Att visualisera sin framtid. Att tänka det man önskar framåt i tiden. Det behöver inte vara stora rikedommar men man kan önska att man får må bra. Man kan önska sig en avkopplande vardag. Att en arbetssituation löser sig... sådana saker eller vad just DU behöver stöd pch tro i.

Man kan även tänka sig själv bättre... att man duger.. Jag är bra. Ni minns kanske mina listor jag gjorde. Där jag plcokade fram positiva saker om mig själv varje dag. Saker jag gjort bra, som jag var duktig på och om mig själv... att jag var bra eller att jag duger.

Just nu tänker jag mig att den ekonomiska biten samt mitt jobb kommer att lösa sig. Att helgen som kommer ska fungera på jobbet och att jag får må bra. Att saker kommer falla bra på plats.

Jag måste tro. Även om dagen startade med en bil som inte ville starta alls.... men det gav mig en härlig promenad i regn och rusk som gjorde att jag vaknade till såpass så jag orkade färga mitt hår.... nu sitter jag här och tar det lugnt innan jobb ikväll.... katten ligger i mitt knä å vi har de ganska bra... ler.



Det är mycket som far i skallen just nu och jag måste försöka sortera detta. Jag måste ta beslut. Jag måste tänka över saker. Grundligt. Det kommer att bli tufft men jag måste. Det är saker som måste göras.... jag måste ta beslut.

Idag är en sån där dålig dag. Så det kvittar att det regnar. August verkar i alla fall ha en loj dag. Trött efter skridskor och skola. Vi åt på Mc Donalds när jag hämtade honom. Ingen favorit men det var okej...

Har haft mötet per telefon med f kassan och det gick bra. Men jag inser nu att bidraget inte alls kommer bli så högt. Det är även beskattat så det kommer deffinitivt inte ge mig så stora chanser att sänka min arbetstid som jag önskar. MEN jag är glad för det jag får. Men att säga att det ger en chansen utan att förlora stort är ändå att ta i. Plus att man får det och att det är pensionsgrundande. MEN det hjälper tyvärr itne mig idag.

Jag kommer dock gå ner lite. Jag kommer kunna korta mina dagar.... något. Men min räddning är Malou... jag hoppas hon blir godkänd och att hon får bli vårt LSS stöd.

Beslutet hoppades de kunna ge före jul. Jag hoppas det jag med. Så man kan släppa den biten också och gå framåt. Ta beslut om arbetstiden. Räkna på de. Under tiden är jag glad åt kontaktdagen en gång per vecka just nu. Det ger någon mer chans att vara med August och återhämta sig.

Men en dålig dag innebär huvudvärk... värk i hela kroppen och en trötthet som inte går att beskriva. Den gör att jag mest legat idag. Sovit. Men jag har hunnit lite av livets måsten. De jag velat och orkat.



Det var en hemsk känsla att sitta i telefon idag med f kassan och bara prata om allt som är negativt runt mitt barn. Som om han inte är älskad. Som om han inte är allt vi önskat. Som om all tid vi ger honom är en belastning. Allt för att samhället ska förstå vilket jobb det innebär och att man då har svårt att få ihop livet.

Men jag fick ändå fram att han är ÄLSKAD å den mest underbare unge som finns. Hon sa själv att hon brukar tycka dessa samtal bara handlar om det negativa och att man sitter och pratar om det lång tid. Fast vi pratar om barn som är just älskade och underbara. Underbara för att just dom är dom.

Glöm aldrig detta... August är älskad precis som han är, annars vore inte han just min AUGUST. Å han var efterlängtad och önskad. Och blev inte mindre önskad och älskad för att han har ett funktionshinder.

Vi älskar August för att han är just den person han är. Vi tänker inte FUNKTIONSHINDER.... vi tänker August. Han är en egen person och vi ska se till att han utvecklas och mår bra efter sina förutsättningar. Därför behöver vi viss hjälp.

ÄLSKADE UNGE!!!

Nej då de är bara vårdbidragsansökan....

Å nu ska jag läsa igenom DEN boken för imorgon e det dax för telefonmötet ang detta.

Hade faktiskt kunnat koppla bort det helt och hållet men nu är det i skallen igen och jag vill vara förberedd....

Klockan nio ringer min handläggare imorgon så då är jag redo.

Ge mig styrka!!!

Tack MALOU!!!!!

NU rullar de.... å jag HOPPAS så på detta. Du e en skänk från ovan.

Du har tagit lillens hjärta med storm.



Att finna någon med ett så stort intresse och hjärta som du är värt så mycket för oss. Å att August känner in och vill så mycket är helt underbart.

Jag säger TACK varje gång och jag hoppas du förstår va värdefullt det är.

TACK gumman.... du har ett hjärta av guld.

I spöregn har jag samlat in material till kransar. Nu på eftermiddagen orkar solen fram. Skönt. Ingen hade stulit solen trots allt.

Ledig dag.... fast tvätten tvättas och disken diskas. Mat ska inhandlas och katten ska ha gos. MASSA gos. Barnen ska köras till skolan och de ska hämtas och sovmorgon de kan man glömma.

Har laminerat och fixat bilder och scheman... om någon vill klippa ut dom åt mig så e de välkomna...

 

Sedan är jag i full gång med kransarna. Så fort August kommer hem ska vi fortsätta. Jag får så ont i kroppen så man får ta lite i taget...

     

     
Lite enkel lunch i form av pasta parmesan och pesto är inga fel. Samt en dammsugare som efterrätt.
 Ikväll ska jag stuva grönsaker och ha potatis och korv till. MMMMM....

Så ser dagen ut. Jag ska ta igen mig lite mellan varven. Men plocka och pyssla lite är inte fel en dag som denna.

Det är ju så mörkt... mörkret och det gråa har tagit över världen. Det är då vi ser fram emot snön. Det vita. Det frostiga som lägger sig på grenar, träd och buskar.... det sprider sitt vita skimmer och när solens strålar möter allt det vita så glittrar det.

I fönstren ställs stakar och stjärnor och vi fyller vårt hem med varma röda färger. Allt för att få in lite värme i det kalla.

Ljusen och det röda sprider sin värme och det blir så ombonat. Ett sätt att ge ljus i den mörka årstid vi nu kallar vinter.

Bild: googlad. Vinterbild

Jag tycker om vintern när den är vit. Något kallare och snön får ligga. När det knastrar under fötterna. Barnen kan leka och kommer in med röda kinder. Pulkan får fara ner för backen, skidorna är framme och snögrottor och lyktor tillverkas. Jag tycker om det isblåa himmel som solen lyser från. Att stå mot en solvägg och njuta av dess milda värme.

Jag tycker om att se min hund stoppa huvudet i snön och rulla och riktigt se honom njuta av att "vinterbada", jag trivs när det lyser fint i fönstren och man får krypa upp i soffhörnet med en filt, god choklad och se ljusen brinna i alla lyktor.


Bild googlad. Ljus som brinner.

Vi måste släppa in värmen i våra liv. I våra kroppar. Våga släppa taget. Våga släppa in. Våga tro. Känna värmen och tron sprida sig i oss och njuta i stunden. Våga tro på en framtid och tro att allt kommer bli bra. Vi kämpar. Och vi växer. De svåra kriserna gör oss starka. Vi kan. Vi klarar. Vi duger och vi är bra.

Njuta även denna mörka tid. Glöm aldrig att ta de små stunderna och gör dom ljusa. Varma. Tänd ljus. Gör det ombonat med färg...

Det kommer en ny dag. Nya dagar med nya utmaningar.

Ha en fin tisdag.

Lång där inne finns ett rum. Det är där jag sitter. Det är där inne jag är jag. Där jag får vara just jag. Där ingen ifrågasätter mina val. Ingen frågar varför. Jag får skrika om jag vill. Jag får tycka precis som jag vill. Jag får göra som JAG vill.

I det där rummet är det bara jag. Jag släpper bara in den som fått förtroendet. De som jag verkligen känner klarar av mig, MIG. Det innersta i just mig. Det svarta, det livliga. Det arga och glada. De är få. De som släpps in. För så många som jag tidigare släppt dit in har krossat och förstört. Förstört mitt trygga rum. Brutalt har de slagit ner allt fint jag byggt upp. Allt jag trodde på.

Till slut har jag krymt. Blivit till ingen. Mått så hemskt utan de som slog sönder hjälpt mig upp med rummets trygghet igen. Jag har varit blottad. Liten. Ensam. Ledsen.

Jag hade aldrig trott mig få tillbaka mitt rum. Min tro. Min lycka. Känslan av att just jag duger. Att just jag är bra. Älskad.

Du tog allt jag hade. Jag förstår inte varför du krossade mitt rum. Tog det som var mitt.

Varför? Utan att vända dig om så försvann du bort.

Mitt rum.

I mitt rum är jag jag. Och där släpper jag inte in vem som helst. Jag är mera rädd om rummet nu.


Ensam kvar i mitt innersta rum sitter jag. I rummet av trygghet men jag vill inte vara ensam. Jag vill bygga en framtid med någon. Någon som vill vara som jag. Jag som vågar. Vi som älskar.



Du är inte värd mina tårar. Inte min ilska. Men jag släpper ut just alla känslor jag har. Ut ur rummet för att sedan släppa in nya friska vindar. Någon som är värd just mig.

(bilderna är goolade och lånade just där)

Solen sken en stund idag. Jag passade på att plocka material till en krans. Tyvärr orkade jag bara göra en.... och nu regnar det igen. TUR att man hann ut i solen.




Bild: Min dörrkrans.

Under helgen har även maken börjat fixa klart runt våra fönster. Hade tur att de sålde ut fönsterbrädor billigt.

 

Jag har även förberett alla bildscheman som August ska ha hos sin helgfamilj....



Bjuder på ett axplock av bilder från veckan som varit.

   
Bilder: August i skolan.

   
Bilder: Mat från veckan som gått.

^^^^^^^^^^^^^

Nu blir det matlagning och sedan ska jag fortsätta läsa.

Hur kan någon man stod så nära bara försvinna iväg?

Hur kan den som sa så många fina saker plötsligt bli hård och kall?

Helt plötsligt inte behöva just mig?

Utan ett ord, utan en förklaring.

Plötsligt står man där ensam.

Utan att förstå.

Med sina känslor.

Men utan dina.

Hårt.

Förvirrande.

Ensamt.

En förklaring.

Hur den är är gör lättare.

Gör begripligt.

Sårad.

Ensam kvar.



Bild:Tomater

När man tror man känner en annan människa innan och utan. Sedan händer något. Något man inte förstår. Personen man trodde man stod så nära försvinner iväg. Man står ensam kvar och man förstår ingenting. Vad hände? Gjorde jag fel? Var jag fel? Eller har han lurat mig? Var det vi hade inte sant? Var den känslan jag hade så fel? Var jag så lättlurad? Men kan man inte få kräva ett svar? Ett varför? Varför du försvann? Någon förklaring finns ju alltid där så varför inte ge mig det? Eller är jag så betydelselös så jag inte ska ha något? Är jag inte värd det? Ett svar? Man känner sig som skräp. Som skiten under skon. Som om jag är en människa värd att trampas på.


Bild: Halv scharon frukt.

Det har inte hänt mig något. Jag mår bra. Men mina tankar finns hos någon idag. Någon som blivit sårad. Någon som är värd allt fint. Någon som underbar. Någon vars matta har dragits undan. Brutalt. Önskar jag kunde finnas hos dig,, men jag finns på det sätt jag kan. I tanken finns du hos mig och jag sänder all styrka jag kan. Vi, du och jag ska finna vägen tillbaka.

Att älska.

Älska sitt barn.

Jag älskar mina barn.

Jag älskar.

Att älska ett barn med funktionshinder.

Jag älskar min son.

Men att älska räcker inte till.

Hur högt jag än älskar mitt barn med Autism så hjälper det inte honom.

Jag kan inte älska honom trygg.

Jag kan inte älska honom så han fungerar i sin vardag.

I vår vardag.

Som är så mycket kaos för honom.

Som innehåller så mycket han inte förstår.

För att han tolkar världen på ett helt annat vis än vad du och jag gör.

Hos mig krävs mer än att älska.

Jag måste ha kunskap.

Och jag måste omsätta kunskapen till handling.

För att han ska förstå och fungera samt känns sig trygg.

Vardagen innebär förberedelser och struktur.

Men jag älskar honom högt också.

Varje dag.

Men jag måste lägga mera tid. Kraft. Handling. För att få vardagen att bli mindre konstig för honom.

~~~~~~~~~~~~

Jag duger som jag är, fast jag inte blev som jag skulle!



Bild: Frukter

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~


Vi duger som vi är. Vem är normal? Finns någon som verkligen är detta? Jag säger ofta om mig själv att jag inte är som jag ska. KNÄPP. NU börjar jag gilla att just JAG är såhär. Jag börjar inse att jag får acceptera detta jag som är. Precis som jag accepterar mitt barn. Även om han har ett funktionshinder. Det är så enkelt att göra det. Acceptera honom. Han är den mest goaste unge som finns. Klart även jag duger. Men vi har våra dåliga dagar. ALLA har de. Inte bara DU med funktionshinder. Låt oss ha de dåliga dagarna för eftertanke för att sedan orka ytterligare en dag.

NJUT, LEV. Tänk JAG DUGER.

.....dagar som rusar. Försvinner. Drar iväg.

Jag hinner inte. Och ibland är det kanske tur. Just nu fungerar jag.

Jag försöker att ta det LUGNT i all KAOS.... För vi har mycket. Dagarna är fullbokade men ajg LÄR mig mycket.

Just nu är det mycket med August. Föräldragruppen har startat och ikväll blir det en föreläsning. Detta är POSITIVA saker. Saker jag vill. BEHÖVER. Träffa andra med samma problematik.

Vi växer.

Sedan har jag lärt en sak. Att låta saken bero. MAILA istället för att ringa. Det gav bättre resultat. I ett mail fick jag ner ALLT, det hade jag aldrig fått i ett samtal. Att sedan vänta på det samtalet istället för att ändå ringa och fråga om de läst. NU har vårt beslut ändrats. Vi har blivit beviljade hjälp och nu är det bara att få klart VEM. Jag vet VEM jag vill ha... och nu håller vi tummar att det blir så. August vill också.

Tack A för att du peppar mig. Att du lyssnar. Ger råd. 

August hälsade på hos M & A i måndagseftermiddag. De skulle se film. Han pratade mest. Sa till honom att du vet man är ju tyst när man ser en film. Ungen tittar upp från sina mackor och flingor och  säger:

-Jag är bara tyst när jag ser på film med min riktiga mamma.

För August är ju alla tjejer mamma när de har hand om honom. Men han vet att jag är den som är den riktiga. Go ungen.

Trots att vi har så här mycket så känner jag att vi kommit närmare varandra. Jag och barnen. Jag och älsklingen. Jag trivs. Mår ganska bra. Ganska bra är bättre än inte alls bra.

Idag tänker vi ordet ORKA och NJUTA!!



Jag lämnar kroppen för en liten stund. Jag lämnar och ser ner på mig. Min kropp. Tänker detta är jag och jag är bra.

Frustrerad. Måste och ska tänka idag. Jag måste ta djupa andetag och jag måste tänka VÄLBEHAG.

Varför kan vi inte acceptera det vi innerst inne vet. Att vi faktiskt har dom som älskar oss. Att vi faktiskt har de som finns där.

Varför vi inte hör det andra säger. Att vi duger. Att vi kan. Att vi är älskade.

Det bottnar väl mest i att vi själva ser ner på de vi faktiskt är. Att vi inte själva vill se att vi faktiskt är bra. Duger. Att vi inte är fel.

Så länge vi kan stå för de val vi gör och våra åsikter så är vi ju bra. Alla älskar oss inte men det måste de ju heller inte. Huvudsaken är att vi själva kan älska oss.

Det är det som är det svåra och att ta till oss det andra säger om oss.

De flesta vet HUR men ändå kan vi aldrig komma dit. Vi tar oss inte dit där vi kan säga JAG DUGER. JAG ÄR BRA. Passar det inte så klarar jag detta utan dig.

Ibland undrar ju också varför allt drabbar just mig. Men det kanske ändå är så att jag är stark. Att någon vet att JAG kommer fixa det. För på något vis så måste jag. Och jag måste sluta reagera så kraftigt på allt. Tänka att det jag gör det duger.

Fan detta inlägg suger... min dator hänger sig HELA tiden, som allt annat knölar den med och ett inlägg försvann. Ett bra inlägg.... Men de va lite om det jag hade i tanken.... för där rymmer mycket...

Visst är det märkligt att en dag som denna när huset är tomt och ingen tvingar dig upp vaknar du tidigt. Man kan inte på något viss somna om. Inget stör men du ligger där klarvaken. Den där morgonen du hade tänkt sova ut. Det är just en sådan morgon man ligger där och funderar på varför man inte sover. När man faktiskt får.

Jag är otroligt trött efter dagens slut så jag somnar tidigt. Givetvis är jag ju utvilad när klockan är före sju. Men det gnager lite i en när man helt enkelt vaknar så kristligt tidigt.

Men jag ligger aldrig och vrider utan idag har jag fått allt det där gjort jag aldrig klarar av på vardagen. Då jag jobbar. Att sköta hemmet. Ta tag i de där högarna som bara växer, allt det där som måste städas undan och allt som ska rensas bort. Allt det man varje dag retar sig på att man inte har kraft att ta tag i. Allt är nu klart och det kändes bra. Inte som ett tvång utan som att det var och är helt okej.

Dagen har precis börjat och allt är färdigt. Det är det positiva att vakna tidigt och vara helt ensam. Sedan har man hela dagen kvar till att NJUTA, vila.... läsa. Släppa tankar. Rensa hjärnan. Koppla bort. Koppla bort allt det som du inte kan påverka. Som du inte kan göra något åt idag. Det där som veckan har lagt på högar som måste göras så fort måndagen kommer. Men just NU ska man sätta punkt. Man ska lägga åt sidan. Man ska inte lägga energi där. Sådant som JAG måste lära mig. Att sätta PUNKT. Ge mig. Slappna av. Det jag inte kan påverka idag.

Det är en process men nu har jag beslutat mig. Det får bli avlsut. Punkter.

***********

OUTFIT


Bild: Jag.... sliten och trött men på väg till Elina på kalas. Blå grå tunika samt leggins. Och det är något jag bjuder på... en SLITEN mamma.


Bild: Leggins som är svarta och glansiga som gör att det blir mycket SKINN över dom. SÅÅÅ nöjd med dom.

SNÄLLA pigga upp mig lite lite till genom att lämna en kommentar.

Om ni visste vad ledsen jag blir när jag får ett brev hem fån min LSS handläggare och hon inte alls har fattat det beslut hon sagt över telefon....

Visst kan det vara ett missförstånd men just nu käns ju inte livet så skoj. Det känns som det mesta tar slut.

Det mest underbara är ju att det är fredag och att hon gick hem en kvart innan jag ringde för att få svar.... å nu får man vänta.... det är långa dagar....

Man tappar tron och jag kan itne släppa sånt här även om det är ett missförstånd.

Ledsen.... hopplösheten sprider sig i kroppen.

TACK för detta.

Detta var inget jag behövde... inte inför helgen.

BESVIKELSE.