Kommentera här ♥ 1 st

Som många andra dagar önskar jag att få göra något. Något annat än bara vara hemma.

Önskar att någon vill hitta på något.

Önskan över att jag inte är motorn. Den som frågar efter. Den som vill. Hör av mig.

Jag önskar att någon vill göra något med mig. För att den vill detta.

Plötsligt händer de.

Nej jag skrapade inte triss.

Efter sms en miljon sju hundra förtiofemtioelfte ggr till Ulrika ang div hundfrågor, läs pälsvårdsprodukter så frågar hon om ja vill med på MH.

Jo jisses ja ha ja. Nu? Strax? Ja men tjoho. Ja men de ska väl gå bra.

Så bar de iväg. Nytt. Aldrig varit på. Två dvärj från kull som skulle göra detta som min uppfödare fött upp.

Det var både trevligt och intressant. Man lär sig. Får insikter och massa nya frågor och större intresse.

Alexandra var också med. Pappan ska nog få bygga upp banor nu samt leka spöke i skogen. Ler.

Aningen frusna och väl hemma kommer en negativ tanke. Mitt i den positiva. Tänk att det aldrig är någon man ändå förväntar sig som hör av sig. Som på något vis man tänker om saknar de aldrig mig? Vill de inte umgås?

Jag är så glad att få bli med. Så det är det jag lägger fokus på. Även om den negativa tanken kom bestämde jag att den är en sk energislukare som är röd. Så då får man säga ja det är tråkigt ledsamt men jag vill bara ha grön energi så tanken får komma men sedan POFF bort.

Glädjas över det som är. Vara glad för denna dag. Även över en annan insikt. Samt sms från två vänner som också alltid finns. Sedan ett samtal och sms med en person som är viktig. Som jag är tacksam finns. En lärdom på kvällen. Sedan tacksamheten till Daniel som finns där. Älskar dig.

Kommentera här ♥ 1 st

Man måste ha ordning på sakerna sa August. Så nu har han sorterat upp sina bokstäver i en låda. Lättare då.

Så sorterat och klart med hans bokstäver som vi använder när vi lägger ord.

Har även laddat ner lite appar på min telefon med spel med både siffror och bokstäver. Ordet buss la han direkt på ett spel.

Positiv förstärkning. Ta med det i tanken. Omvandla detta till ord. Ta aldrig fasta på det barnet inte kan utan förstärk och ta fasta på det de kan.

Va du kan! Du kan många bokstäver.

Aldrig säga du kan några bokstäver men inte alla.

Ser vad just positiv förstärkning gjort både för August och Albin. Att man inte tappar lusten. Att inte tappa tron. Att alltid känna att det man gör duger och de små steg sim går fram lyfts upp. Även om man inte klarar provet säg men se du fick fler poäng än sist. Du klarade mera. Du har lärt mer.

Från att hata matte har tex Albin nu en annan inställning. Från att ha gett upp har han gått framåt. Givetvis har vi letat nya vägar och sätt. Men de viktiga är att stärka deras förmåga så som den är. Det ger resultat.

Igår gick mail till flera av barnens berörda i skolan. Jag tjatar gnäller ställer krav och ger kritik. Men jag är inte sämre än att jag ger tillbaka tacksamhet och beröm. Även skolan och lärare behöver få tillbaka det som blivit bättre eller är bra. Det är viktigt för att orka kämpa vidare. Så vi föräldrar får inte glömma detta heller.

Kommentera här ♥ 2 st

Tre dagar.

Självklart är inget löst. Bättre? Situationen är inte annorlunda. Den är bestående. Den är densamma hela tiden. I viss mån lite lättare ibland men aldrig som om det flyter på. Aldrig.

Men det har bara några förstått. Bra? Nej det är bara bra om jag ljuger. Ler och ta i från tårna.

Jag är pigg.
Jag klarar allt.
Inget är tungt eller på något vid svårt.

Men positiva saker finns det självklart. Mötet jag glömt men påmindes om var lättnad. Saker jag lagt enormt med tid på har gett resultat. Jag har även efterfrågat något jag väntat med som jag tror ger en del. Jag fortsätter bromsa.

Jag får nya insikter.

Avundas givetvis de som får ihop de. De som har allt. De jobbar och har barn som inte behöver massa stöd och hjälp, där det bara rullar på. De som även hinner sköta hus å hem å trädgård. Som kan resa på semester å utflykter och alltid hinner med allt barnen ska och vill. De som hinner göra det de själva vill. De som har vänner och familj de umgås och träffar och har stöd av. De som kan roa sig och andra och mår bra och lyckas och kan det mesta.

Jag missunnar inte. Men skulle önska att jag hade lite lite mer av de där.

Energi. Orken.

Att jag vore outtröttlig. Men jag ber ju om hjälp. Duktiga jag. Tar ansvar för mitt mående och ansvar för mina barn. Lastar ingen annan. Det är också jag enbart jag som får göra något åt att jag inte fixar livet.

Det är ju mitt egna ansvar. Så även om jag inte tar mig dit hjälpen finns eller kan ringa och be om den så är det ingen annan som gör de heller. Kan jag inte säga vad jag behöver för hjälp får jag heller inte de. Men tänk om jag inte vet? Å råkar jag veta kan man få veta att jag kan inte bara kräva de eller så hör ingen. Eller bryr sig. Eller så gör man något en två gånger men inte mer.

Så ensam är stark. Jo visst. Man behöver inte bli besviken i alla fall.

Jag mister så mycket. Jag får otroligt mycket. Bl.a. I kunskap. Erfarenhet. Men saker jag mister är inte alltid kul. Allt är alltid mitt ansvar. Fel. För man måste ju bjuda till ställa upp och alltid finnas. Men när man inte kan längre är de få som bryr sig.

Du är värdefull.

Vi finns här.

Att stänga av är lättare. Inse att såhär är det. Man blir mindre besviken.

Så jag kämpar. Lär mig vara tyst. Stänga av. Inse.

Andra har ju semesterplaner och trevliga saker framför sig. Roliga aktiviteter. Klart man väljer de. Givetvis. Prioritering. Ägna tid till det som ger och inte tar energi. Som jag men på motsatt vis.

Kommentera här ♥ 0 st

Solen skiner. Kylan biter lite i min kind men jag känner att jag faktiskt lever.

Efter kraschen där inga bromsar fanns att ta till och där varningslampan lös så rött lever jag trots allt.

Skadan är skedd. Omplåstrad och ofullständig. Men levande.

Verktygen och handling måste jag fundera kring. Jag har tänkt mycket.

Några saker har jag beslutat. Jag tänker ha bandaget och plåstren men sedan får jag häva körförbudet och ta bättre hand om saker som behöver smörjas och kollas. Att jag tar hand om innan olyckan är framme igen.

Dagen är ljus. Kroppen gör ont. Trött. Jag ska vila nu. Det är ett krav. Jag hör.

Kommentera här ♥ 1 st

Handbromsen har kärvat.

Jag har försökt dra åt den. Men ändå fortsatt kana.

Bromsen har även den slirat. Inte tagit. Jag har hört att det behövde åtgärdas men jag tänkte att det funkar. Kan jag bromsa lite så är de okej. Någon nödbroms behövs inte.

Bromsen har dock blitt allt sämre. Men jag har helt enkelt haft många ursäkter för att inte se faktum. Att inse att även jag kan krocka.

Så kommer smällen. Smällen jag vet kommer komma. Ja för självklart vet jag. Jag är inte mer skonad från olyckor än andra. Det händer inte mig. Sån är jag ju inte eftersom det har hänt förut.

Jag har haft dåliga bromsar innan. Handbromsen tog inte då heller. Reaktionen kommer först vid smällen. Visst ja. De va de där med varningssignalerna. De som jag inte ville se. De jag sopade under mattan.

Jag behöver bli påmind. Att se faran. Lyssna och se när varningslampan lyser.

Men jag säger att det går. Det går lite till och jag kan nog fixa dom själv. Så svårt är de ju knappast. Jag kan läsa innantill och verktygen de har jag. Jag har faktiskt kunskap. Men jag väntar lite till. Det finns ju viktigare saker. Andra måsten.

Eftersom jag ändå börjar ledsna på de trötta gnisslet från bromsens plats och känner hur handbromsen glappar så bestämmer jag mig. Efter uppmaningar tar jag hjälp. Det är ju inte alls akut men ja vet jag hinner ju inte.

Men just så när jag erkänner att de nu inte går att bromsa alls och inte för att de är så farligt eftersom jag kan fixa de själv så tänkte ja ändå rådfråga. Eller rent av kolla vad du som proffs anser? Ska ja köra på? Är de någon fara? De tar nog lite ändå. Lite.

Experten säger att hon nu är de slutkört. Detta måste åtgärdas. Men eftersom jag kört såhär måste man se över vad mycket det måste göras. Så därför måste man ge körförbud.

Nu ångrar jag att jag bad om den där hjälpen. Så dåliga är de ju inte de där bromsarna. Samvetet att inte fixa de där själv. Varför gjorde ja inte de?

Men nu är det körförbud och bara att vänta. Tills bromsarna tar när de ska igen. Nu har andra tagit över. Kanske var de ändå det bästa. Innan smällen blev större än den nu blev.

Kommentera här ♥ 0 st

Varje dag är faktiskt just en ny dag.

Att tänka att den nya dagen är just ny och att man tror sig veta att den kommer att vara en ny chans att starta om.

Jag måste stänga ute det som varit. Den natt som var. Dagen innan och dagarna som gått. Inte tänka att hur kommer det bli idag? Kommer jag må bra? Klarar jag dagen?

Med det positiva tänkandet utgår jag från att det kommer gå bra. Vara bättre. Kommer fungera.

Om jag inte gjorde de skulle jag aldrig orka upp. Aldrig göra det jag ändå gör.

Att starta dagen med att det går inte och känna efter hur kroppen känns så vore det förödande.

Jag duger.
Jag kan.
Jag är pigg och full av energi och positiva tankar.
Jag lyckas.

Mia Törnblom säger just det i sina böcker om självkänsla. Ljug om du måste. Men tänk positiva saker om dig själv. Skriv ner dom.

En människa som tänker positivt om sig själv når dit. Att känna sig nöjd. Jag vill vara just nöjd. Nöjd med det som är. Med det som faktiskt är jag. Jag vill inte vara någon jag inte är eller kan vara. För då är ju jag någon jag inte känner.

Att jag inte passar andra det är ju inte mitt problem. Anpassa sig och ta hänsyn måste man. Förändra måste man också. Stanna upp och tänka till. Ta lärdom. Lyssna in andra. Självklart inte köra över andra för att alltid få som man själv vill. Givetvis måste man ändra sig och lära om. Det är ju en del av livet. Att utvecklas och växa som människa.

Det är inte det jag menar. För jag menar jag. Vem jag är. Att jag inte kan ändra allt. Inte för att passa alla. För alla ÄR olika och det måste vi få vara. Om jag skulle vara som alla andra skulle jag finnas i många former.

Men har jag en åsikt måste jag stå upp för den. Men även om jag har den måste jag ändå ge vika ibland. Självklart. Men åsikten får jag behålla. Om jag fortfarande står för just den eller kunna säga att jag hade fel. Jag har tänkt om och lärt något nytt.

Förändras gör vi. Erfarenheten vi får ger något. Alltid. Ibland hade vi gärna varit den där erfarenheten fattigare. Där och då. Att det som inte tar död på oss härdar oss vet jag väl inte men nog får vi en lärdom. Om den alltid är positiv vet jag inte men tror att det faktiskt beror på hur vi väljer att se på erfarenheten.

Det är en ny dag. Tankar som är negativa och tunga kommer. Självklart. Jag är ingen maskin. Men när de kommer så försöker jag ta tag i tanken vända den till en positiv tanke och släppa iväg den. Det är inte lätt. Jag måste träna. Jag tränar och övar på mycket. Påminner mig eller blir påmind.

Det är okej med det jag orkar. Okej att vara trött. Accepterar att just nu är livet inställt på några få saker. Det är bra ändå. Jag duger. Jag kan och är lycklig för att jag ändå har drivkraften att vilja leva.

Kommentera här ♥ 1 st

Laddade ner lite appar för sömn avkoppling och positivt tänkande.

Det har fungerat.

Idag kunde jag varva ner en stund. Det gjorde att jag sedan kunde hjälpa killarna med skolarbete. Jag orkade. Det gick lätt.

Jag var förvånad. Men det är bra. Positivt. Skönt.

Oskar förberedde sig för sitt muntliga framförande i nationella provet i svenska. Ämnet relationer ledde till valet av att ha ett syskon med autism. Han valde ut underbara bilder som visar August så som han är och berättade utifrån dom om vad August gett honom.

Förståelse för att olikheter kan vara bra. Att vi duger precis som vi är. Kunskap. Utan August hade han säkert inte haft de kompisar med diagnoser han idag har. Jag är stolt över honom. Att någon har sina egenheter ser han aldrig som något konstigt. De är ju så just den är och de har kul ihop ändå.

Underbara unge.

När August kom hem och hörde att Oskar skulle berätta om honom och Oskar i skolan ville han höra.

-Det var en bra saga om mig, sa han och såg lycklig ut.

Kommentera här ♥ 0 st

Trots att det är tungt nu så är jag tacksam för det jag orkar.

Jag skulle aldrig vilja offra det jag lägger energin på. Den energi jag har får mina barn. Jag kommer aldrig välja bort dom. Jag gör gärna det jag gör för dom. Det är självklart. Jag har aldrig sagt jag behöver lediga helger eller veckor eller att de inte får komma när helst de vill eller hindrat dom från att vara hos sin pappa heller. Aldrig missunnat barnen att prova saker och stärka dom. Aldrig.

Men jag ljuger om jag säger att det är enkelt. Jag är tacksam för de få som fortfarande orkar finnas för mig. Tacksam så länge jag har någon som förstår på ett vis hur det kan vara utan att man någonsin stått i just mina skor. Glad att någon förstår och inte undrar varför man svarar att det är just tungt.

Jag avstår gärna saker och nöjen för barnen. Offrar saker jag vill göra för att jag faktiskt vill finnas för barnen. Det är mina barn och de är viktigast. Jag orkar inte det jag borde eller vill men det får vara så nu. Barnen är viktigast.

Jag är tacksam att jag har hjälp med August. Inte för att jag måste eller vill på de viset många tror. Det är inte för min skull. Utan för syskonens skull. Inte för att de klagar. Men jag hinner mer med dom då. De har rätt till min tid också. De behöver mig med och August kan få de jag inte orkat eller hunnit av Malou. Mina barn är otroliga när de gäller att förstå andras olikheter. Att klara av livspusslet de aldrig valde.

Jag valde inte heller. Men jag skulle aldrig byta bort det jag gått igenom eller fått med mig. Men jag önskar att min kropp tagit mindre med stryk. Att jag inte var så ensam och att så få ens försöker förstå. Jag har förklarat färdigt. Om man nu inte vill lyssna eller minnas det jag förklarat är de kanske ändå bättre att ta avstånd så som andra valt att göra. Jag är ledsen att så många inte orkar med mig, oss. Men tro mig jag förstår.

Man kan inte tillbringa tid med någon som tar så mycket plats och energi. Därför är jag glad för de som kan.

Så jag är tacksam för det jag klarar. Jobba och ta hand om barnen. Att jag varje dag ändå orkar något hemma. Det andra finns kvar och viktigare saker finns än ett skinande hem, strukna kläder eller rena fönster med gardiner.

Jag är inte alltid nöjd. Jag behöver fylla på energi. Hur vet jag inte nu när det är så dränerat. Även vila eller sömn spelar någon roll för så fort något är gjort så är jag lika trött. Givetvis har jag alla tecken på överbelastning eller stress. Men när man skalat bort det man kan och man försöker göra det viktigaste och vila och det inte hjälper vad gör man då?

Hur gör man när man provat allt?

Man fortsätter kämpa. Hur detta ens är möjligt har jag frågat mig många gånger. Men en drivkraft vet jag ju om och det är väl den som håller mig vid liv.

Men självklart hade jag velat ha en del svar. Veta varför man inte vill förstå. Varför man ens frågar eller varför man plötsligt blir utanför. Men jag accepterar. Låter det vara.

Kommentera här ♥ 1 st

När det är tungt är det så skönt att ha Laban.

Tänk att några ansåg att jag borde avstå hundköp pga min livssituation och mående.

Jag tackar min man som var den jag behövde få med på tåget och mina barn för att det rent praktiskt skulle vara möjligt.

Hade jag inte haft Laban hade jag inte gått ut varje dag. Hade jag inte haft honom hade jag inte lufsat omkring i skogen. Jag hade inte skrattat lika mycket. Vi i familjen har något vi alla hjälper till med och som ger oss stunder ihop på nya sätt. Jag hade inte fått allt runt honom som jag tycker ger mig tillbaka.

Han sviker inte. Han ger mig sällskap och närhet. Kärlek.

Han gör mig mindre ensam.

Kommentera här ♥ 0 st

Kommentera här ♥ 3 st

Var finner vi ny energi?

Hur hittar du energi när din egen är slut?

Händer det att en energikälla du haft plötsligt inte alls ger energi? Att du har svårt att hitta nya vägar att fylla på med energi. Att hitta just det du behöver?

Hur gör man när livet tar mer energi än du hinner fylla på och att vila inte heller ger dig ork?

När du är så sanerad på ork att man fått välja bort det mesta för att orka det man ändå måste.

Du måste tänka på dig själv. Men även om man får egen tid så orkar man ändå inte göra det man skulle vilja. Det tar stopp. Jag tar mig inte dit. Jag orkar inte. Texten i en bok faller inte på plats. En text jag skriver ändrar hela tiden riktning. Jag kan inte riktigt ta in saker och är så trött att jag inte kan sova. De energikällor jag känner till orkar jag inte nå.

Ekonomin är svår. Jag har fått dra ner tid för att klara jobb och barn. Jag har varit sjuk och kommer aldrig ikapp. Att åka bil blir till jobbet är snart enda gången man kan köra bil. Så att åka till någon blir inte aktuellt. Tyvärr har väl andra det som vi så besöken är sällsynta.

Jag orkar knappt ha kontakt med någon och ingen orkar ha kontakt med mig.

Det är några som finns där. Jag önskar vi kunde ses mer ofta. Men vi hörs ju ändå. Det är tur det finns fler vägar. Men jag önskar jag orkade mer.

Men jag behöver energi. Healing. Närhet. Förståelse. Hjälp att vila. Avkoppling.

Men när man är så slut så man inte klarar de själv. Var vänder man sig? Tror jag provat alla vägar. Hade jag pengar skulle jag kosta på mig behandlingar. Nu blir det de jag har. Laban. Skogen. Det ger något varje dag. Kravlöst.

Kommentera här ♥ 3 st

På långt håll ser jag något möta mig. Flera hundra meter framför mig ser jag något flyga rakt mot mig.

Något mörkt. Stort.

Precis framför mig viker den av och landar på en gren i en stor tall efter vägkanten.

En stor rovfågel.

Jag som tycker om fåglar. Men kan inte våra svenska rovfåglar. Den är större än de rovfåglar jag brukar se sitta efter vägen mot Karlstad. Den är brun. Stor. En örn? Jag vet inte. Jag hinner heller inte se ordentligt.

Konstigt. Märklig upplevelse.

På väg hem får jag känslan av att det är ett budskap. Det finns något som jag ska förstå. Det vill säga mig något. Vad?

Jag känner en närvaro. Något finns intill eller strax bakom. Skymtar förbi. Jag ser dig men förnimmer inte vem. Inte heller vad du vill. Jag får ingen känsla eller budskap. Men jag ser. Jag känner.

Ibland vet jag genast. Känner direkt. Får veta. Nu har jag inte ens frågat.

Vad ska ja förstå. Vad ska jag höra och känna. Vad vill någon? Vad vill du visa?

Galenskap.

Jag vet inte ens om det handlar om mig. Men fågeln gav mig något. En tanke. Något väcktes. Jag vaknade.

Dagen vaknade och jag har skrattat. Jag har uppskattat. Jag har gett och fått tillbaka. Leenden. Kommentarer som värmt. Förtroende. Jag vet att det jag gör är min grej. Det jag kan och vill. Där jag gör nytta. Där jag växer och mår bra. Utvecklas.

Något har funnits vid min sida. Tydligt. Något finns. Jag får nog svar. Det brukar komma. När det är dax. När det är meningen.

Kommentera här ♥ 4 st

En kropp. Jag har en kropp. Är jag då en människa? Om jag är en människa finns jag då?

Jag finns. Jag har en kropp. Den du ser tycks vara jag.

Men vem är jag?

Ja vem är man?

Svaret kommer variera.

Jag är jag. För mig.

Jag är en dotter. Jag är lillasyster. Jag är moster. Mamma. Jag är någons fru. Jag är djurägare och djurälskare. Jag har en yrkesroll och är arbetskamrat. Jag är vän till några.

Jag kan skriva mera.

Jag är även någon med känslor. Tankar. Jag har en historia. Ett bagage. Upplevelser och erfarenheter. Kunskaper.

Jag kan känna och se, tolka uppfatta och höra.

Känslan är min. Den kan aldrig vara fel. Den är min egen. Jag kan inte bli någon annan. Ingen som inte är jag.

Jag finns.

Jag har massa egenskaper. Jag är envis. Jag hörs och syns. Jag pratar. Jag kan en hel del. Jag är lättlärd. Jag är ifrågasättande. Jag står för min åsikt och vågar säga vad jag tycker. Kan respektera. Lyssna. Förstå och känna empati. Jag vill andra gott och försöker finnas om jag kan.

Jag brinner för saker. Slåss för det jag tror på. Ger mig sällan.

Men energin tryter. Ensamheten växer. Att fylla på är svårt. Kampen är tung. Återhämtning finns inte. När? Hur? Tid finns inte. Om den finns kan jag inte. Högvarv. Impulsivitet. Att sätta stopp. Slappna av.

Acceptera. Jag tillhör inte. Jag är en människa. En kropp. Visst finns jag. Men vem behöver mig?

Jo man behövs. Man gör nytta. Finns till. Självklart. Klart man vill.

Men ska man bara ge?

Varför ger man mer än får tillbaka? Varför tar många illa vid sig om jag säger så? Självklart är inte alla så. Jag har hittat de som finns. Förstår. Som förstår att ge och ta. När vi kan. Orkar. Att detta att finnas är ömsesidigt men att vi kan respektera när man inte kan. Inte för att vi inte vill eller bryr oss om utan för att vi lever. Har saker i livet som tar.

Kommentarer som kan lyfta medan andra kan gör oss illa.

Att behövas utan att behöva ge. Att vara önskad utan ett form av pris. Att vara älskad för den vi är.

Ibland kan jag känna att jag har ett värde. Är älskad. Det gör att jag lever. Finns.

Kommentera här ♥ 3 st

En kropp.
En själ.
Jag.

Kroppen tycks ha förlorat innehåll. Mig. Var tog jag vägen? Hon som var jag. Jag som ville. Orkade. Kunde. Visste. Hon som var stark och som vågade. Hon som hade några nära. De som kände henne. Då när hon fick delta. På riktigt. Men det är länge sedan. Då jag var en i ett gäng. Eller i alla fall i utkanten av.

Jag är den som ingen orkar med. Hon som blir för intensiv. Hon som blir över. Glöms bort. Jag är den som ingen behöver. Eller behöver när ingen annan finns. Ingen annan ställer upp. Henne man inte hinner med eller hör av sig till. Den som inte är delaktig eller med.

Jag har gett upp. Jag har slutat försöka. Jag är tom. Utan innehåll. Varför kämpa.

Jag är ensam. Utan. Inte vi inte två. Saknar. Behöver men slutat önska. Accepterat. Slutat kräva. Det är endast jag som kan förändra. Men jag har försökt och snart finns inget kvar och jag är ingen del av något ändå.

Jag är en kropp. Ett skal. Det töms. Ihåligt. Det mesta rinner ut. Kraft och vilja. Önskan. Känslor. Kärlek.

När energin finns gör jag det som förväntas. Det jag klarar. Sällan något jag brinner för. Även om jag kan blir det inte av. Jag gör det man måste för att livet ska rulla. Det mesta av det i alla fall.

Fast att jag berättar så verkar få höra. Lyssna. Frågar men så kommer frågan igen. Trots mitt svar. Man ser inte heller. Man vill inte se eller bryr sig inte. Man kan även få glada och positiva kommentarer fast man sagt att det man ser eller jag sagt inte var önskat eller ens normalt.

Jag svarar. Ärligt. Säger som det är. Ändå får jag samma frågor. Eller något förvånat svar fast jag berättat. Som om man inte hört. Lyssnat. Förvånas. Men börjar bli van. Börjat skala bort. Säga allt är bra men meningslöst. Varför säga en sanning ingen ville höra.

Känslor dör. Ja till slut tycker även jag att det är okej med ensamhet. Inte för att jag vill. Men jag slipper bli besviken. Förväntar jag mig inget saknar jag det inte. Det man inte har eller kan få som gemenskap eller närhet tillhörighet kamratskap ja det lär man sig. Tids nog. Jag har lärt mig. Det trodde jag inte. Jag välkomnar ensamheten. Där är jag jag. Fast inte hon. Inte hon jag var.

Men jag gläds åt det som blir. Det som händer. Suger i mig. Är lycklig. Men blir då för mycket för att jag så sällan deltar. Är någon.

Hon ville ju vara med. Tillhöra. Vara nära. Delta. Finnas. Höras. Dela. Vara behövd. Någon man saknade.

Men jag misslyckas. Gör helt enkelt fel.

Jag har en kropp. Men den börjar läcka. Den tar stryk. Den mår dåligt. Fungerar inte. Bara på autopilot. Jag har investerat i en sådan. Fungerar. Nästan alltid. När jag måste.

Instängd. Bokstavligt. Dörren stängdes. Ingen frågar. Vill du? Bara stängs. Ensam. Utanför men här inne. Tillsammans men för mig själv. Jag har inte valt. Ni valde. Jag bjuds inte in.

Krymper. Blir inget. Osynlig. Minskar. Försvinner. Märks det?

Kommentera här ♥ 6 st

Kommentera här ♥ 1 st

Kommentera här ♥ 2 st

Kommentera här ♥ 0 st

Kommentera här ♥ 2 st

Ja hinner inte mycket.

Idag har ja i alla fall träffat goaste N. Att ha någon som faktiskt förstår. Att man ändå finner vänner senare i livet. Vänner som faktiskt accepterar att jag är jag.

August har haft sina dagar och timmar med Malou och Alex. I fredags sa August till och med när en kompis kom att han inte kunde leka. Jag ska till Malou sa han, min extra mamma.

August är verkligen en del av deras liv. Familj. Räknas. De känns härligt när man ser att Alex syster tackar för att de tog med August på kalas. Att alla tycker han är go. En sak Malous pappa sa när vi träffade honom på jobbet kändes också så otroligt. Han ställde den där frågan som gjorde att jag kände att August är inte bara utan han räknas. Som om han var Malous.

I allt de gör så räknas han. Å nu kommer han få vara med om något mycket speciellt. En resa han inte kan få av mig. Detta är stort. Jag är tacksam. Att höra mitt barns glädje i detta. Att räknas. Att delta.

Att Malou och Alex i sig är en saga så är mötet med Malou något som förändrade våra liv. Det blev rikare. Ödet.

Kommentera här ♥ 2 st

Så tog jag tag i röran. Sovrummet blev rensat och städat. Hoppas kunna få klart runt fönstren snart. Men de blir bra. Skönt med ett fönster istället.

Jag vill givetvis göra om här inne. Snart. Men inser att allt annat halvklart bör göras först. Jag måste låta de vara även om jag vill få detta som jag vill. De enda jag inte satt min prägel på.

Jag hoppas kunna rensa garderoberna och gå igenom kläderna. Rensa bort. Se vad som passar. Snart tio kilo. För mig är det inte positivt. Jag äter dåligt. Matlusten saknas. Jag har snart inga byxor som sitter uppe. Inte ens mjukisbyxor.

Att köpa nytt är inget att fundera över. Tyvärr har mycket kläder rensats. Vem trodde jag skulle komma i dom? Förra året var jag tvungen att köpa mycket nytt. Det är nu för stort.

Nåja. Lite mindre rörigt. Saker har kommit upp på vinden. Saker ska slängas. Saker bli färdiga. En sak i sänder.

Kommentera här ♥ 3 st