När Malou hittade min blogg var de ju en ren slump. Att jag just där och då behövde avlösare och en hjälpfamilj för mitt barn och denna unga tjej hade ett intresse i Autism är ju otroligt. Att hon dessutom lämnade en kommentar och att vi bodde i samma stad var ju tur. Hur det kom sig att jag frågade om hon skulle vara intresserad av att jobba med mitt barn och hur jag sa det vet jag inte. Men vi stämde träff i en lekpark. Å på den vägen är de ju. Hon fick uppdraget inte bara av mig utan hon blev godkänd av kommunen som har hand om detta. August accepterade henne också och det var ju de absolut viktigaste. Men att jag kände sån trygghet var ju också en förutsättning.

Kommentera här ♥ 0 st

Jag kan inte förklara mitt mående.

Kommentera här ♥ 3 st

Dagen har börjat. Jag har knappt fattat.

Kommentera här ♥ 6 st

Jag tror att alla människor måste utvecklas. Få en chans till utveckling. Jag tror det är enormt viktigt för självkänslan. Jag har utvecklas massor genom livet. På gott och ont. Ibland har man kännt att kraven varit så stora. Många. Men man har växt. Man har fått kunskap. Inte alltid den kunskap man trodde från början ibland. Ibland orkade eller klarade man sig inte riktigt dit man velat, men man får alltid en utveckling.

När vi pratar om våra barn ser vi ju utvecklingen från det lilla nyfödda barnet och ja redan i magen ser vi hur barnet formas och blir till och sedan genom livet.

Vi med barn med någon form av funktionsnedsättning ser ju i regel att våra barn avviker från den där utvecklingen på ett eller annat vis. Jag vill inte säga att vi ser att de inte följer det normala men vi ser ändå olikheter. Vi förstår att det beror på något till slut och att vi till sist får en sorts förklaring genom en diagnos.

Men bara för att vi får ett barn med en diagnos så betyder ju inte det att de inte utvecklas eller behöver få chansen till utveckling.



Många av de jag pratar med och möter kan säga att jag ställer inga krav eller ger inte mitt barn med Autism eller utvecklingstörning utmaningar. OM de lär sig något så är jag liksom nöjd. Samtidigt säger dessa att ALLA är individer. Alla är olika. Det gäller ju även människor med dessa diagnoser så hur kan man som förälder eller ja andra med för den delen säga att jag utmanar inte mitt barn pga diagnosen? Utgår man ifrån det man själv TROR att barnet då inte kan komma att klara av OM de får chansen? Eller ser man bara att det KAN leda till kaos och problem för barnet eller sig själv?

Jag anser att jag och skola eller vilka som finns runt barnet har en skyldighet att låta alla utvecklas. På sitt vis. Utifrån alla möjliga modeller och arbetsätt. I sin tid. I små små delmål. Mål man kan lyckas med. Mål som barnet rimligt kan nå som gör att de växer. Vägen dit kan vara svår och trixig men om vi hjälps åt så tror jag vi kan lyckas. För när vi lyckas med något som vi inte kunde innan så stärks självkänslan. Man kanske inte alltid når lika långt som andra men om vi inte ger dom utmaningar och chansen hur ska de då nå någonstans?

Jag känner att jag har svårt att få ner vad jag menar i ord. Jag är hemskt trött. Det är rörigt men jag blir upprörd över att man inte förstår att alla KAN utvecklas trots funktionsnedsättningar.



Jag har skrivit massor av gånger här i bloggen att jag inte förstått August beteenden många gånger. Det har varit så tufft ibland. Men vi har gett oss ut, iväg... kastat oss ut. Det har gått åt helvete så många gånger. Vi har alla inklusive August varit så nära att ge upp. Vi har varit så slut efter ett besök i en djurpark att vi lovar att detta gör vi ALDRIG igen. Vi har inte förstått. Men nu när jag har mer kunskap vet jag VARFÖR det ofta blev galet. Då när vi inte förstod och visste. Idag VET jag att vi kunde ha gjort det annorlunda. Förberett bättre. Men tack vare att vi ändå har försökt så fungerar August i så många sammanhang där många aldrig kommer för att deras föräldrar har bestämt att det aldrig kommer gå. För att de inte gick förrut eller för att man kan läsa sig till att DETTA brukar inte en person med Autism klara av. Vi utgår från gamla referenser och händelser vi varit med om. Men då är vi fel ute, vi dömmer från det vi hört eller läst eller för att vi går in på vad VI känner och tror, istället för att tänka att detta klarar vi om vi gör på ett annat vis. Kanske inte alltid så långt vi vill men en bit.


Jag jobbar ju även så själv. Jag är enormt duktig på att redan på förväg bestämma att jag kommer inte klara detta eftersom nästan varje gång jag ska göra sådana saker så händer detta. Detta sätter ju krokben för MIN utveckling för att jag lägger fokus på det som VARIT och HÄNT. Istället för att tänka HUR ska jag göra för att klara detta nästa gång. Hur ska jag göra annorlunda. Många gör ju så direkt. De ser lösningen direkt och liksom bara gör så medan jag har PROBLEM att få bort de GAMLA som hänt och är rädd. Jag måste hitta en trygghet för att våga.



August når inte skolans mål på långa vägar. Hur mycket ansvaret enligt lagen än ligger på skolan kan varken de eller jag trolla fram kunskapen som krävs för att nå målen. Pga sin funktionsnedsättning är det saker vi måste ta hänsyn till, vi måste prova oss fram. Vi måste stärka August i att han KAN lära sig. Hur långt vet vi inte men han måste ju ändå få chansen. Så i små små steg sätts mål upp. Vi plockar ut de viktiga i skolans ämnen. Vi kan inte ta allt när inlärningen är så svår. Men vi ger inte upp. Vi tror. Och nu tror August också. För han SER att han KAN lära sig. Han får nya utmaningar. Han får inte sitta som många får göra. Med samma monotona saker varje dag som inte leder någonstans. Vi tränar honom på olika sätt och han börjar KUNNA.

Det är ju att lära sig bokstäver och läsa, samt kunna siffror och räkna vi pysslar med. Modellen vi jobbar med tillsammans med skolan fungerar. Han kan otroligt med saker nu. Nu börjar vi med mer inriktade saker och vi runt honom utmanas genom att lära nya saker. C som jobbar med August tre dagar i veckan har även pratat med en logoped och fått nya tips och ideer. Nu ska vi förstärka bokstävernas ljud med tecken. Vi ska lära oss siffran fyra bra så man vet att detta är siffran 4. Så ser den ut och man ska veta värdet av den. Många barn kan ju räkna hur långt som helst men det är förståelsen för värdet på siffran som gäller.



August har ju även utformat sina egna strategier för att klara saker. Nu får vi hjälpa honom att hitta rätt lite enklare i saker som ska berättas. Han minns mer saker nu och kan återberätta. JAG får lära mig lita på det han säger. Tex att gympasakerna faktiskt inte ska med. Att han faktiskt mindes helt riktigt. Han är bättre till mods att vara en DEL i klassen. Delta. Men även se att man är olika och man duger ändå.

Mitt barn har utvecklas så enormt. Socialt skulle vi aldrig vara där vi är om jag hade "gjort" allt åt honom. När han alltid undrat när människor pratar andra språk och jag sagt nej de pratar inte Engelska och han frågat vilket de då pratar och jag i stort sett aldrig vet skulle frågat åt honom skulle han inte som idag faktiskt våga säga:
-Hej, jag undrar vilket språk du pratar och vilket land man pratar det i?

Så låt era barn utmanas även om de har en diagnos. Låt dom få prova. De måste också hamna i lägen där de faller, precis som vi. Men vi kan vara med och stötta dom och hjälpa till. Men vi får ju inte skydda dom från livet.
Saker kan få vara svåra ibland men vi måste visa att det inte är farligt och att vi kan försöka igen på ett annat sätt.

Alla måste få utvecklas.

Kommentera här ♥ 1 st

Kommentera här ♥ 2 st

Man har alltid fått lära sig att det är viktigt att läsa för sina barn. Att prata och lyssna och läsa utvecklar ju språket.

Vi har läst och har köpt och haft massor med böcker. Jag har aldrig pratat sk bäbisspråk med mina barn utan pratat normalt. Har de sagt ett ord "fel" har jag aldrig påpekat detta utan bara sagt det rätta efter.  Tex:

-Jag tappar AMBULANSEN mamma, sa Oskar när han skulle åka skidor och ramlade.

Jag svarade:

-Ja Oskar du tappar BALLANSEN.

Oskar var sen med språket och hade många konstiga ord för saker. Han var dock enormt duktig som alltid försökte göra sig förståd tex på dagis utan att ta till sätt som många barn utan språk gör. Bits eller slåss. Han försökte om och om igen och till slut försökte han visa vad han menade.

Jag har läst, barnens pappa har läst för de två stora. Deras pappa tyckte det var svårt i början men tyckte han blev en bättre läsare. Att han med barnen accepterades fast han tyckte det var svårt många gånger.


August har vi aldrig fått läsa för. Han har aldrig velat. De har inte gått.

Så på biblioteket häromdagen frågar August mig vad vi läste för honom som liten. Detta ledde till att jag ikväll skrivit ett brev till August ena lärare.




Det är svårt sånt här. Nu vet ju inte jag om man inte trott honom eller att han inte förstått eller förmedlat rätt. Men det är ofta sånt här som blir och jag är så glad att han är som Oskar. Att han inte ger upp utan berättar så vi kan hjälpa honom tillrätta. Att vi finns och förmedlar eller rättar till. Det är så svårt med att veta hur han uppfattar saker och om det blitt rätt. Så då måste man finnas som ett led i hans utveckling så att han känner sig hörd på.

Sådant här sker hela tiden i barns liv med npf. Att vi som föräldrar får hjälpa till och liksom tolka eller vad jag ska säga. Kolla av och hjälpa tillrätta. Det tar tid. Man känner sig ledsen över att det är så mycket utöver. Att det inte bara rullar på för honom. Att det dagligen är en form av kamp.

Samtidigt känner jag.... jaha... tror de inte att vi försökt. Eller att han inte säger som det är för att han helt enkelt inte frågat? Sedan känner jag att fy va hemsk mamma jag är. Jag har inte läst för mitt barn. Jag låg inte hos honom när han skulle sova. Han ville inte. Jag respekterade honom. Jag tvingade mig aldrig på och vi undvek utbrott. Respekt.

Men nu hoppas jag vi kommer tillrätta och jag vet att han lyssnat på böcker och det får vara toppen. Va bra att det finns alternativ till sagornas värld.

Nu blir de milkshake med MASSOR av energi och kalorier till min prins. Maten är ju ett annat kapitel just nu.

Kommentera här ♥ 14 st

När vi var på Daniels examen i fredags så fick vi ett program. I programmet fanns alla namn på klasskamraterna.

August satt och tittade. Så säger han:

-Mamma, vad står de här?

Ljuset var dåligt och jag såg inte riktigt. Men jaaa de kan stå ANNA.

-De va ju det jag tyckte, säger han.

Flera gånger sedan denna dag så hittar han ordet, namnet ANNA.

-Det står ANNA här.

I rollistan i en film vi såg går han fram och pekar ut namnet.

Det finns med i en bok i skolan säger han.

JA jag blir så jäkla stolt och glad. Han kan läsa ANNA.

Läsningen går sakta framåt. Å siffrorna börjar komma på plats. Vi tränar ju här hemma och de tränar i skolan. Vi tränar i vardagen. Hitta bokstäver. Leta ljudet av bokstäver.

Jag är så glad att de inte sttår stilla, att man ser att de går frammåt. Eftersom man vet att skolan är som den är idag så är de jobbigt när barnen inte hänger med. När man vet att de inte kan nå målen som alla ska nå. De är tufft. Så man är så glad och man måste se positivt och inte tappa hoppet.

Men man vill och önskar inte barnen detta. Man vill inte att de ska behöva kämpa så hårt.



Bild: August trycker handdukar till jul.

Kommentera här ♥ 3 st

Alltså....nu e jag tillbaka. Här på blogg.se. Å jag ser ju att det är människor inne här. Men kan ni inte kommentera lite...

Kommentera här ♥ 2 st

Jag är ju inte någon ”kramig” människa.

Ni vet många kramas ju alltid. När de ses tex. Inte jag.

Jag kramar min man och mina barn. Å några till.

Jag har SKITSVÅRT för de där kramandet. Jag vet inte varför men ja har liksom en gräns eller en spärr, de ska liksom till en hel del och ibland vet jag liksom inte hur ja ska komma undan. I vissa situationer är de ju trots allt så naturligt att ge en kram. Vid sorg tex. Men nej jag KAN inte. Ibland får man göra de ändå. Kramas. Någon gång känns det ju naturligt även för mig OM det är någon som står mig nära.

Jag är annars en otroligt fysisk person och har alltid varit. Jag har alltid behövt närhet. Vill vara nära. Tycker om när någon kliar mig på ryggen eller pillar på mig, tex i håret. MEN de är den jag lever med. Å mina barn. Men jag har inga problem att vara nära människor i mitt arbete. Jag har inget emot att TA i de jag hjälper. Ge en klapp eller krama om så. DET är skillnad. Varför vet jag inte. Jag tror inte de jag vårdar anser mig att vara svår att vara nära kroppsligt. Jag tror inte någon skulle uppleva mig hårdhänt eller kall eller stel.

Jag har inte varit ett barn som INTE fick närhet heller. Jag sov ju i stort sätt aldrig och jag låg ofta som riktigt liten på magen på pappa och han kliade mig på ryggen så jag slappnade av. Mamma har alltid kliat på ryggen ochs haft oss barn nära.

Nu har ju jag varit sjuk. Å jag tror ALDRIG jag har kramat så många på så kort tid. Det började på sjukhuset när syrran gick på nyårsnatten. Kramar inte ens syrran. Sedan kom Malou och Alex. Å jag gav dom en kram. Naturligt. På jobbet…. de har fått kramar. Idag kom en nyare vän med en helt underbar orkidee till mig å det är JAG som tar initiativet till KRAMEN.

Helt udda. Har jag blitt en kramande människa nu? Å HUR kan man vara en sån fysisk människa men inte kan krama vem som helst? Många VET om detta och någon brukar säga att får jag ge dig en kram nu för jag skulle vilja eller jag vill ge dig en kram men jag vet att du inte vill.

En annan vän är som jag. Jag ser när någon kommer å slänger sig runt halsen på henne att hon tycker de är skitjobbigt. Å då e de tragiskt att de som är nära henne inte har fattat. Ler.

Men nu har något hänt. Jag kramas. Men de KAN gå över. Så ni vet.

Kommentera här ♥ 2 st

Å så kollar man posten.

Ett brev i sonens namn. Okej. Inkomstuppgifter. Första tanken va att jag har ju förfasen lämnat in för barnomsorgen. Satt å störde mig tills Daniel säger att de är ju från Socialen. Socialen? Fattar noll. Läser. Tittar. Tänker.

Alltså vi har ju avlastningsfamilj åt August. Men då betalar man för maten. En avgift per dag. Jag har ALDRIG lämnat in någon inkomst. Har trott att det är en avgift samma för alla.

Jag vet ärligt inte HUR många gånger jag läste pappret. Ensamstående. Inga utgifter för boende? Ja hade man det skulle man fylla i. Jag har HELA tiden haft huset och Make sen jag fick den här hjälpen till mitt barn.

Å så ramlar trögpoletten ner. Det är AUGUST de ska ha inkomstuppgift på. Man ska skriva i om han har utgifter för boende, God man osv. Men HALLÅÅ han är NIO år. NIO! Är de många nioåringar som har inkomst av tjänst? Någon enstaka har säkert pengar så de får ränta osv men HUR många?

Daniel säger att de går säkert per automatik ut till alla som har hjälp. Men ändå så har de ju kollat med myndigheter i övrigt, så många uppgifter står ifyllda och ja menar varför sätter man inte en gräns i systemet? Å varför har vi inte fått något sånt här innan? VARJE år ska de in står de. Vi har haft hjälp i flera år.

Det är heller inte första gången de blir konstigt. Saken är den att förut kom räkningen i mitt namn. Så en dag ringer sonens pappa och undrar vad de är för räkning han har fått. Då visar de sig att HAN fått denna räkning. Å HUR de hade gått till ja se de visste de inte. Jag har nämligen egen vårdnad. Barnens pappa har aldrig sökt denna hjälp från socialen så han finns ju inte ens med i de rullarna. Nej ingen förstod på Socialkontoret. Kan lova att jag va lite vass när jag ringde då de heller inte har en aning om VARFÖR jag har egen vårdnad. Nu har vi det enbart av praktiska själ och det har inget att göra med att mina barn inte kan vara hos sin pappa eller något i den bemärkelsen. Men de VISSTE ju inte dom. Efter detta kom räkningen helt plötsligt i sonens namn.

Bara detta är ju udda. För det är ju inte August som betalar detta och OM han nu hade haft utgifter för korttidsboende eller god man så hade ju jag som mamma fått betala detta med. Han är som sagt NIO.

De ville även veta om man var med i kyrkan eller annat samfund. Okej. Ja de är han ju men INTE jag. Jag ska ringa imorgon. Spela lite dum. Sånt e skoj.

Kommentera här ♥ 1 st

Sett filmen saknar dig.

Se den. Otroligt bra och välgjord film. Inte ett öga torrt.

Kommentera här ♥ 0 st

Då har tre år gått. För tre år sedan var jag inte så positiv till att Daniel skulle studera. Tre år kändes långa och jag visste att det skulle dra med sig ekonomin nedåt tex. Daniel valde inte heller ett yrke där han kommer bli rik.

 

Men så får man tänka till. Vafan man ska ju trivas med de man ska göra i livet. Allt handlar inte om pengar. Jag jobbar själv i vården och är förbannat STOLT över mitt jobb, mitt yrke. Jag ville aldrig läsa vidare till syrra, så jag har fortsatt jobba med gamla på ett boende som undersköterska.

Nu har då tre år gått. SÅÅ fort. Första året var tuffast. Även om de inte var jag som läste så var de tufft ändå. Han har jobbat hårt och jag är otroligt stolt och mallig över hur bra det gått. Ja jag skryter men hur många går igenom universitetsstudierna utan EN enda omtenta? Daniel har klarat alla tentor. Jag skiter i om de är att skryta men fan jag är mäkta imponerad för de har fan inte varit någon barnlek.

Idag är de alltså examen. Legitimerad Sjuksköterska!

 

 

 

Kommentera här ♥ 1 st

Va en tjej som ville göra ett länkbyte.... Klart vi kan länka varann.

Kommentera här ♥ 1 st

När August fick sina diagnoser var det givetvis en sorts lättnad. Man fick liksom svar på varför saker varit och ÄR som de är i livet. Man fick stöd och hjälp och man kunde mer konkret börja jobba för en vardag som skulle fungera bättre än innan. Jag fick kunskapen. Visste vad jag skulle lära mer om. Sökte upp andra i samma situation.

 

Men det var också SORG. Det där förstod inte en del. Sorg? Varför? Är du ledsen över ditt barn? Klart man är. Inte för diagnosen i sig. Inte för att man tycker mindre om sitt barn. Synen på mitt barn ändras inte. Han är lika älskad oavsett. Sorgen handlar mera om att barnet har svårigheter. Att det blir en kamp för sina rättigheter. Att de måste kämpa mer än andra. Att de måste möta samhällets okunskap och fördomar. Att man som i August fall måste uppnå samma mål i skolan som ”normala” barn ska klara TROTS sin Autism.

Funktionshinder. De är det man känner sorg inför. Att ha en funktionsNEDSÄTTNIG är lite annat. Inte samma sak. Autism blir inget HINDER om man får förståelse och hjälp på vägen.OM man får sin vardag anpassad, skolan anpassad.  Men sorgen finns där.

 

Att få diagnosen var i sig ett kvitto på att man ändå hade känt rätt. Att det var något som inte var helt som det skulle. ”Normalt” vill jag inte riktigt säga för vad ÄR normalt? Vem bestämmer de? Men jag fick ett kvitto på att de svårigheter jag såg fanns en förklaring på.

När vi flyttade och mellangrabben började ny skola såg man att han inte hade all kunskap i matte. Jag kände mig förvirrad då INGEN på förra skolan reagerat. Han var ju sån att han gjorde det på sitt vis. Envis. Jo men nu började jag förstå att där vi bott valde man att inte se. Jag visste redan att detta inte var första gången sånt hände. Att man inte sagt något. Fast man sett att barnet inte hängde med. Det är enklare att stoppa huvudet i sanden. Billigare för skolan med. Slippa undan.

 

Specialpedagogen på nya skolan var speciell. Tyvärr. Hon ansåg att eftersom jag hade ETT barn med diagnos så LETADE jag fel. Alla barn ska få hjälp ändå. Oavsett om de har diagnos eller inte. Helt rätt. MEN för det finns ett MEN i detta. Diagnosen öppnar lite andra dörrar. Det ÄR lättare att få och kräva hjälp. Sedan anser nog jag att får jag veta diagnos kan jag fokusera mera på RÄTT saker även om alla med diagnos fungerar olika. Vi kom inte alls överrens och hon la mer fokus på att involvera barnens pappa än att ta tag i barnets problem. Saker skulle lösa sig bara vi båda deltog i dessa möten. Var pappa med så mådde barnet bäst. Hon ritade barnet på ett papper och så mig och pappa. Och sedan pilar och streck mellan oss alla. Hur viktigt det var för barnet med både en mamma och en pappa. Att barnen HAR en delaktig mamma och pappa förstod hon inte eftersom pappa inte var med på möten. Hon förstod inte att vi båda fanns där, men på olika sätt.

Nu på högstadiet ställs högre krav. Det blir tuffare. Man MÅSTE klara matten tex. Tempot och svårighetsgraden växer. Även om man inte såg så stora konstigheter tog man mig på allvar. Specialpedagogen gjorde en rad tester innan jul och man kollade av lite hur man upplevde honom.

Igår fick jag då veta det jag redan visste. Återigen ett kvitto. Nu sätts maskineriet igång för utredning. Tänk om jag fått igång detta tidigare. För tid för utredning är inte lätt att få snabbt. Först ska skolan göra en del INNAN remiss går vidare in till NP enheten. Sedan börjar väntan på utredning. När man väl kommer in går de fort. Men innan.

 

Att få diagnos när man är 13 är ju inte heller helt enkelt. Det handlar så mycket om att acceptera. Förstå vad det innebär för just mig. Att ta till sig. Nu börjar mitt jobb att få honom förstå. Att hitta nya vägar. Få hjälp och stöd. Ännu en kamp börjar. Barn nr två. Tänk er själva i den åldern. Känslig ålder där så mycket annat händer i kroppen. Min goa unge.

Sorgen över att mina barn inte har det lätt och enkelt för sig. Att de ska behöva möta det svåra. Det var först igårkväll som det liksom landade i mig. Daniel sa att han förstod och sa men visst är de samtidigt skönt. Att vi faktiskt sett rätt. För de är hemskt att ett barn ska tas för envis eller lat eller egenyttig eller svår eller trött, bortskämd, omöjlig osv osv. Barnens pappa sa samma sak. Detta blir nog bra, för honom. Han behöver hjälpen. Jag vet men sorgen finns där.

 

Kommentera här ♥ 3 st

Har läst några av Anns tidigare böcker. Bland annat boken som heter Jag vill inte dö jag vill bara inte leva. En bok jag rekommenderar.

Nu läste jag boken Ett gott liv.

En otroligt tänkvärd bok om HUR man kan få ett gott liv. Eller kanske snarare tankar om hur man kanske når dit.

Mycket bra saker kring hur man bemöter psykisk ohälsa.

Jag tycker detta är en bok alla ska läsa.

"Jag måste läsa sista kapitlet i en bok som heter Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva för att kunna skriva det här. Det är en kvinna som heter Ann Heberlein som har skrivit den. Kvinnan som skrivit boken har alltså samma namn som kvinnan i boken som har samma namn som jag. Det kan ju vara rena tillfälligheter. Det behöver ju inte betyda något. I varje fall inte särskilt mycket. Jag var tvungen att gå upp på vinden och leta bland lådorna med saker vi inte vill ha för att finna ett exemplar av boken som är skriven av en kvinna som bär mitt namn. Det är inte sant, tänker jag när jag läser sista kapitlet som beskriver hur en blond kvinna i svart klänning och högklackade skor förbereder sig för att dö. En helt vanlig dag i slutet av augusti. Hon har tagit nattåget från Lund till Stockholm, ätit frukost på Radisson hotell vid Centralstationen, läst både Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet för det gör hon varje dag och varför skulle hon inte göra det den sista dagen?"

I Ett gott liv plockar Ann Heberlein upp tråden från sin förförra bok, den moderna klassikern Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, och knyter ihop den med sin senaste bok, den kritikerhyllade En liten bok om ondska. Personliga reflektioner vävs samman med filosofiska resonemang kring begrepp som godhet och ondska, kärlek, altruism och egennytta till en tänkvärd och obekväm uppgörelse med vår samtid: statusjakten, meningslösheten, kraven på inre lycka och synlig framgång. En berättelse om den tid vi lever i och om att bli frisk.

"En stark läsupplevelse, präglad av självinsikt, livserfarenhet och mod, därtill oändligt välskriven." Aftonbladet

 

Text och bild har jag lånat från BOKUS

 

Kommentera här ♥ 0 st