på massa bra saker det kan bero på så att MITT barn som blir utsatt ska förstå ungen som är elak. Så MITT barn ska förstå den elaka ungen fast de är det barnet som borde lära sig förstå.

Så ska man återigen maila lärare och rektor. Är de återigen dax att ringa runt och lägga energi på människors okunskap. Ska jag kräva ett föräldramöte och prata med föräldrarna och uppmärksamma dom på att man undrar varför barn i klassen säger som de gör, för att inte peka ut någon? Men givetvis kommer inte de föräldrar man behöver prata med komma eller så kommer de ändå ha sin bild klar för sig. Ska jag knalla ner till klassen och prata. Eller förvärrar jag mitt barns situation då? Verkligen berättar att han är annorlunda. Eller är de bättre att de förstår? Eller ringa föräldrarna till barnen de gäller. Ska JAG behöva lägga ner mer energi på detta? Är de mitt ansvar att lösa detta? Ska jag behöva lägga tid på sånt för att andra inte lärt sina barn hur man beter sig? Mina barn har också gjort fel, varit dumma men de har fasen fått gjort rätt för sig. De har fått ta konsekvenserna. De har fått ställa till rätta. De har fått klart för sig att de straffar sig att göra sånt och de har lärt sig.

För några dagar sedan hade August i alla fall bytt telefonnummer med en flicka på fritids. De ville leka hemma. Tyvärr är de ju klokt att planera in den där leken i våra pressade liv. Men så idag ville han ringa. Frågade om han visste vad man säger när man ringer.

-Hej det är August. Ska vi leka?

Om någon annan svarar? Hur säger man då?

-Hej det är August, är ........ hemma?

Väl inövat skulle numren in på telefon. Spänd förväntan. Så kopplades telefonen vidare och hamnade i en telefonkö och jag fick förklara att man nog kopplat med en telefon från någon verksamhet familjen har. Vänta och se och vad man svarar.

Detta blev konstigt. Någon säger, det är fortfarande kö, vad god vänta. Så brukar det ju inte vara när August ringer någon. Han blir osäker.

-Jag vågar inte mamma. Jag kan inte.

Klart du kan. Peppar. Fråga som vi kom överrens.

Så svarar någon.

-Hej det är August.

Den som svarar säger direkt att du vill kanske prata med .......

August svarar ja och så kommer kompisen.

Den här gången, tyvärr var hon inte hemma. Men hon vill leka. Så om det inte blir för sent så ringer hon när hon är hemma.

Att se lyckan. Att kunna ringa och fixa det. Sedan att någon faktiskt VILL leka. Att man kanske håller på att få en kompis.

Det värmer i mammahjärtat. Alla vill ju att barnen ska få vara med. Allt för många föräldrar idag hjälper barnen att begränsa. Man får inte leka med den eller den för det barnet verkar inte vara som alla andra. Eller du får bara leka med ett barn i taget. Ska ni leka får ni inte leka här.

Jag har försökt lära min barn att ALLA får vara med. Att alla duger. Mina stora har, speciellt den största haft och har kompisar med funktionsnedsättningar. De är underbart att se vilket bra gäng de är. Här hemma hos oss får de i stort sett alltid vara. Men när de planerat något ett gäng och behöver vara någonstanns är de i stort alltid här de är. Vi har många barn. Barn med speciella behov som KAN göra de lite svårt, vi har inte ens haft direkt mycket plats men de är kul att de vill vara här. Att de har kompisar. Men givetvis är de märkligt när man märker att när de inte får vara här så blir de inget. För fast att några av kompisarna är ensambarn hemma och de bor i stora hus med flera våningar så nej där får de INTE vara.... Ja sånt skrämmer mig. Man ser snabbt vilka föräldrar som alltid ställer upp eller som finns där. Som också försöker vara bra förebilder.

Ibland undrar jag varför en del har barn. Jag undrar även varför vi inte lär oss lite mer så vi slutar lägga över våra egna fördommar på våra barn. För jag vägrar tro att barn av naturen är sådär elaka och kan säga saker som de gör. Hur kan tex en sexåring säga till någon i klassen att du borde banta och gå på diet så fet som du är. Kanske borde du träna på gym. Är de barns ord? Jag skulle inte bli stolt om mitt barn sa något sånt. Jag skulle nog även börja fundera på vad de är jag säger som mina barn hör.

Sedan är de ju allt annat som jag just nu går igenom i skallen.

Det tar enormt med energi.

Igår tog jag ändå mig ut en stund med Malou på en fika. Jag köpte mig två fina tröjjor. Sedan hälsade vi på syrran. De va länge sen. Å där va småprinsarna. Å det var så skoj att se dom för de var länge sedan. Å mysa med lille Charlie var ju myspys. Lite trix med kvällsfix och vällingdrickande, men mysigt var det ju helt klart.

Idag orkade jag ta tag i allt damm. De där extra husdjuren vi har haft rejält många av. Jag har orkar rensa bort några högar med saker som ligger. En tvättmaskin som i detta nu borde vara klar för att hängas. Solen skiner så det går ju lite enklare då.

Så jag borde ju gå ut i solen. Ljuset är så nyttigt för oss.

Vad har ni för söndagsplaner?

Jag och maken fattade noll. De visade ett klipp där han stod i Riksdagen och sa något. Å nej vi förstod inte va han pratade om. Givetvis sa vi, hur ska vi förstå? Det var ju några meningar tagna ur ett sammanhang.

Men så idag hittade maken denna bild.... å nu förstår jag ju bättre va de menade faktiskt.

JO.... Alltså när jag såg programmet fattade vi ju inte va de menade.... å nu menar jag att när maken hittade denna bilden så måste de varit SÅ de menade.... eller? Nej ja är alltså ironisk...

Jag veeeet.... men jag förstår ändå varför vi måste, eller hur han menar. För jag lyssnade på vad han sa. Varför tror så många att det alltid finns någon baktanke EGENTLIGEN. Jo ofta så lovar våra politiker saker de inte håller. Men de gäller ju inte enbart Freddan....

Saken är väl ändå den att vi har ju levt jäkligt bra i Sverige... Vi får ganska mycket för skatten vi betalar. Många glömmer de. Många glömmer att vi samtidigt gnäller för höga skatter. Men vi har mycket bra saker i de där, skolan är gratis. JA den ÄR gratis, jag blir ofta halshuggen för den åsikten. Men så vitt jag vet betalar vi INGEN avgift per termin. Skolan kostar i många länder. Jo säger ni... skolan kostade mig... JAA i lån för att man ska kunna betala mat och hyra.... men SKOLAN kostar inte. Bor du hemma och har snälla föräldrar så kostar de inte. eller en partner med en lön ni kan leva på under studietiden. Skolböcker kostar MEN de går att låna... Men oavsett vi KAN ju låna om vi ska studera.... de kan man inte överallt heller. Vi har ju ändå CSN.

Vidare får vi för en LITEN peng sjukvård. Nej fy för fan TREHUNDRA för att gå till akuten... ja jisses... tur du inte bor i USA där är de nog LITE dyrare än så OM du inte har en försäkring. Å opereras för 150 kr.... Å många som sitter på akuten kan säkert vänta till måndag. Ja hör ofta att va på akuten, har ju varit förkyld en vecka eller ont i ett knä tre veckor... ja då kan man i regel vänta en dag till. Ligga på sjukhus med vård och mat och dropp och mediciner kostar REJÄLT å vi betalar 80 kr dygnet.

Vi har ju fått svåra ekonomiska tider..... å många har hamnat rejält i kläm. De vet jag. Reglerna i sjukförsäkringen har blitt förbannat stel. De är inte bra. Men många har innan varit sjukpensionärer från tidig ålder, en del sjuka i åratal och ändå kan de både bygga ut huset och hjälpa kompisen eller jobba svart. De är såna som förstör för de som verligen inte utnyttjar systemet. De som verkligen är sjuka....

Vi kan inte leva i ett bidragsland... fler måste jobba. Många glömmer att de flesta gånger Sverige å länder hamnat i ekonomisk kris har de röda suttit i makten. Man har lånat pengar å stadsskulden växte. Sverige var ett av de länder som klarade sig bäst ur krisen... å de va ändå Freddan som styrde då.... men de ser ingen. Sedan måste han ju lyssna å se fler sidor av saker. Att en del INTE kan komma ut i jobb. Att en del faktiskt är så sjuka så de är orimligt.

Jag har själv suttit i skiten så ja ja vet.... skulle börja jobba efter längre sjukskrivning. Jag hade varit hemma för TRE olika saker,,, men nu på måndag då va ja tvungen att börja arbetsträna. Jag sa att jag ska jobba som vanligt.... för ja jag skulle ju de men frågade ändå... så du menar att om jag bryter benet imorgon så måste jag jobba på måndag? Ja sa man, arbetsträna de måste du.... okej... rimligt med ett brutet ben i vården. Men jo sådana var reglerna... så visst de är sjukt dumt.

Men vi som sköter oss vi straffas för att andra missköter saker...

Men vi måste ändå se att saker förändras och att vi nog levt över våra tillgångar. Sen kan man ju tycka att Freddan å gänget också kan dra in nått för välfärden med. Sänka sin höga lön osv... helt klart. Men de är inte Moderater och alliansen som satte oss i en ekonomisk kris. De gjorde de röda INNAN å ja hela Europa hamnade i kris... Se i Grekland... INGEN verkar vilja offra nått för att vända skiten. Nej någon annan ska fixa de bara, men så fungerar de ju inte. Man kan inte låna sig ur all skit för att fortsätta leva i en lyx.

Vi har många 50- talister.... å de kommer bli MÅNGA pensionärer när de går.... å de kommer bli kris. Vi kommer troligen inte ha folk till jobben då.... så kanske måste en del jobba längre... de som kan. JAG vill inte.... men de som vill.

Man måste kunna se från fler håll.... å jag vet att de finns brister i skiten. Jag har skrivit ett och annat mail till skolminsitern tex ang skolan. Nya skollagen som är lika för alla. Nu verkar Björklund ändå tänkt till lite och lagt ett förslag.... som jag faktiskt köper. Lägger in en länk... men jag skriver inget om de nu... för nu ska jag stänga av problemlösarhjärnan för att rädda världen och förstå allt samt analysera de mesta och ta lördagkväll....

Om man vill kan man ju följa bloggen via Bloglovin, detta innebär ju att man inte missar några inlägg....

Vill ni följa mig så kan ni bara klicka på den lilla rosa bloglovinikonen jag har.... eller på denna länk:

Det vore jätteskoj om ni ville lämna en liten kommentar också, så kag hittar in till er. Vore spännande att se vilka ni är.

Sedan får ni gärna klicka på nästa länk också. OM ni gör detta får jag en röst av er. Ni har även chansen att lägga till er egen blogg helt gratis på sidan.

Vill man vara med och testa nya produkter helt gratis så kan ni även klicka på den lilla länken vid kommentarsfältet under inlägget och gå in och läsa och regga som som BUZZADOR.

Klicka nu och börja följ min blogg på bloglovin, ge mig röst på bloggriket och lämna en kommentar och säg hej så kikar jag in till er.

Dessa killar ligger mig varmt om hjärtat.... Kompisar till sonen... Adam har ju hängt med genom alla år och Jonathan är kusin till mina barn.

Till deras demo nu har Daniels Alexandra fotat till baksidan.

Vill man höra dom kan man hitta dom på myspace och spotify.

Sedan finns en hemsida och det är bara å klicka in här: One inch to go

Det finns även möjlighet att ladda ner låtarna och köpa demon....

Jag förstår nog tanken bakom. Att eftersom sossarna ändrade pensionsystemet å ja liksom de pengar som fanns liksom försvann så är de idag nog så att OM vi inte ska få de ännu sämre som äldre så måste man jobba längre för att kunna få en något hyfsad pension.

Sen var ju inte detta något ALLA ska utan de ska finnas en möjlighet... men ja jag vet han vill naturligtvis att alla ska detta utom de som sitter på höga poster som han för de BEHÖVER ju inte eftersom de kan gå tidigare för att de har så många förmåner men för de VANLIGA folket är de ju så att vi går mot sämre tider.

Givetvis är de ju så att jobbar vi längre så kanske man har tur att vi dör direkt med så vi aldrig behöver ta ut pension.... å då krävs mindre folk till vård å mindre platser för äldre.

Ja tycker att visst vill man så fine... alla jobb kan man inte jobba så länge med å visst då kunde man ju enligt hans förslag utbilda sig till ett nytt yrke... å ja man skulle nog kunna få låna till de med. Idag är de ju så med CSN att du inte får va så gammal för att få lån å många med lång utbildning kan inte läsa klart nästan eftersom man inte får ha CSN så många år. Så ja tycker de är lite tragiskt att man inte kan låta de yngre få chansen att utbilda sig klart med stöd och lämna platserna åt de yngre på skolorna... å vem ska betala tillbaka de äldres lån? För idag ska ju lånen till CSN tillbaka... förr skrevs de av. Men kanske blir de så att jag ärver min mammas studieskulder sen? Tur vi är fem barn... så vi kan dela.

Nej ja kan mala på..... vi kan inte leva i ett bidragssverige... många kommer aldrig ut i jobb... men om vi ska jobba längre lämnar vi ju inte plats för de yngre.... å de är ju lite snett...

Jag förstår nog tanken bakom. Att eftersom sossarna ändrade pensionsystemet å ja liksom de pengar som fanns försvann i krisen som kom då de placerades i aktier.... ( Visst va de så?? ) så är de idag nog så att OM vi inte ska få de ännu sämre som äldre så måste man jobba längre för att kunna få en något hyfsad pension. De som har pension idag som slitit HELA livet, som mina föräldrar som började som lärling när de va unga å sen jobbat fram till 65 har ju inte så förbannat med pension ens idag.

Sen var ju inte detta något ALLA ska utan de ska finnas en möjlighet... men ja jag vet han vill naturligtvis att alla ska detta utom de som sitter på höga poster som han för de BEHÖVER ju inte eftersom de kan gå tidigare för att de har så många förmåner men för de VANLIGA folket är de ju så att vi går mot sämre tider. Ska man få nån pension måste man ju spara till den själv. För ingen vet ju hur vår pension blir... inte ens den vi placerar själva numera....

Givetvis är de ju så att jobbar vi längre så kanske man har tur att vi dör direkt när vi slutar jobba så vi aldrig behöver ta ut pension.... å då krävs mindre folk till vård å mindre platser för äldre. Å pensionspengen kan gå till den som kanske lever några år till.

Ja tycker att visst vill man så fine... alla jobb kan man inte jobba så länge med å jag tror inte ens att alla arbetsgivare KAN ha alla äldre kvar av säkerhetskäl eller av tyngden jobbet har. Men visst då kunde man ju enligt hans förslag utbilda sig till ett nytt yrke... å ja man skulle nog kunna få låna till de med. Idag är de ju så med CSN att du inte får va så gammal för att få lån å många med lång utbildning kan inte läsa klart nästan eftersom man inte får ha CSN så många år. Så ja tycker de är lite tragiskt att man inte kan låta de yngre få chansen att utbilda sig klart med stöd och lämna platserna åt de yngre på skolorna... å vem ska betala tillbaka de äldres lån? För idag ska ju lånen till CSN tillbaka... förr skrevs de av. Men kanske blir de så att jag ärver min mammas studieskulder sen? Tur vi är fem barn... så vi kan dela.

Nej ja kan mala på..... vi kan inte leva i ett bidragssverige... många kommer aldrig ut i jobb... men om vi ska jobba längre lämnar vi ju inte plats för de yngre.... å de är ju lite snett... Å ingen kan förneka att de finns de som varit sjukskrivna år ut å år in och som vi vet gör jäkligt mycket hemma som att bygga ut hela huset eller jobba svart, men jobba kan de inte. Det som är fel idag är ju att reglerna är så stela så alla drabbas lika. Visst kommer vi åt latpelle som inte vill jobba men den som är med ena foten i graven eller svårt sjuk den ska jobba också eller leva på inget. Så kan vi ju inte ha de.

Å om de nu är så illa med allt så får vi kanske se över annat som kostar.... invandringen tex. Eller varför tycker de att andra ska sänka sin lön för att fler ska få vara kvar på arbetet eller att jag ska avstå 3% löneökning på min redan låga lön medan de kan ge sig själva 10% på sina låt oss säga 60 tusen.... å varför ska de få såna bra avtal å fria saker och gå tidigt i pension? Kan inte dom avstå sin lyx för välfärden??

Är de några som kan jobba längre är de väl de där i riksdagen.... inte fan e de lika slitna som jag som jobbar i vården i alla fall.... men de är nog skillnad. Mitt jobb är ju inte lika viktigt....

Däremot gör jag massa saker jag inte borde.

Just nu borde jag vila. Verkligen försöka slappna av. För de är de som är så svårt just nu. Koppla av, varva ner.

Jag vet inte riktigt hur jag ska få till de eftersom jag på något vis har ALLA kanaler på. Kan lova att de är rätt många just nu.

Full fokus på allt. Men jag orkar egentligen inte. Å när man haft alla kanaler på ett tag blir man så enormt känslig för ljud. Jag tål inget ljud snart fast att jag tar in allt med full fokus.

Så konstigt. Jag tror inte en människa förstår. Inte jag heller.

Pang sa det i alla fall. En rejäl smäll. Men så måste dagarna gå för att jag ska sluta ljuga för mig själv och tro att jag fixar de.

Jag fixar de inte. Så jag har helt enkelt sträckt ut handen.

I Efterlyst gillade jag honom inte. Han stod mest å flackade med blicken och mumlade något.

Men I veckans brott har jag kommit att tycka om honom.

Han är lite lättare på nå vis. Han har ögonkontakt.... han skrattar till å med.

Men han har ju de där sakerna för sig som ja är lite av HAN....

Samma väst... typ jacktväst... å han bryr sig nog inte om styling. Glasögon som går på lite å sen upp på skallen, vidare hur han kan avgöra VEM som gjort mordet.

-Det är oftast någon man känner, nära anhörig, eller så är de någon man inte känner.

Ja alltså ALLA...

Men jag gillar Leif. Å han är kunnig och verkar ju helt klart våga säga de han tycker. Fick ikväll svar på en fråga som jag mailade in....

Hur man kan få ha tillgång till Internet på Rättspsyk.

Man kan själv bli medlem helt gratis.... men ja blir jätteglad om ni klickar på länken...

Jag har i flera år varit handledare för elever som utbildar sig till Undersköterska. Jag har ett uppdrag och har fått mina elever från vår närkomun kan man säga. Det är både vuxenelever och elever från gymnasieskolan. De som kommer till mig går sitt första år och är ute på sin första arbetsplats.

Från början erbjöd man en handledatutbildning som var tre eftermiddagar med information om uppdraget. Man fick ett intyg att man varit med och var så att säga godkänd att ta emot elever.

Jag har även tagit emot elever från andra kommuner efter förfrågan. Självklart vill vi ta emot elever. Det är ju våra framtida arbetskamrater. Detta är ju superviktigt.

Så höjdes kraven. Man fick chansen att på distans under en termin få en utbildning som gav 7,5 gymnasiepoäng. Man vill säkra elevens utbildning och jag började denna kurs. Detta gav mer ingående insikt i uppdragets karaktär. Skollagens mål måste ju uppnås, så det finns mycket att uppnå. Jag gick denna kurs för några år sedan med högsta betyg.



För mig är detta en otrolig utmaning. Jag tycker det är enormt utvecklande, spännande och lärorikt. Men givetvis är det EN sak att få ett betyg i handen där jag teoretiskt får ner handledningens betydelse och tillvägagångsätt på papper. Om man sedan i praktiken kan göra något bra av detta är en annan femma. För vad handlar det om egentligen?

Jag ska ju utifrån min yrkeskompetens och erfarenhet kunna förmedla min kunskap till en annan människa så att den förstår och kan ta in och lära och utvecklas och växa i sin blivande roll som Undersköterska. Men jag måste även kunna läsa av denna människa och se om jag når fram och jag måste kunna vara lyhörd för elevens behov och kunskap och ge en stabil grund att stå på. Ge trygghet och framförallt kunna anpassa mig till olika människor.

Jag måste få en bra kommunikation och jag måste faktiskt ha någon form av pedagogik i ryggsäcken. Jag måste även vara motiverad. Jag måste ju vilja detta. Om jag inte vill kommer det ju färga hela handledningen och kommer inte gynna elevens utveckling. Jag måste även vilja utvecklas själv och ta in ny kunskap och hålla mig uppdaterad. man måste både ge och ta i en handledarroll. Eleven är en del i processen och jag kan inte ensam lyckas om jag inte når fram.



Jag har alltid inställningen att elven KAN lyckas. Vi tillsammans ska kunna nå målen. Detta har jag också gjort. Jag har lyckats. Jag har till och med lyckats de gånger skolan anset, utifrån sina fördommar att eleven inte kommer kunna ta till vara kunskapen eller utvecklas pga funktionsnedsättningar.

Jag har haft TUR som haft massor med kunskap om detta också. Samt att jag har en kompetens att se möjligheterna. Att jag kan se förbi hinder. Att jag vågar gå emot, och ställa kraven.

En viktig del i handledningen är ju inte enbart att jag själv tror mig vara lämplig. En stor del i min utveckling har ju kommit av den respons man fått på sitt uppdrag från såväl arbetskamrater och arbetsledning men också från skolan och de elever som varit nöjda och i sin tur spritt vidare att jag har varit en bra handledare. Klart man växer av beröm. Alla behöver få veta att de kan och att de gjort ett bra jobb. Man måste stärka varann och att bli stärkt ökar chansen att bli ännu bättre. Om inte annat få chansen att få lära sig nya vägar om något inte fungerat bra.

Så kom frågan i höstas om jag kunde tänka mig att ta en elev som lärling. Något nytt. Större ansvar för utbildningen. Ett uppdrag på två terminer. För mig var de självklart. Så på senhösten började min elev. Och i samband med detta kom ännu en chans till utbildning. Jag såg det som självklart att börja denna utbildning. En förmån i allra högsta grad och även om jag handlett i så många år är man aldrig fullärd. Utbildningen ger även chansen att möta andra handledare från andra brancher. Den är också helt och hållet bekostad av skolan.



Jag kom in och kursstarten var nu i Januari. Den sker i sin helhet på distans och det är Karlstads Universitet som håller i kursen. Man kan OM man vill göra en extra examinationsuppgift och därmed få 7,5 universitetspoäng, eller välja ett utbildningbevis.

Jag har en enorm yrkesstolthet. Jag är så grymt imponerad av mina elever. Jag tycker det är så kul att se deras utveckling och se hur de växer som människor. Jag är också så glad att jag på något sätt har förmågan att ge dom detta. Jag menar inte att handledningen alltid är enkel. Det krävs jobb och tålamod. Man ställs ibland i situationer som är tuffa att reda ut. Men erfarenheten gör dig stark och utbildningen ger dig verktygen du behöver. Många hinder har vi mött men eftersom vi har haft motivationen har vi tagit oss över.

Hittade en ny sida via en bloggvän. Bloggriket

Klicka in du också och regga dig grattis för att just DIN blogg ska synas mera där ute....

Så klicka här uppe och va med du också.... om inte annat klicka för min skull... å kolla va de är.

Var ju inte pigg igår som sagt... å dagen avslutades med en jäkla migrän. Innan dess gjorde ja ju en riktig HELYLLE-perfekta-mamman-grej i alla fall.....